Pelle Johansson

K-märkt

Värdorganismen

Luleå NHL-lockouten har ju skapat flera intressanta debatter.

 

Framför allt det som hänt efter att både elitserien och allsvenskan bestämde sig för att inte tillåta korttidskontrakt till lockoutade NHL-spelare som gärna skrivit på för ett par månader här hemma i Svedala för att sedan sticka tillbaka när ligan i väst drar igång igen.

 

Från ena hållet: Vad skönt att vi slipper NHL-parasiterna i elitserien och allsvenskan. Aldrig har hockey-Sverige varit så enat. Heja, heja. Låna in några slovaker till.

 

Från andra hållet: Vi måste värna om våra egna spelare, framför allt när vi inte vet hur lång en lockout blir. Jag tycker inte vi ska vara en sopstation för NHL när de har problem.

 

Och jag är, som vanligt, som åsnan mellan två hötappar.

 

Hockeygalningen i mig hade gärna sett NHL-invasion i elitserien, jag hade gärna sett Mattias Öhlund stå framför Luleås mål och crosschecka Henrik Zetterberg i ryggslutet.

 

Samtidigt vet jag hur fruktansvärt kostsamt det hade kunnat bli.

 

NHL-spelarna kommer inte gratis. Eller ens billigt. Tyvärr. Även om de - i vissa fall, långt ifrån i alla - hade spelat gratis skulle deras eventuella försäkringar täckas upp. Hur många potentiella NHL-stjärnor skulle betala hundratusentals kronor för ynnesten att spela i elitserien?

 

Inte många.

 

Men sponsorerna, då?

Jo, det finns säkert sponsorer som skulle kunna tänka sig att skjuta in stora pengar för att höra att "Erik Karlsson presenteras av Räkspad AB" i ishallens högtalarsystem. Men nästa säsong? Då är det långt ifrån osannolikt att Räkspad AB säger att nej, vi sänker vår spons med det där beloppet som vi bjussade på i fjol.

 

Men om man inte har råd behöver man ju inte värva?

Sant. Och är det någonting som hockeyklubbarna i det här landet visat genom årens lopp är det ju att man kan det där med fiskalt ansvar.

Ärligt talat: För att inte åka ur kan man bli tvungen att värva tungt. Då får vi en situation där de långsiktiga omständigheterna förändrats i praktiken över en natt och klubbarna tvingas in i en pengakarusell som i slutänden kan visa sig ödesdiger.

 

Förra lockoutsäsongen sportade Luleå - förutom hushållsnamnen Wallin, Holmström och Öhlund - också Justin Williams och Manny Fernandez. Även Branko Radivojevic och Steve Staios gjorde ett tiotal matcher var.

Ingen av utespelarna från NHL kom topp tre i interna poängligan (Ledin, Rönnqvist, Nordquist) så även om de var bra stod de inte för fantastiska insatser. Manny Fernandez? Han var väl sådär, va..?

 

Det intressanta är att de där lite halvsunkiga spelarna, tillsammans med hemvändarna, kostade Luleå Hockey skjortan och sjuttifem. Detta alltså för att komma sjua i serien och åka ut rätt snabbt ur slutspelet.

 

Den notan - som Luleå Hockey på den tiden ansåg sig vara tvungna att pröjsa - betalade föreningen av på hela vägen fram till för ett par år sedan.

 

I år? Med 15 miljoner i kassakistan hade Luleå varit en klubb som stått i alla fall hyfsat rustad för att betala NHL-spelare. Men, och här kommer min socialistiska ådra fram i öppen dager:

 

Är man väldigt stark måste man också vara väldigt snäll. 

 

I en organisation, vilken som helst, handlar det ju om att göra det som är bäst för gruppen - inte att de starkaste i gruppen ska göra sitt bästa för att sko sig på de svagaste.

 

Det där har Hockeyligan inte alltid anammat, men när man för en gångs skull gör det så måste jag ställa mig bakom det beslutet.

 

Vad hade hänt om man gjort annorlunda? Vi hade fått se fantastisk hockey, kanske rent av under en hel säsong, men sedan då?

 

De fattigaste klubbarna hade rykt åt helvete, men det kommer de troligtvis att göra ändå. Det verkligt intressanta är vad som hänt resten av lagen.

 

En liga med ekonomiskt utarmade lag som skulle möta hotet från öst genom att satsa i Europa. Jomen tjenare...

 

/Johansson

Fantomen är död - länge leve Fantomen

Luleå Fyra år, ett par tusen inlägg, några strider och noll (repeterar: noll, nada, zip) misstag.

 

Min tid som hockeybloggare på Rödgul röra är över.

 

Röran går i graven, här på slutet har den inte varit vad den skulle vara och jag är inte säker på att det jag och Johan Håkansson ville göra var det som ni efterfrågade.

 

I stället ska nu mina vänner och kolleger Henrik Danielsson och Jimmy Stålnacke försöka göra något vettigt, något mer nyhetsbaserat, något mer passionerat av NSDs hockeyblogg. Ni hittar deras nya alster, Hockeysnack, här.

 

Jag vågar påstå att det kommer att bli den mest heltäckande, den mest allvetande och den mest aktuella hockeybloggen i tidnings-Sverige.

 

Vad som ska hända här? Jag ska bara spåra ur.

 

Jag har längtat efter K-märkt länge, jag har längtat efter att ha en blogg där jag kan skriva om annat än Luleå Hockey. K:et står för Krönikör - och, om man ska tro unge herr Danielsson, för att jag är gammal. Det här kommer att vara ett ständigt sammelsurium av betraktelser, tyckande, nyheter och lustigheter.

 

Jag kommer inte att vara först med någonting förutom mina egna åsikter och jag är, precis som i Röran, inte ens säker på att vara först med dem.

 

Min arbetssituation handlar för tillfället till stor del om NSDs årliga hockeybilaga. Om ni undrar varför jag knappt skriver något i tidningen nu för tiden, alltså. Den kommer - som vanligt - att blir bra så småningom även om den vid just den här tidpunkten - som vanligt - ser ut som en sämre trafikolycka.

 

Först som sist: Ingenting som jag gör här är någonting värt utan er. Jag vill ha ett utbyte med er, jag vill veta vad ni tänker och tycker, min arbetsbeskrivning är enkel.

 

Det läsarna undrar svarar jag på.

 

Kan vi jobba så?

Pelle Johansson bloggar om allt som händer i, utanför eller lite på sidan av den norrbottniska idrottsvärlden.

Fakta om Pelle
Född: 1978
Bor: Luleå
Yrke: Sportkrönikör
Gillar: Idrott, mat och skägg.

Kontakt: pelle.johansson@nsd.se
  • Twitter
  • K-märkt
  • Instagram