I NSD den 3 februari har Birger Schlaug med flera publicerat artikeln ”Vattenkraftens miljöanpassning avgörande för glesbygden”.

De som skrivit under artikeln motsätter sig den nationellastrategin för miljöåtgärder i vattenkraften som Havs- och vattenmyndigheten samt Energimyndigheten tog fram under 2014 i diskussioner med bland annat miljö-organisationerna. Att påstå att den nationella strategin inte är ekologiskt hållbar stämmer inte. Den är i linje med EU’s ramvattendirektiv och bidrar till att nå miljökvalitetsmålet ”Levande sjöar och vattendrag”.

Det är helt nödvändigt att en strategi innehåller prioriteringar som i detta fall bygger på en avvägning mellan nyttan för miljön med olika miljöåtgärder samt den förnybara vattenkraftens nytta för samhället.

I artikeln hävdas det att svenska vattenkraftälvar kan generera 11 miljarder kronor per år i turismintäkter om den storskaliga vattenkraften miljöanpassas.

Problemet är att utgångspunkten kommer från rapporten ”Rike-domar runt rinnande vatten” som nationalekonomen Jesper Stage dömt ut i Second Opinion den 11:e september 2015. ”Tyvärr vilar rapporten på flera bristande ekonomiska resonemang som gör att slutsatsen inte håller.

Med rapportens sätt att räkna blir miljöförbättrande investeringar bättre för Sveriges ekonomi ju mer de kostar. Varje krona som investeras i miljöanpassning av vattenkraften räknas om till arbetstillfällen, så ju mer en åtgärd kostar desto fler arbetstillfällen skapar den och desto bättre är den. Om alla åtgärder vore dubbelt så dyra vore de, med rapportens resonemang, dubbelt så bra”, skriver Jesper Stage.

Det påstås vidare att det svenska sportfiskets omsättning skulle flerdubblas till följd av dessa åtgärder och att nya pengar skulle komma branschen till del, främst genom att sysselsätta människor i glesbygd. Det görs ingen biologisk analys alls i rapporten, vilket gör det svårt att veta var siffrorna kommer från.

Frågan är hur stor påverkan en sådan omfattande förändring har på vattenkraftproduktionen?Vattenkraften svarar idag för 45-50 procent av den totala elproduktionen i Sverige och är i princip den enda energikällan i Sverige som sekund för sekund året om ser till att vi har tillräckligt mycket el i våra hem och i industrin.

Det är korrekt att vi har skapat så kallade torrfåror i de norrländska älvarna då vattenkraften byggdes ut, en miljöpåverkan som inte gick att undvika då den byggdes. Som villkor för denna utbyggnad har kraftföretagen byggt upp fiskodlingar för utsättning av motsvarande mängd fisk som gått förlorad.

Om reproduktionsområden för fisk ska återskapas i de så kallade torrfårorna kommer vattenkraftproduktionen minska med cirka 20 procent eller 10-15 TWh (Vattenfalls konsekvensutredning 2014). Åtgärden skulle dock bara ge en marginell påverkan på mängden havsvandrande lax, endast 2 procent av den fisk som vattenkraftföretagen idag kompensations-utsätter.

De återskapade fiskbestånden i norrlandsälvarna blir knappast fiskbara, vilket gör att det inte går att skapa någon fisketurism genom att enbart bygga fiskvandringsvägar.

Det finns flera andra miljöförbättrande åtgärder som kan genomföras för att öka den biologiska mångfalden och som inte påverkar vattenkraftproduktionen. Vattenfall har ett program för detta, till exempel återskapas lokala vattenförbindelser.

Birger Schlaugs före detta parti-kollegor Lise Nordin (MP) och Emma Nohrén (MP) argumentarer i Bohusläningen 29:e januari 2016 att vi kan klara oss utan kärnkraften tack vare vattenkraften, det vill säga att vattenkraften är en förutsättning för avvecklingen men också för att klara vindkraftsexpansionen. Frågan är hur mycket vattenkraftproduktion som Birger Schlaug tycker att vi ska lägga ner och vad den ska ersättas med som har samma egenskaper som vattenkraften.

Nej, Birger Schlaug, mindre förnybar energi är inte rätt väg för Sverige.