En lätt dis av teaterrök slingrar sig upp mot taket. Det luktar svett, parfym och teatersalong. Längst bak i salongen står ett tiotal vuxna lutade mot väggen. Varenda stol är upptagen av elever från årskurs 7-9.

Musikerna börjar spela och Zanyar Adami står på scenen för att hälsa välkommen och ge oss nya perspektiv på svenskhet. Publiken skrattar när han berättar att Gun betyder snopp på kurdiska och åt hans bryderier när fröken, som hette just Gun, insisterar på att han ska kalla henne vid förnamn.

"Säg efter mig, säg Gun", ber hon vänligt.

Zanyar, sex år gammal, svettas, rodnar och gör med blandade känslor som hon säger. Inte blir det bättre av att vaktmästaren heter Gunnar. Zanyar får stora delar av publiken att skratta.

Vi befinner oss i Norrbotten på den ort där unga i skolvalet gav SD över 40 procent av sina röster. Stämningen i lokalen är speciell. Efter föreställningen går vi till skolmatsalen och äter. Där serveras det tacos. Rejäla mattanter med näthuvor hälsar trevligt.

Under lunchen är Trishas mörkbruna ögon blanka. Att säga att hon är upprörd är ingen överdrift.

"Det var en kille som kallade Zanyar för svartskalle och tyckte han skulle åka hem dit han kommer ifrån. Ingen av de vuxna gjorde något, säger hon med allvar i rösten. De reagerade inte ens. De bara stod där längst bak."

Trisha tar en klunk mjölk och skjuter undan tallriken.

"Till mig var det någon som sade, jävla krulltott."

Vår sextonårige gitarrist ler lite förläget, som om det var mer pinsamt för honom än för de som sade det. Eller för de som stod bredvid och inte gjorde någonting.

"De kanske inte hörde", säger jag och känner att jag behöver försvara de vuxna.

"De vill inte höra", svarar Trisha. "För de orkar inte. Det har blivit vardag."

"Om man själv blir kallad för kärring och gubbjävel så kanske men inte orkar", konstaterar en man som suttit tyst vid bordet och lyssnat.

När vi kommer ut på gatan i regnet har det börjat skymma. Gatlyktorna står glest och lokalbussen kör förbi utan passagerare.

Vi går under tystnad tillbaka till Folkets Hus.

I skolvalet lade våra unga i Norrbotten, på flera orter i länet, upp emot 42 procent av sina röster på SD, medan Norrbottningarna i riksdagsvalet hade ett lägre utfall än riksgenomsnittet , det vill säga 3,7 procent.

Hur kan det komma sig att skillnaden mellan skolvalet och riksdagsvalet i Norrbotten var så stor? Kan det vara så att våra ungdomar i Norrbotten lyssnat på fördomarna hemma vid köksbordet och sedan dragit detta till sin spets?

1965 höll Olof Palme ett radiotal där han reflekterade över Sverige, invandringen och det nya globala samhället:

"Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen, vid köksbordet och i grannkvarteret. En människas hudfärg, ras språk och födelseort har inget med mänskliga kvaliteter att göra. Men fördomen är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen. Därför ligger fördomen alltid på lut även i ett upplyst samhälle. Den kan blossa ut i ett stickord, i en obetänksam replik eller en liten nedrighet i det lilla. Kanske menar den som handlar inte så illa. Men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks.

Förra valet var strategin att möta främlingsfientliga partier med tystnad.

Vi skulle inte ge dem tid i etern. Konsekvensen blev att vi inte tog debatten. Det gick väl sådär? Nu måste vi våga ta i det svåra. Frågan är om orken och viljan finns?

"Anledningen till att vi inte tar debatten är för att vi inte riktigt vet var vi själva står", säger ett av kommunalråden i länet.

En annan ort som valt att ta emot ensamkommande flyktingbarn har numera ett riktigt duktigt fotbollslag med över tio olika nationaliteter. Där hörs ordet neger, för ofta, skrikas ut av upphetsade föräldrar från motståndarlaget.

Vi behöver en inflyttning till länet. Vi behöver arbetskraft till gruvan, vård och omsorg och vi behöver en fungerande integrationspolitik.

Boden och Gällivare har redan i dag problem. Är det Piteå, som snart tar emot 80 Somaliska familjer, som står på tur?

Hur förbereder vi varandra för att välkomna och ta emot människor från andra kulturer? Det är skolan med dess personal och elever som ska hantera den dagliga integrationen. Och hemma vid makaronerna och falukorven har vi ett ansvar i hur vi hanterar våra egna och våra barns attityder. De som röstade i skolvalet 2010 går nu till valurnorna i rikstadsvalet 2014.

Trisha och Palme beskriver egentligen samma sak. Fördomar har sin rot i vardagslivet.

Det är där vi alla finns och kan vara med och påverka.