Under 1920- och 30-talen emigrerade många svenskar till Sovjetunionen. De flesta bosatte sig i sovjetiska Karelen. De lämnade ett Sverige med fattigdom, klassorättvisor och hög arbetslöshet. Många av dem kom från Norrbotten, ibland kallas de därför för Kirunasvenskarna. De flesta sympatiserade med och trodde på Sovjetkommunismen. I Sovjet möttes de av armod, förtryck och rättslöshet. Tiotals av dem mördades av stalinismens terror eller gick under i fångläger. De tillhör stalinismens offer.
En del av de överlevande kunde återvända till Sverige. Trots deras dramatiska och tragiska öden var deras historia relativt okänd fram till 90-talet då de uppmärksammades i böcker och andra medier. Flera av dem som återvände kände sig mobbade och utstötta av kommunister i Norrbotten eftersom de vittnade om övergrepp och armod i Sovjetstaten.
Stalinismen var ett system baserat på terror och fruktan. Under Stalins tid som diktator dödades miljoner av politiskt våld. Hundratusentals hämtades i sina hem och avrättades. Miljoner deporterades och dog i fångläger. Miljoner svältes till döds, inte minst i Ukraina. Rättslöshet och terror härskade. Det öde som drabbade de mördade Kirunasvenskarna var en liten del av den systematiska förföljelsen och mördandet. Den kommunistiska idén användes för att motivera massmord. Förföljelserna började redan under Lenins styre, strax efter bolsjevikernas maktövertagande. Sovjetstaten blev snabbt en diktatur där verkliga eller inbillade politiska motståndare fängslades och dödades. Under 30-talet kulminerade den rena terrorn. I Karelen drabbades även tusentals av de finländare som flytt undan de vitas avrättningar och koncentrationsläger efter det finska inbördeskriget. Deras öde är ofta förbundet med de mördade svenskarnas.
Idag lever mycket få som har egna minnen av denna tid. Men runt om i Sverige bor efterlevande till de som drabbades. Mer borde göras för att minnas deras anhöriga som emigrerade till Sovjet och för att stimulera oberoende forskning om deras öden. Att sprida kunskap om politisk terror innebär en möjlighet att lära för framtiden. När debatten startade om Kirunasvenskarna på 1990-talet så handlade den delvis om Vänsterpartiets skuld. För drygt tio år sedan ledde den diskussionen till att min föregångare Lars Ohly bad om ursäkt för partiets agerande i frågan. Det var bra och nödvändigt.
Ett parti har ett ansvar för sin historia. Enskilda partimedlemmar kan inte anklagas för sådant som de inte har beslutat, som de inte försvarar och som skett långt före deras egen politiska tid. Men ett parti och en partiledning måste förhålla sig till och lära av sitt partis historia. Vänsterpartiets föregångare Sveriges Kommunistiska Parti hade ett tydligt ansvar i frågan om de svenskar som mördades i Sovjet. Vänsterpartiet är idag ett helt annat parti än dåtiden SKP, men historien är likväl viktig.
En del av debatten om Kirunasvenskarnas öde handlade vem som ansvarade för att de reste. Det finns uppgifter både om att aktiva SKP:are värvade emigranter och att företrädare för andra partier i olika kommuner såg emigrationen som en möjlighet att bli av med de lokala kommunisterna. Oavsett detta så var hela grunden för emigrationen den okritiska och idealiserade bild av dåtidens Sovjet som spreds av SKP. Det var SKPs propaganda som var förutsättningen för att så många reste, och mördades.
Det är mycket svårt att tänka sig att SKP:s ordföranden under perioden 1929–1964, Sven Linderot och Hilding Hagberg, saknade insikt om att svenska kommunister mördades och försvann i Sovjet. Bägge hade djup förankring i Norrbotten och nära kontakter med det sovjetiska kommunistpartiet. Men inget tyder på att de reste frågan om sovjetemigranternas öde varken i Sverige eller i kontakter med den sovjetiska ledningen. I detta ligger ett stort svek och ett direkt medansvar för de drabbades öde.
Historien om sovjetemigranternas öde är för viktig för att sakta glömmas bort. Därför hoppas jag att historieforskningen ägnar frågan mer uppmärksamhet framöver. För att hedra de drabbades minne skulle Vänsterpartiet gärna, om de efterlevande så önskar, se att ett minnesmärke över sovjetemigranternas öde uppfördes i Norrbotten.