Pelle Johansson

K-märkt

Åk till Boden

Luleå ”Det finns inte några planer överhuvudtaget”. Niklas Nordström var tydlig i dagens NSD, och för åtminstone det ska han ha heder.

”Vi måste lära oss att åka över kommungränsen”, säger Nordström, och tycker att IFK Luleå gott kan spela i Boden.

 

Året är 2017 och Luleå kommun har – trots lägenhetsaffärer i miljardklassen och 143 miljoner i vinst 2016 – det uppenbarligen så skralt ställt att det inte ens går att drömma om en modern arena för fotboll.

Jag hade förstått om Nordström sagt att ”visst ska fotbollen ha förutsättningar att fungera, men det finns inte plats i budgeten just nu, när det ska byggas bostäder och badhus”, men han säger bara nej.

För mig är det inte ett ledarskap som andas visioner, framtidstro eller regional stolthet. Jag blir irriterad – och jag har inte ens en halt åsna med i det här loppet. Tänk er då hur fotbollsmänniskorna känner sig.

För två år sedan var IFK Luleå ett mål från kval till superettan. Det kan mycket väl hända igen, det kan till och med gå ännu bättre, det kan vara så att sommaren 2018spelar Luleås representationslag i landets näst högsta serie. Arenan (nåja) de spelar på håller på att gå sönder, det är stora sprickor i betongläktaren och den är inte ens nära att uppfylla förbundets krav för spelplatser i Superettan.

Men Luleå kommuns beredskap är god.

 

Planen lyder: ”Åk någon annan stans.”

 

Det är nu, en gång för alla, inte så att det finns någon person som krävt en splitter ny arena med allsvensk standard. Visst har det funnits förhoppningar, eller snarare utopiska drömmar, hos fotbollsfolket – men innerst inne har de naturligtvis insett sin plats i näringskedjan. Det är ingen som gapat över mycket, snarare tvärt om, och det hade gått att tillfredsställa väldigt många viljor med relativt enkla medel. En upprustning av Skogsvallen skulle, enligt fritidschefen Helen Wiklund Wårell, gå på 26 miljoner, troligtvis mer för att nå upp till Superettanstandard, och ett par uppvärmda konstgräs bredvid huvudplanen hade inte gjort ont. Säg, i runda slängar, 40 miljoner – en gigantisk summa pengar, men ändå en investering för framtiden.

Sanningen är ju att det behövs fler och bättre, inte färre och sämre, ytor för fotboll.

 

Ett offensivt signalspråk hade inte heller gjort ont.

 

Norrbotten har 250 000 invånare. Island har 330 000. Visst finns det skillnader, visst är det kanske att måla med journalistikens allra bredaste pensel, men ändå. Om nu Island kan ta sig till kvartsfinal i Europamästerskapen – borde inte Norrbotten åtminstone kunna få fram spelare till ett lag i superettan?

Självklart.

Så vad fan fattas?

Det finns två saker som sticker ut.

Det är viss skillnad på klimatet, men inte jättestor. Precis som Norrbotten har Island lidit av sitt hårda klimat vintertid – men inte längre. Island har sju fullstora inomhushallar som samtliga är fullständigt dedikerade till fotboll.  Norrbotten har en – och där hålls det mässor, flygs modellplan och anordnas bågskyttetävlingar. Till hösten ska Piteås nya övertryckshall invigas, vilket avlastar en del av trycket på Arcus men långt ifrån tillräckligt för att alla som vill in där ska få plats.

Men det räcker inte där. Island har också 150 mindre inomhushallar med konstgräs, 36 uppvärmda 11-mannaplaner utomhus, 76 småplaner med konstgräs och dessutom 148 planer med naturgräs på sommaren.

Klart fan de spelar fotboll.

Klart fan att norrbottnisk ekonomi inte skulle tåla en sån satsning, det vore inte försvarbart.

 

Men något litet steg på vägen, i alla fall?

 

Det skulle i sin tur skapa förutsättningar för nästa steg på utvecklingsstegen – och det är till och med viktigare: Att få bättre tränare.

Island har i stort sett inte en enda outbildad tränare, från fyraårsåldern upp till seniornivå, och de allra flesta har Uefas b-licens, den tredje högsta som finns i det nya systemet. Det är klubbarnas ansvar att slussa ut föräldrar och andra glada amatörer ur verksamheten – Luleå Hockey är ett föredöme här – och istället få in utbildade, kunniga och drivna instruktörer från tidig ålder.

Med goda infrastrukturella förutsättningar skulle det vara lättare att locka sponsorer och publik till fotbollen. Det skulle ge mer pengar och bättre förutsättningar att låta drivna människor få utlopp för sin passion – istället för att slåss mot väderkvarnar, flugfiskemässor och loppmarknader.

Så skapar man en kontinuerligt fungerande och förbättrande verksamhet.

 

Inte genom att säga åt dem att åka till Boden om de vill spela fotboll.

Let´s talk shop

Luleå Idrottskamrater. Jag har lämnat hemmets lugna vrå och återigen tvingats konfrontera verkligheten, som den nu ser ut. Luleå Hockeys monumentala fiasko den här säsongen har ju i någon mån trängt igenom talkdimman och vällingångorna som lägrat sig över societeten på Björkskatans villakvarter, men vad finns kvar att skriva?

 

Vad är osagt, oanalyserat, osågat?

 

Vi vet ju vad som hände, nästan exakt det som en illa tränad schimpans hade kunnat räkna ut med arslet och en bit krita redan innan säsongen började, och fler pennor än min har försökt beskriva problembilden.

Just nu kan jag nöja mig med att tillstå att jag känner mig mer än en smula oroad över Norrbottens största och viktigaste idrottsklubb.

 

Elakt räknat så kommer föreningens herrlag att, när nu väl Brynäs åkt ur slutspelet och ”Bulan” presenterats som ny huvudansvarig, ha haft fem tränare på tre år. Under samma tidsperiod har herrlaget haft en spelaromsättning som saknat motstycke i klubbens historia, man har krigat mot svag ekonomi, man har sålt av fasta tillgångar och man har – trots starka punktinsatser, det ska sägas – faktiskt misslyckats med de allra flesta sportsliga mål man satt upp.

 

Stundtals ända fram till, och över, pinsamhetens gräns.

 

Nu ska herrlagets sportsliga öde läggas i händerna på två personer, den ena mer oprövad än den andra, vars enda meriter på posten är att de fått en ganska illa fungerande juniorverksamhet att åtminstone leverera hyfsade resultat. Föreningens ansvariga kommunicerar att Ulf Engmans och Stefan ”Skuggan” Nilssons delade ledarskap är den bästa lösning som går att hitta – på ungefär samma sätt som man kommunicerade att ”Skuggan” var den bästa lösningen som huvudtränare inför den här säsongen. Så varför ska vi lita på dem den här gången?

Samtidigt sitter man, egentligen för första gången sedan Jonas Rönnqvist lämnade, på en jäkla massa kontrakt över nästa säsong – det enda år som man faktiskt skulle önska att det snabbt och smidigt gick att säga tack och hej till åtminstone halva laget.

Allt det här sammantaget målar en svart bild av Luleå Hockey. Det är inte på något sätt en överdrift, det är en redig och nykter beskrivning av rådande fakta.

 

Men…

 

Jag var på ishallen i går kväll, jag såg J20-laget slå Frölunda med 3-1 och vi ska ha klart för oss att det här faktiskt är ett lag som har kvalitéer för att gå riktigt långt. När – om – de som spelat större delen av säsongen i SHL kommer in i spelet, när de får ihop sitt powerplay, när de kan utnyttja sina spetskvalitéer på bättre och smartare sätt än i går, kan det här bli riktigt bra. Och J20-slutspelet är ju i stora drag fullständigt skit samma – det här är en ålderskull som mycket väl kan leverera en hel femma, kanske fler, högst kompetenta spelare till a-laget.

Det var den ena delen av föreningens framtida ljus. Den andra mötte mig i dörren till ishallen. I en lång rad kom de gående, med klubbor i händerna och trunkbärande föräldrar i släptåg, tjejer i tioårsåldern som var på väg hem efter en träning. Jag hade inte kunnat möta dem där för tio år sedan, knappt för tre år sedan, därför att de inte existerade då. Damlagets uttåg i semifinal är ett misslyckande, ett misslyckande av betydligt större strikt sportsliga mått än herrlagets, men de har vunnit annat, skapat mer än de förlorat. Just här, just nu, nöjer jag mig med det.

 

Jag pratade med vd Stefan Enbom i går, vi satt en timme och diskuterade det som varit och – i generella ordalag – det som komma skall. Det var ett intressant samtal, ni får ta del av det i lördagsblaskan, även om en del fortfarande är ofärdigt och obeslutat låter det vid första åhörandet åtminstone som om föreningen tar sin situation på allvar och tänker lösa den på ett kompetent och tilltalande sätt.

 

Jag lär få anledning att återkomma i ämnet.

Jag brukar ju få det.

Pelle out

Luleå Det här är mitt sista blogginlägg på ett bra tag. Låt mig börja det med ett tillkännagivande.

 

Jag gråter oerhört sällan.

 

Jag gråter inte när jag är ledsen, jag gråter inte när jag är lycklig, jag gråter inte av ilska, empati eller för att lätta på något slags inombords tryck. Det beror inte på att jag tycker att det är löjligt, svagt eller rent av omanligt – det beror helt enkelt på att jag inte gråter. Det är inget medvetet val, det är bara sån jag är. Det går bra att leva även utan tårar, även om jag vet att det finns många som tycker annorlunda.

 

Till exempel hade jag varit ihop med min sambo i sex år när hon såg mig gråta för första gången. Jag grät två gånger till den natten.

 

Låt mig berätta om det.

 

Vi hade kommit in till förlossningen i Sunderbyn klockan före fan på morgonen efter att Moa trott att hon blivit magsjuk och jag upptäckt att hennes illamående snarare berodde på att det var en halvminut mellan värkarna. När Kalle kom, strax före midnatt, efter en jävla lång väntan var han så vitt jag kunde bedöma det död.

 

Sten.

Jävla.

Död.

 

Han hängde där, i barnmorskans händer, som en hundtuggad trasdocka, slemmig, lila, lealös. Hennes ”han har bra puls, nu ska vi bara få igång andningen” lugnade måttligt, men eftersom jag är den jag är tog jag det jävligt lugnt och gjorde det jag skulle – följde efter henne bort mot barnintensiven i rask promenad.

Där väntade ytterligare två rutinerade pjäser som satte igång en procedur med närmast Bolsjojkoreograferad effektivitet.

 

Fem sekunder: De tog någon slags dammsugare, fick bort en massa slem, den lille flämtade en smula. Tio sekunder: De sög lite mer, satte en pytteliten pulsmätare på hans pyttelilla hand, han flämtade igen. Femton sekunder: Någon höll en pytteliten syrgasmask över hans pyttelilla ansikte. Tjugo sekunder: Han blev lite mindre lila, jag fick hålla i den andra pyttelilla handen. En minut: En av tanterna sa att ”nu andas han själv”.

 

Det tog mig säkert tjugo sekunder att förstå innebörden av de orden.

 

Det är, till och med under de omständigheterna, jättelång tid – ändå var jag tvungen att fråga vad hon sa, be henne upprepa sig. Jag hade både hört och förstått första gången, men där och då var jag tvungen att höra det igen.

 

”Nu andas han själv”.

 

Då grät jag för första gången den natten. Jag vände mig om, tog tag i en diskbänk med båda händerna, benen sviktade men jag höll mig fast och hulkade, vrålade ut tårarna. Jag bad om ursäkt, oklart varför, och fick hålla honom tills en av dem sa att jag kunde gå in till Moa med honom.

Inne i förlossningssalen var det bekymmersamt att få ut efterbörden. I det blodiga trefrontsslagsmål som pågick mellan moderkakan, Moa och ett par barnmorskor kom jag glatt inlallande med en fem minuter gammal son i famnen. Jag räckte över honom till hans mamma – och grät för andra gången den natten.

Så här i efterhand kan jag förstå att det här inte alls var en särskilt problematisk förlossning. En dryg axelryckning, absolut inte mer, men varken jag eller Moa hade något att jämföra med då. Vi kände oss som att vi bestigit ett berg, sprungit ett maraton, skjutit vår första älg – medan barnmorskor och sjuksköterskor på förlossning och BB log överseende åt oss.

 

Det där är ju vad de gör medan vi vanliga människor skriver om folk som jagar bollar.

 

De botar smärta och ilska, de lindrar rädsla och dödsångest, de väver lyckliga minnen.

Varje dag.

Ibland tvingas de till och med konstatera att ett barn inte går att rädda – och sedan ska de försöka trösta mammor och pappor som fått se sitt rosa moln förvandlas till det svartaste sorghål ni kan tänka er.

Mellan alla de här ytterligheterna ska de dessutom hjälpa, instruera och trösta människor som i grund och botten inte har en enda jävla aning om vad de pysslar med – och ständigt stå till tjänst varje gång den där klockan ("tveka inte att trycka på knappen, oavsett vad det gäller" säger de men jag undrar om de menar det) ringer.

De skapar kanske inte liv, förutom möjligtvis på fritiden (eller vad vet jag), men de hjälper det i alla fall fram till ljuset.

 

De är gudar, hjältar, genier – varenda jävla en av dem.

 

Det är sex månader och snart en dag sedan Kalle kom. Jag blir fortfarande varm i magen och kall i nacken när jag tänker på all den värme och välvilja som sköljde över oss under de där tre dagarna runt nyår som vår splitter nya familj spenderade på Sunderby sjukhus. Moa har varit hemma sedan dess – men nu är det dags för mig. Jag går på föräldraledighet, ni får klara er utan mig i år och längre än så. 

Ha det bra, vi s…

 

Va? Den tredje gången jag grät? Kalle hade somnat och jag satt och kollade Facebook på telefonen. Nån hade delat en sentimental filmsnutt där en döv kille får reda på att han ska bli pappa och blir jätteglad.

Tårarna rann som små fjällbäckar längs skägget.

Jag vet inte riktigt vad som hände där.

Besman

Luleå Då ska vi se. Tre av tre målvakter, nio av nio backar och 13 av 15 forwards är på plats. Det börjar, kort sagt, att bli dags för (ännu) en analys av truppen.

 

Lars ”Osten” Bergström gick ju på min och oraklet Stålnackes linje och kontrakterade i ett huj både altmeister Sandström och en offensiv rajtback. Inga konstigheter. Rajtbacken heter Daine Todd, är inte en klockren frälsare men om Linus Omark har rätt så har han det i sig.

Dessutom har Luleå Hockey fått en presumtiv sportchef i Omark.

 

Det här gör att Todd, trots att han kommer från KHL, troligtvis inte kostat klubben några fantasisummor. Det borde också innebära, om någon slags rim och reson står att finna i årets lönesättning, att Luleå Hockey har en del stålar att lägga på 1) en målfarlig forward samt 2) en riktigt bra center. I webb-TVn tidigare idag fick jag frågan om inte alla bra centrar är upptagna och ja, jo, i någon mån. Några namn finns kvar på marknaden, ett av dem är Teemu Ramstedt. Det vi vet om den finske playmakern är att tre svenska klubbar är på jakt efter honom. En av dem KAN vara Luleå – men det har vi inte fått bekräftat. Vi har sökt honom själv åtskilliga gånger, utan att få kontakt med honom. Vad det betyder får ni kremlologer själva reda ut. En annan center som är sådär halvtillgänglig är Niklas Olausson. Om jag får säga vad jag tror så får han svårt att hitta den roll han vill ha i det KHL-lag han önskar – och då har han ju själv sagt att Luleå är ett av alternativen.

 

På forwardsfronten? Gärna något högerfattat, gärna något spetsigt, oraklet Stålnacke mumlar om Spencer Abbott strax till höger om mig och Milan Gulas har ju mig veterligen inte förlängt med Färjestad.

 

Det är den klassen som krävs – men vi ska också ha klart för oss att den klassen av spelare inte längre är någon omöjlighet för Luleå Hockey att värva längre. Jag säger inte att ”Osten” kommer att klara av det – men om han gör det så krävs det inte särskilt stor fantasi för att se hur den här truppen skulle kunna bli både farligare och bättre än fjolårets.

 

Hur som helst. Låt oss gå igenom det här lagdel för lagdel.

 

MÅLVAKTER

I fjol: Joel Lassinantti, Daniel Larsson, Filip Gustavsson. 

I år: Joel Lassinantti, Filip Gustavsson, Oscar Masiello.

Kommentar: I stora drag jämnt skägg, Larsson fick ju så småningom lämna över andraspaden till Gustavsson redan i fjol. Större potential, dock, med tanke på att 30-årige Larsson bytts ut mot 18-årige Masiello – men med reservation för svåra skador är det mest av akademisk betydelse.

 

BACKAR

I fjol: Brendan Mikkelsson, Craig Schira, Ilari Melart, Christian Jaros, Jan Sandström, Jonathan Sigalet, Per Savilahti Nagander, Marcus Oskarsson, Linus Nässén, Pontus Själin.

I år: Brendan Mikkelsson, Craig Schira, Ilari Melart, Christian Jaros, Jan Sandström, Daine Todd, Victor Amnér, Linus Nässén, Pontus Själin.

Kommentar: Mikkelsson, Schira och Sandström kommer samtliga, i stora drag, att hålla samma klass som under fjolåret. Vi vet vad som kommer därifrån. Både Melart och Jaros börjar dock säsongen på högre nivåer än i fjol och borde kunna tillföra mer redan från start. Todd är ett frågetecken – men om han inte är lika bra som Sigalet defensivt och lite bättre offensivt så är det en ordentlig felrekrytering. Sigalet var en bra, stabil och ytterst klok back, men vi ska inte göra honom en otjänst och beskriva honom som guds gåva till sporten. Amnér, Nässén och Själin kommer troligtvis att ha små roller fram till dess att skadorna sprider sig i backbesättningen – och då borde de vara bättre än uppställningen Oskarsson, Nässén och Själin. Sanningen är ju att med Sandström i truppen kan Amnér göra både fiasko och succé – för lagets del spelar det inte så stor roll. Om Amnér är kung kan han spela med Todd (om vi förutsätter att fjolårets två par är intakta) och gör han det inte så kliver farbror Sandström in och spelar enkelt med kanadensaren. I grunden alltså ett litet plus, men med klockren utveckling på Todd (och Amnér) finns utrymme för högre betyg än så.

 

FORWARDS

I fjol: Peter Cehlarik, Jonathan Granström, Johan Harju, Bill Sweatt, Jacob Lagacé, Toni Rajala, Lennart Petrell, Lucas Wallmark, Jacob Micflikier, Johan Forsberg, Christopher Mastomäki, Karl Fabricius, Emil Sylvegård, Victor Ekarv, Isac Lundeström, Anton Toolanen, Jesper Ylivainio.

I år: Ny spelare, ny spelare, Johan Harju, Petter Emanuelsson, Jacob Lagacé, Anton Hedman, Julius Junttila, Christopher Mastomäki, Bill Sweatt, Karl Fabricius, Andreas Falk, Johan Forsberg, Gustav Rydahl, Isac Lundeström, Anton Toolanen. 

Kommentar: Tittar vi på Luleås tretton första forwardsval i uppställningen ser det skrynkligt ut, men det beror naturligtvis på att Lars ”Osten” Bergström inte värvat klart ännu. Börjar vi istället jämföra spelare för spelare ser det åtminstone lite intressantare ut. Bytet Rydahl-Sylvegård borde gå jämnt upp, men jag ställer mig mer frågande till bytet Granström-Falk. Där har den senare massor att bevisa, framför allt när vi närmar oss vårkanten. En av de två nyckelrollerna i årets laguppställning fylls av de båda centrarna Mastomäki och Lagacé. Kan en av dem åtminstone närma sig Lucas Wallmarks fjolårsnivåer sitter Luleå hyfsat lugnt i båten. Bytet Cehlarik-Emanuelsson räknar jag som jämnt, det den ene tillförde i målskytte tillför den andre i arbetsinsats och fysik. Julius Junttila kommer inte att ersätta Toni Rajalas 17 grundseriemål, men en frisk Bill Sweatt ska kunna hjälpa till att fylla den produktionsluckan. Kvar att ersätta är då alltså Jacob Micflikier, som vann interna poängligan i grundserien och kom trea i slutspelsditon, samt att byta ut Lennart Petrell mot den förstecenter som aldrig dök upp under fjolåret. Den ene blir svår, men inte omöjlig, att hitta. Den andre är nästa nyckel till Luleås eventuella framgångar i år.

 

För att sammanfatta: Jag känner mig lugn med både målvakter och backar. Forwardssidan är däremot ett vågspel på ett sätt som ingen annan lagdel är, men med rätt spelare in på de två platser som ännu inte fyllts kan det mycket väl bli bättre än i fjol. 

Inte nödvändigtvis på pappret – men i verkligheten.

Ovärdigt

Luleå Jag pratade på twitter med lite folk, det finns de som – tvärt emot vad jag tycker – anser att Janne Sandström inte ska ha något nytt kontrakt.

De har naturligtvis fel.

Om vi för en sekund bortser från alla emotionella anledningar till det och koncentrerar oss på det strikt sportsliga finns det faktiskt gott om anledningar till att ha Sandström i truppen nästa säsong.

 

Här och nu har Luleå Hockey två backpar som vi vet – vet – håller bra SHL-klass. Amnér kan lika gärna vara flipp som flopp, Nässén och Själin kan vara bättre betjänta av att lånas ut till allsvensk förening, samma sak gäller för Schweizjunioren Stadler.

I min värld Luleå behöver alltså minst två, kanske till och med tre backar till. Det finns redan två fungerande par i truppen, det finns ingen anledning att splittra dem, alltså behöver man följande:

En powerplaygeneral, en högerskytt, en skridskovirtuos och puck-konstnär. När - om - ”Osten” lyckats hitta en sån pjäs kommer pengarna att vara slut.

 

Så vars fan ska klubben hitta den andre backen?

 

Var ska man hitta en spelare som ställer upp nästan gratis? Var hittar man en spelare som dessutom tillför hjärta och hjärna, som kan spela tunga minuter om det behövs men lika gärna tar en undanskymd roll som sjundeback, som vet vad fans och förening förväntar sig och kan sprida den bilden till resten av laget? Var hittar man en spelare som tränarna vet vad de får ifrån – det måste inte vara absolut toppklass, så länge det inte är botten – i varje given situation?

Det är inte så svårt. Han sitter på Bredviken, om han inte är ute och tränar på egen hand.

 

Med Janne Sandström i laget kan Lars ”Osten” Bergström slappna av. Han kan fokusera på att hitta rätt spelare för att lösa upp den massiva gordiska powerplayknut som bara fläckvis lösts upp av individuell briljans de senaste säsongerna. Han kan vila tryggt i att oavsett om Amnér är punk eller pannkaka finns det ändå en back som kan komplettera pp-generalen i spelet fem mot fem.

Om Amnér är kass – eller någon skadar sig – går Sandström in på sex backar.

Om Amnér är briljant – eller om någon av juniorerna visar sig vara en titan – spelar Sandström minimala minuter när det behövs.

 

Oavsett vilket kommer Sandström inte – repeterar: INTE – att grina, grimasera och gnälla i omklädningsrummet. Han kommer inte heller att kosta föreningen mer än absolut  max en halv genomsnittlig SHL-back. Han kommer däremot att ge föreningen en massa positiva tongångar.

Det är, kort sagt, omöjligt att förlora någonting på att förlänga med Janne Sandström.

 

Jag kan inte för mitt liv förstå varför det inte är gjort ännu.

 

Istället jämför sportchef Lars "Osten" Bergström klubbens största trotjänare med Jarmo Myllys för att insinuera att han är slut – den spelare som hade fjärde mest speltid och näst bäst plus/minus av fjolårsbackarna.

 

Det är inte ens nära att vara värdigt.

Pelle Johansson bloggar om allt som händer i, utanför eller lite på sidan av den norrbottniska idrottsvärlden.

Fakta om Pelle
Född: 1978
Bor: Luleå
Yrke: Sportkrönikör
Gillar: Idrott, mat och skägg.

Kontakt: pelle.johansson@nsd.se
  • Twitter
  • K-märkt
  • Instagram