Den grupp människor i vårt samhälle som är mest utsatta för våld är ungdomar i åldern 15-24 år.

Studier visar att det finns tydliga könsskillnader när det gäller våldsutsatthet. Unga kvinnor utsätts i större utsträckning för psykiskt och sexuellt våld och våldet utövas oftast i hemmet. Unga män utsätts oftare för fysiskt våld och detta sker i offentliga miljöer.

Det finns även skillnader när det gäller förövarna. Unga kvinnor utsätts främst för våld av en förälder, partner eller före detta partner medan unga män oftast utsätts för våld av en skolkamrat, kompis eller en okänd person.

Studier visar också det finns könsskillnader när det gäller reaktioner på våldet. Unga kvinnor mår sämre och lider mer av våldet än vad de unga männen gör. En anledning till detta som lyfts fram i studier är att de unga kvinnorna oftare utsätts för våld av någon närstående vilket kan göra att övergreppen blir svårare att hantera och bearbeta.

När jag tar in denna information så blir jag ledsen eftersom att jag vet att så många unga inte har vuxna i sin närhet som de kan vända sig till. Ledsen för att unga män inte alltid ges samma möjlighet att uttrycka sina känslor som unga kvinnor. Hur gärna vi än vill att bilden ska vara utsuddad så finns den ändå kvar, den där stereotypa bilden av att män inte ska prata så mycket om känslor.

Det kan leda till att unga män inte berättar hur de egentligen mår. Att få unga att berätta ställer stora krav på den som ska ta emot berättelsen. Sättet man frågar på påverkar i stor utsträckning vilka svar man får.

Vi får aldrig ta för givet att alla personer vet var man kan vända sig om man behöver hjälp. Vi får aldrig ta för givet att alla ens vet att det finns stöd att få. Vi får aldrig tänka att ansvaret för att söka upp information ligger på den enskilde. Alla vi som har kontakt med unga har ett stort ansvar för att sprida så mycket information vi bara kan.

Slutligen får vi aldrig ta för givet att alla vet vad brottsutsatthet och övergrepp är. För en person som växt upp i en miljö som kantats av våld, kränkningar och övergrepp är det ofta så att det ses som vardag och inte som något som utomstående myndighetspersoner har något med att göra.

Att ge dessa personer information om deras rättigheter och möjligheter till stöd kan vara detsamma som att rädda deras liv och det är, enligt mig, det absolut minsta vi kan göra.