Max Wiik & Peter Lindvall

Basketbloggen

Genomgång: BC Luleå-Uppsala

Det lackar mot kvartsfinal mellan BC Luleå och Uppsala Basket.

Luleålaget är alldeles uppenbarligen favorit i sammanhanget. Man avslutade grundserien med 13 raka segrar och tag andraplatsen. Uppsala blev sjua.

Jag tänkte försöka bryta ner de två motståndarna i mindre bitar. Jämföra deras styrkor och svagheter. Jag har valt ut spelare som lirar över tio minuter per match för sina lag.

GUARDER, BC LULEÅ.

Toni Prostran. En bolldominant guard som trivs med bollen i sina händer. Gör sina flesta poäng från trepoängslinjen och vill spela pick och rull med Jaraun Burrows så ofta som möjligt. Är klart sämre på att hitta ut till skyttar från P&R än att lirka fram lädret till Burrows. Men trots allt: P&R med Burrows är ett otroligt svårstoppat vapen.

Hans floater är oväntat lågprocentig. Även nära ringen. Eftersom han letar trepoängsavslut hamnar han stundtals i situationer när han tvingas passa mitt under ett skott. Resulterar ofta i turnover.

Nyckelstatistik: 7,7 assist/match. 3,4 turnovers/match.

Christopher Ryan. Vindsnabb guard som antingen gör sina poäng genom coast to coast-attacker eller genom att bli framspelad vid cuts mot korgen. Få spelare i ligan hänger med i hans högerdrive.

Hamnar ofta ute i hörnen och blir spot up-skytt vilket han inte alls trivs med. Får inte heller nog med bollar under snabba uppspel och blir stundtals osynlig i BC Luleås offensiv. En stark bollförsvarare som kan försvara allt från position ett till tre. Gillar inte alls att skjuta halvdistansskott där hans procent är låg.

Nyckelstatistik: 59,2 procent på tvåpoängare. Har totalt skjutit åtta midrangeskott under säsongen. Satt tre av dem.

Adam Rönnqvist. Atletisk guard som har det bästa trepoängsskottet i ligan. Skjuter lika bra från dribbling som från catch and shoot. Tar sig relativt enkelt till ringen - men har ibland svårt att sätta dit bollen i trafik. Troligen på grund av hans längdundertag.

Har utvecklats till en bättre försvarsspelare än tidigare. Har svårt mot större och tyngre guarder som exempelvis Charles Barton.

Nyckelstatistik: Skjuter 49,7 procent från trepoängslinjen.

GUARDER, UPPSALA BASKET

Andreas Person. Mer atletisk guard än han ser ut. Har blivit en bättre trepoängsskytt genom åren och trivs med att skjuta från studs. Men i mitt tycke är han inte nog bra från trepoängslinjen för att ha det som sitt största hot. Hans spänst och snabbhet tillåter honom att ta bollen till ringen med framgång. Gör det dock alldeles för sällan.

Har hög studs och kan vara turnoverbenägen. Han har även en historia av att skada sig vilket också får anses som en svaghet.

Nyckelstatistik: 1,5 steals/match.

Jonathan Person. Riktigt bra försvarare. Främst på boll. Precis som sin bror tar han bollen till hålet med fördel. Även en helt okej midrange-skytt. Men från trepoängslinjen är han inte alls stabil vilket hämmar hans drivemöjligheter.

Person är ingen playmaker. Snarare en bollflyttare med defensiven som sin främsta kompetens.

Nyckelstatistik: Tar i snitt 7,8 tvåpoängare/match. Skjuter 21,3 procent från trean.

Mannos Nakos. En kort late bloomer som gör sin bästa säsong i basketligan. En bra trepoängsskytt som inte har problem med att ta ännu ett stag bak och avlossa. Nakos är dock i princip ofarlig innanför just trepoängslinjen. Han har längdundertag mot nästan alla i ligan och är inte atletisk nog att kunna avsluta med kontakt.

Nyckelstatistik: Skjuter 4,4 trepoängare/match. Sätter 35,8 procent av dem.

FORWARDS, BC LULEÅ

Nikita Meshcheryakov. En forward med rörligheten som sin stora styrka. Kan ta sig upp på breaks och är hyfsat användbar defensivt. Kan kliva ut på golvet och försvara samt hantera lite större spelare.

Offensivt har Meshcheryakov dock stora svagheter. Skjuter inte bra från trepoängslinjen och är otroligt vänsterhänt. Har egentligen inga moves från dribbling och är inte särskilt högprocentig runt ringen.

Nyckelstatistik: Snittar 3 fouls/match på 17 minuter i snitt.

Anton Saks. Smart forward som är lysande i spelet utan boll. Har börjat få tillbaka självförtroende efter lång frånvaro från spel och träning. En bra returtagare som kan göra lite allt möjligt. Slitvarg.

Saks har dock svårt för touchen runt ringen fortfarande. Hans attackerar från trepoängslinjen slutar sällan bra, antingen med turnover på grund av dribblingen eller felaktig fotisättning. Skjuter ojämnt från trean.

Nyckelstatistik: Snittar 7,5 poäng och 4 returer/match de senaste fyra. 

Alex Wesby. En streaky shooter som kan vända på matcher med sitt trepoängsskytte. Otroligt högprocentig när han får använda sig av floaters eller jump hooks från blocket - främst från höger sida. Kan bli lite skottglad från trean stundtals. Släpper sällan en svingpass i sidled när han har ett läge från bakom trepoängslinjen. Har bliivt stelare i sina röresler med åldern.

När det kommer till försvarsspelet tillhör han basketligans absoluta toppskikt. Men slarvar otroligt ofta med utblockeringar.

Nyckelstatistik: Skjuter 53,8 procent från högra armbågen. Snittar 18 poäng/match under mars månad.

Tim Kearney. Bra trepoängsskytt, offensiv returtagare och insideförsvarare. Har hittat sin roll och spelar den perfekt i BC Luleå.

Kan inte skapa särskilt mycket från dribbling. Är inte heller lika effektiv som försvarare ute på golvet. Saknar storlek när han ska sätta stopp defensivt för motståndarens bjässar. Men han kompensererar det med styrka.

Nyckelstatistik: Gör flest poäng under den fjärde perioden. Snittar 1 poäng i period 4.

FORWARDS, UPPSALA BASKET

Alexander Lindqvist. Mångsidig forward som kan göra poäng på alla möjliga sätt. Har blivit en grymt pålitlig trepoängsskytt och är inte rädd för att ta bollen till korgen med styrka. Smäller gärna i dunkar i trafik. Pull up-skottet kan dock bli bättre. Har inte heller någon större arsenal av dribblingsmoves.

Fullt godkänd försvarsspelare. Varken mer eller mindre i min bok.

Nyckelstatistik: Skjuter 42,6 procent från trean. 84,7 från straffkastlinjen.

Axel Nordström. Slitvargarnas slitvarg. Riktigt bra offensiv returtagare och utnyttjar sin potential till 100 procent. Oväntat bra passningsspelare och lägger gärna i bollen med kontakt. Hans drives mot korgen är raka och kraftfulla. Man vill inte stå ivägen.

Nordström har dock inte några dribblingsmoves. Han skjuter inte bra från trepoängslinjen och inte heller på straffkast. Är helt enkelt inte nog multikompetent för att vara ett andra alternativ i ett topplags anfallsspel.

Nyckelstatistik: Tar 8,2 returer/match. Skjuter 30 procent från trepoängslinjen.

Anes Zekovic. En snabb och atletisk forward med framtiden för sig. Bra på snabba uppspel och har sjyst lyft. Behöver dock utveckla sitt skott för att bli en kraft att räkna med i Sveriges högstaserie.

Jag har sett för lite av hans defensiv för att uttala mig om den.

Nyckelstatistik: Skjuter 18,2 procent från toppen av trepoängslinjen. 14,3 procent från högerkanten av trean. Gör även han flest poäng i fjärde perioden.

INSIDE, BC LULEÅ

Jaraun Burrows. Den mest mångsidige insidespelaren i ligan. Lägger i bollen med kontakt, kan skjuta treor, midrange och har utvecklat en dödlig floater på sistone. Attackerar helst från armbågarna med magen mot korgen och har bra händer.

Bra defensivt. Rörlig för sin storlek. Men han får problem mot spelare som Joakim Kjellbom på grund av längd- och tyngtundertag. Är fantastiskt bra på att undvika fouls.

Nyckelstatistik: Tar 12,9 tvåpoängare/match. Sätter 65,6 procent av dem.

Denzel Andersson. Otroligt lovande insidespelare/forward. Långa armar och grymt bra händer. Fångar allt som kommer i närheten av honom. Kan även skjuta från distans. Har en sund release och lär bara bli bättre när det gäller skottet.

En bra försvarsspelare som stör de flesta skotten. Saknar lite i fotarbetet när han ska försvara spelare på trepoängslinjen. Har i princip inga moves med bollen i dagsläget utan gör sina flesta poäng genom att ta emot bollen och lägga i den - alternativt ta emot bollen och skjuta trepoängare.

Nyckelstatistik: Skjuter 68,8 procent på tvåpoängare.

INSIDE, UPPSALA BASKET

Odin Lindell. En av de tuffaste spelarna att möta i serien. Ingen vill möta honom i en kamp under korgarna. En bra defensiv pjäs.

Däremot är han inte en särskilt bra returtagare för sin storlek. Inget hot med bollen heller.

Nyckelstatistik: Snittar 21:33 minuter/match. Tar 4,4 returer under den tiden.

Sebastian Norman. Bra storlek och hyfsad touch runt korgen. Har det svårt i defensiven mot basketligans bättre insidespelare. Behöver addera lite muskler för att klara av det jobbet bättre.

Han är ännu ingen big guy att lita på i basketligasammanhang.

Nyckelstatistik: Skjuter 63,3 procent från höger sida om korgen, innanför tresekundersområdet. 35,7 procent från vänster.

Allt som allt: BC Luleå är bättre på alla positioner. Förutom möjligtvis forwardspositionen. Med Lindqvist och Nordström har man lite mer spets - samtidigt som BC Luleå är bredare.

Hur som helst bör Peter Öqvists gäng vinna den här kvartsfinalsserien. Mitt tips är 3-1 i matcher.

//Wiik

Vad du än gör - gör alltid din grej

Vi befinner oss i det tidiga 1900-talet. När det nya seklet var i sin linda.

Det amerikanska brödraparet Orville och Wilbur Wright sa att de skulle få människan att lämna marken och flyga i luften. Men det var ingen som trodde dem.

De blev idiotförklarade, bespottade och utskrattade (okej jag vet inte for a fact om det var så här - men man kan ju anta det).

Men Wright-bröderna trodde på sig själva oavsett vad alla andra sa. De gjorde sin grej. Och lyckades.

I dag tittar vi tillbaka på dem som pionjärer. De är kända över hela världen.

Under 90-talet var hela New Jersey Nets som klubb på väg att ta en rejäl vänstersväng. Publiksiffrorna var horribla, intäkterna från matchlinnen och accessoarer var näst intill obefintliga och laget var ett första klassens strykgäng.

Då fick den dåvarande Nets-presidenten, Jon Spoelstra, en idé. Tänk om... New Jersey Nets skulle byta namn till New Jersey Swamp Dragons?

En grön-lila drake som sprutade eld och snurrade en boll på fingret skulle bli deras nya logga. Linnen, logotyp, svettband, golvreklam - allt var framtaget.

Swamp Dragons fick förbli ett fantasifoster. Och tur är väl kanske det. Men Jon Spoelstra gjorde i alla fall sin grej.

Snabbspola fram till skarven mellan 2016 och 2017.

En avdankad frilansjournalist vid namn Max Wiik har valt att lägga sin journalistiska karriär på is till förmån för en universitetsutbildning i Umeå.

Han gör det i ett halvår och trivs faktiskt väldigt bra. Klasskamraterna är störtsköna, staden lever och lägenheten är allt han hade kunnat önska sig.

Men han kunde inte släppa det skrivna ordet. Till slut kom Max fram till att återgå till journalistiken.

Han valde att frångå tre år av studier. Tre år av att veta var nästa slant kommer från varje månad - till att hoppa tillbaka in i en bransch som i dag lever och frodas lika väl som lobotomi eller exorcismer.

Max Wiik gjorde sin grej. Vi vet bara inte var det kommer att sluta. Ännu. Men i slutet av januari hoppar han in på ett sex veckor långt vikariat på NSD.

Jag lyckas alltid få dessa texter att handla om mig själv på något obegripligt vänster. Men vet ni vad? Det är okej.

Ibland måste vi få vara lite egoistiska. Men framför allt så ska vi ALLTID göra vår egen grej.

Oavsett om din grej är skjuta det sista (och potentiellt matchvinnande eller förlorande) skottet i en SM-final, nobba ett lukrativt NBA-kontrakt för en liten klubb i Lichtenstein och chansen att vara närmare familjen eller att hetstrycka i dig 25 semlor under en dag.

Det kvittar. Bara det är DIN grej. Bara det är vad DU vill göra.

Det går att mysa på i sin egna lilla komfortzon hela livet.

"Vad hade hänt om jag tog det där jobbet?".

"Tänk om jag hade satt mig på planet till Tibet".

"Jag borde ha sagt hur jag kände till honom. Men jag vågade inte".

Det är den typen av frågor som kan komma att hemsöka dig för alltid. Om du inte gör din grej.

För kom ihåg: Offrar man inget - så vinner man inget.

//Wiik

Varför kan inte alla vara som Joel Embiid?

Humor, lättsamhet, ärlighet och dunkvänlighet.

För mig är det här de fyra bästa egenskaperna som en människa kan ha. De fyra viktigaste också.

Jag vill att min partner ska bemästra den fyrhjulingen. Cykla med den utan händer och kanske till och med blunda några sekunder.

Man ska kunna skämta om vad som helst, förlåta, glömma och gå vidare och erkänna när man själv har gjort fel. Och när allt är över smälla i en windmill på närmaste dunkkorg.

Då tror jag att ett förhållande mår bra. Då mår i alla fall jag bra.

Men vid närmare eftertanke är det inte bara i kärleksrelationer som jag eftersöker dessa kvaliteter. Det är också i intervjuobjekt.

Och jag har hittat en person som är en mästare på allt detta.

Han är lång och ståtlig. Muskulös och hårfager. Han har en mysig brytning när han pratar engelska och har nära till både skratt och skämt.

Men han har också självdistans - även fast han är en av världens bästa basketspelare.

Det är ingen annan än Philadelphia 76ers rookie Joel Embiid.

Ni som följer NBA vet att den här 213 centimeter långe nallebjörnen har tagit världens bästa basketliga med storm. Eller storm räcker inte. Han har flugit fram som en tropisk cyklon och charmat allt från sidlinjereportrar till surgubbar i publiken.

Och han dunkar jättefint.

Ta en extra titt på videon ovan och förstå följande.

1. Joel Embiid är först upp på breaket av alla i hela Philadelphia.

2. Joel Embiid är 213 centimeter lång och väger 113 kilo. Det strider mot fysikens alla lagar att han ska kunna springa om hela Milwaukee Bucks. Men han gör det ändå.

3. Kolla på hans händer. Vilka fantastiska händer. Med ryggen mot sin försvarare hoppar han upp i luften, fångar den höga och långa passningen och landar sedan perfekt för att gå direkt in i en dribbling. Kroppskontroll, heter det.

4. Ett kort steg med höger ben, ett jättekliv med vänster. Det vrider kroppen i perfekt vinkel för den snyggaste typen av tomahawk-dunkar.

5. BOOM.

6. Och sen drar han lite effektfullt i ringen. Inte för lite, inte för mycket - utan alldeles lagom.

Det här är jätteroligt. Och jävligt media-savy.

För att bli inröstad i NBA:s all-star-match räknas alla röster som görs av fans på Twitter. En tweet med texten "Joel Embiid #nbavote" räcker för att ge honom en röst.

Och alla gånger som den retweetas får han ytterligare röster.

Det ni ser ovan är en flirt med Embiids favoritwrestlare "Triple H". Han har en klassisk introritual där han sprutar ut vatten som en knölval ur sitt andningshål. Fast ur munnen alltså.

NBA-rookien var inte sen med att hylla "Triple H" genom att göra detta. Fansen älskade det, wrestlaren älskade det och jag kan ärligt säga att jag rodnar lite varje gång jag ser det här klippet.

Han fick så klart tusentals retweets. Och plötsligt känns inte den där all-star-helgen särskilt långt borta.

Joel Emiid missade två säsongers spel på grund av en fotskada. Han draftades 2014 men spelade sin första NBA-match i höstas.

Att han lyckats komma tillbaka från en allvarlig skada, inte spela matcher på två säsonger och nu stoppa upp all-star-värdiga siffror - trots att han har en minutrestriktion - är bara sjukt. Sinnessjukt.

Men han är också ett geni på Twitter. Under sin skadeperiod drev han någon sorts form av kampanj för att han skulle få dejta sångerskan Rihanna.

Hon svarade något i stil med: "Jag dejtar bara all-stars".

Challenge accepted. Nu vill Embiid att folk ska ta honom till all-star-matchen under parollen "rösta på mig så jag kan få dejta Rihanna". Typ.

Och kolla på klippet ovan hur mysig han är. Ibland hör man inte ens vad han säger. Men det låter jättemysigt.

Det vore en dröm att intervjua Joel Embiid. Det vore en dröm att dejta Joel Embiid.

Allvarligt talat. Jag har sagt det förut och jag säger det tamejfasen igen: Jag älskar när idrottsmän bjuder på sig.

Det kan man bara vinna på. Var öppen, skämta mycket och ta dig tid att svara på frågor från fans och media.

Det glöms ofta bort att det inte är media som ni pratar med. Det är era fans. Reportrarna är bara supportrarnas förlängda arm.

Ett sätt för dem att få en djupare relation med sina idoler - och få svar på sina frågor.

Sen får vi inte heller glömma hans magiska smeknamn "The Process".

Personer som honom ger mig ett fånigt leende, med alldeles för mycket tandkött, från öra till öra. Man blir varm i kroppen.

Varför kan inte bara alla vara som Joel Embiid?

I trust the process.

//Wiik

Mitt tackbrev till basketsporten

Som liten letade jag alltid efter någonting jag kunde känna mig stolt över.

En kompetens. En skill. En färdighet.

Jag ville ha någonting i mitt liv som jag kände mig duktig på.

Helt talanglös var jag inte. Jag var en relativt duktig skolelev. Jag vann också en tävling på gympan som gick ut på att man skulle gissa när 60 sekunder passerat och sätta sig ned exakt då. Jag vann. Jag var bäst.

Vi ska heller inte varken förringa eller glömma bort det faktum att jag hade skapat en Skunk.se-profil utöver det vanliga. Helt på egen hand.

Det krävdes faktiskt basala HTML-kunskaper, förmågan att utföra kommandon som CTRL+C och CTRL+V och en jäkla massa fritid för att lyckas med det.

Men. Tro det eller ej: Ingen av mina vänner eller människor i min närhet var särskilt imponerade av detta.

Så jag letade konstant med ljus och lykta efter en idrott att lyckas inom. Brottning, fotboll, tennis, friidrott, någon sorts form av skridskoträning och slutligen... Basket.

Jag hade bestämt mig. Jag skulle bli bäst. Så jag tränade, tränade, tränade, tränade, och tränade.

På julafton, på streetplanen när det regnade, direkt efter skolan, innan skolavslutningen. Varje dag. Hela tiden.

Jag var besatt av att bli duktig. Men inte för min egen skull. Utan mest för att andra skulle se att jag var bra. För att jag skulle känna mig viktig och respekterad.

Mitt självförtroende var på botten. Vi snackar under marknivå. Gräv er ner till jordens kärna med en matsked, stanna där, ta en kaffepaus och fortsätt sedan 340 miljoner mil ytterligare. Där var jag.

Och det enda som kunde göra det bättre var framgångar inom basket. B-E-K-R-Ä-F-T-E-L-S-E.

Till slut blev jag helt okej. På en ganska låg nivå kunde jag känna mig som en stjärna.

Men det som allt mitt svett, alla mina tårar och alla mina stukade fotleder faktiskt ledde till var någonting helt annat. Ja, någonting mycket mer värdefullt.

Idrotten har gett mig vänner för livet.

Det låter klyschigt. Det låter svennigt. Visst fasen vill man vinna. Visst fasen vill man vara bäst. Men på vägen fram till detta, och även om man som jag inte ens når en tiondel av målet, händer så många fantastiska saker.

Händelser som du nästan bara kan uppleva genom att tillhöra ett lag.

När jag tittar tillbaka på min ganska korta - men intensiva - idrottskarriär kommer jag inte att tänka på det sportsliga. Inte på DM-guld, inte på poängrekord, inte på regionläger och inte på sista sekunden-avgöranden.

Jag kommer att tänka på alla gånger vi stannade kvar flera timmar efter träningen bara för att hänga. När vi reste tillsammans till USA, när vi hittade på internskämt och när vi käkade julbord i omklädningsrummet.

Individerna som jag lärt känna genom basketen är de bästa jag vet. Det är de här personerna som får mig att längta tillbaka till Luleå. Det är samma snubbar stöttar mig när livet inte blir som man planerat. Samma människor som jag kan avslöja mina mörkaste hemligheter för.

Jag är stolt över att kunna kalla dem mina vänner. Mina bästa vänner.

Och vi har alla träffats genom idrott.

Vad vill jag säga med det här egentligen? Ja, i grund och botten är det samma gamla trötta rant om att sport handlar om så mycket mer än att vinna. Så mycket mer än personliga framgångar, troféer eller att tjäna pengar.

Att det som allmänheten ser som en "misslyckad" karriär egentligen är en lyckad. Ibland vet man inte vad det riktiga målet är förrän man nått dit.

Men framför allt så vill jag säga det här: Tack.

Tack, basket, för allt du gett - och kommer att ge mig. Jag står i evig skuld till dig.

//Wiik

En väg att vinna

Jag har tjatat om skitiga segrar förr och tar gärna det spåret igen efter BC Luleås bortaseger mot ligatvåan Norrköping Dolphins som saknade stjärnan Cole Darling.

70-64 säger att offensiven inte var påslagen och 18 procent från trepoängslinjen bara stryker under det påståendet.
Kort och gott: Norrköping var inte bra - BC var inte bra. Men Peter Öqvists lag har hittat en sådan nivå att man vinner matcher även när mycket går i baklås.

Mot Norrköping borde Luleå sprungit ifrån i den tredje perioden men tränare Öqvist blev lite ängslig i sitt matchcoachande, vågade inte använda bänkspelarna som i första halvek och det fick till följd att stjärnorna belastades hårt med många mentala misstag som konsekvens.

Men nu ska vi inte gnälla ihjäl oss över det. BC Luleå vinner, leder ligan och har en pålitlig defensiv som ger segrar. Just nu 16 på 19 matcher och det är inget som går att vifta bort.

Mot Norrköping var Quinton Ushur den klart lysande spelar med 16 poäng, 8 returer och ett hundraprocentigt skytte. Resten av lagets etablerade spelare kan bättre. Ganska mycket bättre, faktiskt.
//Lindvall

Värvarstoppet

Nyheten, som NSD avslöjade, hamnade lite i skymundan i går efter Luleå Baskets förlust mot Udominate men då kan det väl vara läge att lägga upp den på bordet igen.

Luleå Basket kommer inte plocka in någon ny spelare innan värvarfönstret stänger i månadsskiftet - ett besked som klubbledningen nu gett till tränaren David Visscher.

Mästarklubben vill förstås inte riskera något ekonomiskt - även om det här i praktiken ger guldet till Udominate som, sett till fredagens match, är skrämmande många klassser bättre.

För så här är det: För att kunna retas, busa, störa - kalla det vad ni vill vill - i alla fall en ynka finalmatch hade tränaren David Visscher behövt nytt blod av hög klass i truppen.

Luleå Baskets lag är alldeles för ihåligt och saknar trepoängsskytte så det skriker om det. Det är helt enkelt felbyggt från grunden

För en motståndare som Udominate räcker det med att plocka bort en spelare som Katie Bussey - inget mer. Med den åtgärden är Luleå Baskets i princip ofarligt från distans.

Paradoxen i det hela är att Luleå Basket därmed kopierat det misstag som Udominate gjort de två senaste säsongerna. Att bygga lag utan skytte - något som är emot allt som dagens moderna basket handlar om.

Så kan vara.

//Lindvall

Max Wiik och Peter Lindvall bloggar om basket i Luleå, Sverige, Europa och resten av världen.


Fakta om Peter
Född: 1964
Bor: Luleå
Yrke: Journalist
Gillar: Min fru, mina fem söner och en vovve som heter Syrran.
Kontakt: peter.lindvall@nsd.se


Fakta om Max 
Född: 1991
Bor: Umeå
Yrke: Student
Gillar: Mjölk, arraksbollar och min spinnmaskin till katt: Holger
Kontakt: maxwiik@hotmail.com 

  • Twitter