Pelle Johansson

K-märkt

Världen är så stor, så stor

Luleå Lasse Johansson lämnar Skellefteå.

Det här är spännande, på grund av två saker.

 

1) Hur klarar sig Skellefteå utan honom?

 

2) Vars tar Johansson vägen nu?

 

Johansson är mannen bakom Skellefteås framgångar de senaste åren, detta är inte föremål för diskussion utan bara fakta. Nu ska Sveriges mest framgångsrika klubb klara sig utan arkitekten – och det kan faktiskt sluta precis hur som helst. Det vore väl fan om inte klubben hade en handlingsplan för det här scenariot – men ska vi vara ärliga så såg det inte sådär jättebra ut pre-Lasse Johansson. Jag vet att det finns många som oroar sig för att Skellefteå ska sno Jonas Rönnqvist, säkerligen skulle klubbledningen gärna se en sån lösning men inget jag hör talar för att det kommer att bli aktuellt från Rönnqvists sida. Jag är inte säker på att han tränar Luleå i framtiden – men jag tror att han definitivt kommer att finnas med som en grå eminens i environgerna.

 

Så, vars ska Lasse? Vi skulle kunna bygga upp en bild av en infekterad konflikt efter att han hindrades från att dra till Ryssland i vintras, att Johansson nu ska göra sitt yttersta för att sänka sin forna klubb (jag har hört såna tankegångar) men vad jag hört stämmer inte det. Snarare handlar det om att han fått ett finfint tränarjobb i ett centraleuropeiskt land med kanonlön och schyssta levnadsförhållanden. Vi får se vad som händer härnäst – och framför allt ser jag fram emot att se vem som ska försöka leva upp till Johanssons standard.

 

Den personen kommer att få hockey-Sveriges tuffaste jobb.

Pelle out

Luleå Det här är mitt sista blogginlägg på ett bra tag. Låt mig börja det med ett tillkännagivande.

 

Jag gråter oerhört sällan.

 

Jag gråter inte när jag är ledsen, jag gråter inte när jag är lycklig, jag gråter inte av ilska, empati eller för att lätta på något slags inombords tryck. Det beror inte på att jag tycker att det är löjligt, svagt eller rent av omanligt – det beror helt enkelt på att jag inte gråter. Det är inget medvetet val, det är bara sån jag är. Det går bra att leva även utan tårar, även om jag vet att det finns många som tycker annorlunda.

 

Till exempel hade jag varit ihop med min sambo i sex år när hon såg mig gråta för första gången. Jag grät två gånger till den natten.

 

Låt mig berätta om det.

 

Vi hade kommit in till förlossningen i Sunderbyn klockan före fan på morgonen efter att Moa trott att hon blivit magsjuk och jag upptäckt att hennes illamående snarare berodde på att det var en halvminut mellan värkarna. När Kalle kom, strax före midnatt, efter en jävla lång väntan var han så vitt jag kunde bedöma det död.

 

Sten.

Jävla.

Död.

 

Han hängde där, i barnmorskans händer, som en hundtuggad trasdocka, slemmig, lila, lealös. Hennes ”han har bra puls, nu ska vi bara få igång andningen” lugnade måttligt, men eftersom jag är den jag är tog jag det jävligt lugnt och gjorde det jag skulle – följde efter henne bort mot barnintensiven i rask promenad.

Där väntade ytterligare två rutinerade pjäser som satte igång en procedur med närmast Bolsjojkoreograferad effektivitet.

 

Fem sekunder: De tog någon slags dammsugare, fick bort en massa slem, den lille flämtade en smula. Tio sekunder: De sög lite mer, satte en pytteliten pulsmätare på hans pyttelilla hand, han flämtade igen. Femton sekunder: Någon höll en pytteliten syrgasmask över hans pyttelilla ansikte. Tjugo sekunder: Han blev lite mindre lila, jag fick hålla i den andra pyttelilla handen. En minut: En av tanterna sa att ”nu andas han själv”.

 

Det tog mig säkert tjugo sekunder att förstå innebörden av de orden.

 

Det är, till och med under de omständigheterna, jättelång tid – ändå var jag tvungen att fråga vad hon sa, be henne upprepa sig. Jag hade både hört och förstått första gången, men där och då var jag tvungen att höra det igen.

 

”Nu andas han själv”.

 

Då grät jag för första gången den natten. Jag vände mig om, tog tag i en diskbänk med båda händerna, benen sviktade men jag höll mig fast och hulkade, vrålade ut tårarna. Jag bad om ursäkt, oklart varför, och fick hålla honom tills en av dem sa att jag kunde gå in till Moa med honom.

Inne i förlossningssalen var det bekymmersamt att få ut efterbörden. I det blodiga trefrontsslagsmål som pågick mellan moderkakan, Moa och ett par barnmorskor kom jag glatt inlallande med en fem minuter gammal son i famnen. Jag räckte över honom till hans mamma – och grät för andra gången den natten.

Så här i efterhand kan jag förstå att det här inte alls var en särskilt problematisk förlossning. En dryg axelryckning, absolut inte mer, men varken jag eller Moa hade något att jämföra med då. Vi kände oss som att vi bestigit ett berg, sprungit ett maraton, skjutit vår första älg – medan barnmorskor och sjuksköterskor på förlossning och BB log överseende åt oss.

 

Det där är ju vad de gör medan vi vanliga människor skriver om folk som jagar bollar.

 

De botar smärta och ilska, de lindrar rädsla och dödsångest, de väver lyckliga minnen.

Varje dag.

Ibland tvingas de till och med konstatera att ett barn inte går att rädda – och sedan ska de försöka trösta mammor och pappor som fått se sitt rosa moln förvandlas till det svartaste sorghål ni kan tänka er.

Mellan alla de här ytterligheterna ska de dessutom hjälpa, instruera och trösta människor som i grund och botten inte har en enda jävla aning om vad de pysslar med – och ständigt stå till tjänst varje gång den där klockan ("tveka inte att trycka på knappen, oavsett vad det gäller" säger de men jag undrar om de menar det) ringer.

De skapar kanske inte liv, förutom möjligtvis på fritiden (eller vad vet jag), men de hjälper det i alla fall fram till ljuset.

 

De är gudar, hjältar, genier – varenda jävla en av dem.

 

Det är sex månader och snart en dag sedan Kalle kom. Jag blir fortfarande varm i magen och kall i nacken när jag tänker på all den värme och välvilja som sköljde över oss under de där tre dagarna runt nyår som vår splitter nya familj spenderade på Sunderby sjukhus. Moa har varit hemma sedan dess – men nu är det dags för mig. Jag går på föräldraledighet, ni får klara er utan mig i år och längre än så. 

Ha det bra, vi s…

 

Va? Den tredje gången jag grät? Kalle hade somnat och jag satt och kollade Facebook på telefonen. Nån hade delat en sentimental filmsnutt där en döv kille får reda på att han ska bli pappa och blir jätteglad.

Tårarna rann som små fjällbäckar längs skägget.

Jag vet inte riktigt vad som hände där.

Besman

Luleå Då ska vi se. Tre av tre målvakter, nio av nio backar och 13 av 15 forwards är på plats. Det börjar, kort sagt, att bli dags för (ännu) en analys av truppen.

 

Lars ”Osten” Bergström gick ju på min och oraklet Stålnackes linje och kontrakterade i ett huj både altmeister Sandström och en offensiv rajtback. Inga konstigheter. Rajtbacken heter Daine Todd, är inte en klockren frälsare men om Linus Omark har rätt så har han det i sig.

Dessutom har Luleå Hockey fått en presumtiv sportchef i Omark.

 

Det här gör att Todd, trots att han kommer från KHL, troligtvis inte kostat klubben några fantasisummor. Det borde också innebära, om någon slags rim och reson står att finna i årets lönesättning, att Luleå Hockey har en del stålar att lägga på 1) en målfarlig forward samt 2) en riktigt bra center. I webb-TVn tidigare idag fick jag frågan om inte alla bra centrar är upptagna och ja, jo, i någon mån. Några namn finns kvar på marknaden, ett av dem är Teemu Ramstedt. Det vi vet om den finske playmakern är att tre svenska klubbar är på jakt efter honom. En av dem KAN vara Luleå – men det har vi inte fått bekräftat. Vi har sökt honom själv åtskilliga gånger, utan att få kontakt med honom. Vad det betyder får ni kremlologer själva reda ut. En annan center som är sådär halvtillgänglig är Niklas Olausson. Om jag får säga vad jag tror så får han svårt att hitta den roll han vill ha i det KHL-lag han önskar – och då har han ju själv sagt att Luleå är ett av alternativen.

 

På forwardsfronten? Gärna något högerfattat, gärna något spetsigt, oraklet Stålnacke mumlar om Spencer Abbott strax till höger om mig och Milan Gulas har ju mig veterligen inte förlängt med Färjestad.

 

Det är den klassen som krävs – men vi ska också ha klart för oss att den klassen av spelare inte längre är någon omöjlighet för Luleå Hockey att värva längre. Jag säger inte att ”Osten” kommer att klara av det – men om han gör det så krävs det inte särskilt stor fantasi för att se hur den här truppen skulle kunna bli både farligare och bättre än fjolårets.

 

Hur som helst. Låt oss gå igenom det här lagdel för lagdel.

 

MÅLVAKTER

I fjol: Joel Lassinantti, Daniel Larsson, Filip Gustavsson. 

I år: Joel Lassinantti, Filip Gustavsson, Oscar Masiello.

Kommentar: I stora drag jämnt skägg, Larsson fick ju så småningom lämna över andraspaden till Gustavsson redan i fjol. Större potential, dock, med tanke på att 30-årige Larsson bytts ut mot 18-årige Masiello – men med reservation för svåra skador är det mest av akademisk betydelse.

 

BACKAR

I fjol: Brendan Mikkelsson, Craig Schira, Ilari Melart, Christian Jaros, Jan Sandström, Jonathan Sigalet, Per Savilahti Nagander, Marcus Oskarsson, Linus Nässén, Pontus Själin.

I år: Brendan Mikkelsson, Craig Schira, Ilari Melart, Christian Jaros, Jan Sandström, Daine Todd, Victor Amnér, Linus Nässén, Pontus Själin.

Kommentar: Mikkelsson, Schira och Sandström kommer samtliga, i stora drag, att hålla samma klass som under fjolåret. Vi vet vad som kommer därifrån. Både Melart och Jaros börjar dock säsongen på högre nivåer än i fjol och borde kunna tillföra mer redan från start. Todd är ett frågetecken – men om han inte är lika bra som Sigalet defensivt och lite bättre offensivt så är det en ordentlig felrekrytering. Sigalet var en bra, stabil och ytterst klok back, men vi ska inte göra honom en otjänst och beskriva honom som guds gåva till sporten. Amnér, Nässén och Själin kommer troligtvis att ha små roller fram till dess att skadorna sprider sig i backbesättningen – och då borde de vara bättre än uppställningen Oskarsson, Nässén och Själin. Sanningen är ju att med Sandström i truppen kan Amnér göra både fiasko och succé – för lagets del spelar det inte så stor roll. Om Amnér är kung kan han spela med Todd (om vi förutsätter att fjolårets två par är intakta) och gör han det inte så kliver farbror Sandström in och spelar enkelt med kanadensaren. I grunden alltså ett litet plus, men med klockren utveckling på Todd (och Amnér) finns utrymme för högre betyg än så.

 

FORWARDS

I fjol: Peter Cehlarik, Jonathan Granström, Johan Harju, Bill Sweatt, Jacob Lagacé, Toni Rajala, Lennart Petrell, Lucas Wallmark, Jacob Micflikier, Johan Forsberg, Christopher Mastomäki, Karl Fabricius, Emil Sylvegård, Victor Ekarv, Isac Lundeström, Anton Toolanen, Jesper Ylivainio.

I år: Ny spelare, ny spelare, Johan Harju, Petter Emanuelsson, Jacob Lagacé, Anton Hedman, Julius Junttila, Christopher Mastomäki, Bill Sweatt, Karl Fabricius, Andreas Falk, Johan Forsberg, Gustav Rydahl, Isac Lundeström, Anton Toolanen. 

Kommentar: Tittar vi på Luleås tretton första forwardsval i uppställningen ser det skrynkligt ut, men det beror naturligtvis på att Lars ”Osten” Bergström inte värvat klart ännu. Börjar vi istället jämföra spelare för spelare ser det åtminstone lite intressantare ut. Bytet Rydahl-Sylvegård borde gå jämnt upp, men jag ställer mig mer frågande till bytet Granström-Falk. Där har den senare massor att bevisa, framför allt när vi närmar oss vårkanten. En av de två nyckelrollerna i årets laguppställning fylls av de båda centrarna Mastomäki och Lagacé. Kan en av dem åtminstone närma sig Lucas Wallmarks fjolårsnivåer sitter Luleå hyfsat lugnt i båten. Bytet Cehlarik-Emanuelsson räknar jag som jämnt, det den ene tillförde i målskytte tillför den andre i arbetsinsats och fysik. Julius Junttila kommer inte att ersätta Toni Rajalas 17 grundseriemål, men en frisk Bill Sweatt ska kunna hjälpa till att fylla den produktionsluckan. Kvar att ersätta är då alltså Jacob Micflikier, som vann interna poängligan i grundserien och kom trea i slutspelsditon, samt att byta ut Lennart Petrell mot den förstecenter som aldrig dök upp under fjolåret. Den ene blir svår, men inte omöjlig, att hitta. Den andre är nästa nyckel till Luleås eventuella framgångar i år.

 

För att sammanfatta: Jag känner mig lugn med både målvakter och backar. Forwardssidan är däremot ett vågspel på ett sätt som ingen annan lagdel är, men med rätt spelare in på de två platser som ännu inte fyllts kan det mycket väl bli bättre än i fjol. 

Inte nödvändigtvis på pappret – men i verkligheten.

Ovärdigt

Luleå Jag pratade på twitter med lite folk, det finns de som – tvärt emot vad jag tycker – anser att Janne Sandström inte ska ha något nytt kontrakt.

De har naturligtvis fel.

Om vi för en sekund bortser från alla emotionella anledningar till det och koncentrerar oss på det strikt sportsliga finns det faktiskt gott om anledningar till att ha Sandström i truppen nästa säsong.

 

Här och nu har Luleå Hockey två backpar som vi vet – vet – håller bra SHL-klass. Amnér kan lika gärna vara flipp som flopp, Nässén och Själin kan vara bättre betjänta av att lånas ut till allsvensk förening, samma sak gäller för Schweizjunioren Stadler.

I min värld Luleå behöver alltså minst två, kanske till och med tre backar till. Det finns redan två fungerande par i truppen, det finns ingen anledning att splittra dem, alltså behöver man följande:

En powerplaygeneral, en högerskytt, en skridskovirtuos och puck-konstnär. När - om - ”Osten” lyckats hitta en sån pjäs kommer pengarna att vara slut.

 

Så vars fan ska klubben hitta den andre backen?

 

Var ska man hitta en spelare som ställer upp nästan gratis? Var hittar man en spelare som dessutom tillför hjärta och hjärna, som kan spela tunga minuter om det behövs men lika gärna tar en undanskymd roll som sjundeback, som vet vad fans och förening förväntar sig och kan sprida den bilden till resten av laget? Var hittar man en spelare som tränarna vet vad de får ifrån – det måste inte vara absolut toppklass, så länge det inte är botten – i varje given situation?

Det är inte så svårt. Han sitter på Bredviken, om han inte är ute och tränar på egen hand.

 

Med Janne Sandström i laget kan Lars ”Osten” Bergström slappna av. Han kan fokusera på att hitta rätt spelare för att lösa upp den massiva gordiska powerplayknut som bara fläckvis lösts upp av individuell briljans de senaste säsongerna. Han kan vila tryggt i att oavsett om Amnér är punk eller pannkaka finns det ändå en back som kan komplettera pp-generalen i spelet fem mot fem.

Om Amnér är kass – eller någon skadar sig – går Sandström in på sex backar.

Om Amnér är briljant – eller om någon av juniorerna visar sig vara en titan – spelar Sandström minimala minuter när det behövs.

 

Oavsett vilket kommer Sandström inte – repeterar: INTE – att grina, grimasera och gnälla i omklädningsrummet. Han kommer inte heller att kosta föreningen mer än absolut  max en halv genomsnittlig SHL-back. Han kommer däremot att ge föreningen en massa positiva tongångar.

Det är, kort sagt, omöjligt att förlora någonting på att förlänga med Janne Sandström.

 

Jag kan inte för mitt liv förstå varför det inte är gjort ännu.

 

Istället jämför sportchef Lars "Osten" Bergström klubbens största trotjänare med Jarmo Myllys för att insinuera att han är slut – den spelare som hade fjärde mest speltid och näst bäst plus/minus av fjolårsbackarna.

 

Det är inte ens nära att vara värdigt.

Hundra tusen mål

Luleå Vänner. Låt oss minnas sensommaren 2001. World Trade Centers båda tvillingtorn står stadigt på Manhattan, Anna Lindh är utrikesminister och Zlatan Ibrahimovic har just lämnat Malmö för rekordsumman 85 miljoner. I Luleå Hockeys omklädningsrum sätter sig, för första gången, 23-årige Janne Sandström ner bredvid spelare som Arnaud Briand, Sami Mettovaara och Vaclav Burda.

Sedan dess har han suttit kvar.

Han har spelat i landslaget, han har spelat SM-final, han har vunnit CHL och grundserie. Han har gjort poäng, han har vunnit istidsligan, han har varit lagkapten (assisterande) och han har både spelat och dödat powerplay.

Och han har suttit kvar.

Han har varit det sista försvarsverket mot framtiden, han har varit en dinosaurie i ordets allra bästa bemärkelse, han har vägrat att lämna klubben i sitt hjärta så länge att de andra lagen till sist slutade fråga.

Han har suttit kvar.

Janne Sandström har 15 säsonger i Luleå Hockey. Janne Sandström är ungefär en säsong från att sätta rekord i antal matcher i landets högsta serie. Janne Sandström är Luleå Hockey på ett sätt som ingen annan spelare kommit i närheten av sedan Roger Åkerström slutade.

Nu vete fan vars Janne Sandström ska sitta när hösten kommer.

 

Sportchefen Lars ”Osten” Bergström säger att ”vi har en god och rak kommunikation”, men det kan lika gärna betyda att han förbereder ett kontraktsförslag som att han meddelat Sandström att han tagit sitt sista skär i Luleåtröjan.

Sannolikheten för det senare är överhängande. Sandströms kontrakt är troligtvis de mest lättförhandlade i dagens hockey-Sverige. Vill Luleå Hockey ha honom skriver han på.

Punkt.

Tydligen vill inte Luleå Hockey det. Det gör mig irriterad.

 

Här har alltså Luleå Hockey en klubbikon, en spelare som brinner och blöder för föreningen så till den milda grad att han hellre slutar än spelar någon annan stans. En spelare som, med en enda säsong till, skulle vara den uthålligaste någonsin. En spelare som offrat både pengar – ni kan vara helt lugna för att Sandström fått bättre betalt någon annan stans under sina bästa år – och kraft för klubbens bästa.

Men man kan inte ge honom en sista säsong, för rekordet, för att det är snyggt, för att det vore ett värdigt avslut på en karriär av en typ som helt enkelt inte existerar längre.

Det är en skam.

Det är en gåta.

 

Alltså, visst, jag är inte sämre analytiker än att jag ser att det går lite långsammare för Sandström nu för tiden, men tillsammans med Jonathan Sigalet bildade han ett ytterst gubbklokt backpar den senaste säsongen. Sandström blev dessutom bättre och bättre ju längre säsongen led, han var inte alls dålig under slutspelet, han har definitivt 60-70 matcher kvar i sin 38-åriga kropp.

Sandström är dessutom en spelare som aldrig skulle tänka sig att gnälla över bristande speltid, han skulle med fördel kunna användas som sjundeback, i par tillsammans med valfri läraktig gallerorm, han skulle på inget sätt skämma ut sig och han skulle på inget sätt sprida gift och etter i omklädningsrummet om rollen inte blev den han tänkt sig.

Dessutom tror jag att Sandström skulle göra det för praktiskt taget vilken juniorlön som helst.

Men Luleå Hockey kan inte ge honom det.

 

I en tid då vi inte vet vad de nya tränarna står för, eller ens hur de vill spela, i en tid då halva laget byts ut efter varje säsong, i en tid då många supportrar faktiskt är öppet kritiska mot föreningens strategier och visioner, mot sättet som värvningar och avsked sköts på, kan klubben inte förlänga lite snyggt och snabbt med Sveriges största trotjänare.

Klubben kan inte ens förmå sig att säga nej, nu är det bra, det finns helt enkelt ingen plats för trotjänaren i vårt lagbygge - men tusen tack för all din svett, ditt blod, här är våfflan och tröjan i taket, lycka till i framtiden.

Istället väljer man att sjunga den vanliga halvkvädna visan, att hålla folk på halster, försöka smyga ut trotjänaren bakvägen under en filt och hoppas att ingen ska märka det. 

Jag kan för mitt liv inte förstå varför.

 

Det är det negativa. Det positiva? Det är inte för sent ännu.

Luleå är fortfarande i behov av två etablerade backar, minst, om man inte vill skicka signaler om att det där guldmålet bara var en stundens ingivelse, hastigt bortglömt efter blott en säsong. Med Sandström i laget räcker det med en back – och Sandströms påskrift kan ”Osten” lösa över en varmkorv på Kvantum om han bara vill.

Så.

Nu får det vara bra.

Sandström vill spela en säsong till.

Låt honom göra det.

Åt helvete för dåligt

Luleå I dagens tidning kan ni läsa en text om de fem spelare som valt att avsluta sina hockeykarriärer efter Luleå Hockeys SM-guld i våras. Med anledning av det tänkte jag att vi kunde prata lite om de förutsättningar som svenska hockeydamer har i sitt idrottande.

 

Så här är det: Luleå Hockey har gjort en storartad satsning, det är inget att diskutera. Klubben vann SM-guld under sin första säsong, men framför allt skapade man en miljö där spelarna allt som oftast kunde göra sitt bästa utan att behöva oroa sig allt för mycket för att jobb eller skola skulle bli lidande.

 

Problemet? Trots Luleås satsning är förutsättningarna för svenska damspelare generellt sett åt helvete för dåliga. Både Sara Sundqvist och Jessica Wellboprg hyllar Luleå Hockey - men de har helt enkelt fått slita för hårt, för länge, för att orka mer. 

 

Det här är ett problem för spelarna, men det är också ett problem för svensk ishockey. Det innebär nämligen att talangfulla tjejer som hade kunnat höja nivån, som hade kunnat hjälpa Sverige att närma sig Kanada och USA, försvinner åt helvete för tidigt – om de ens hittar till sporten.

 

Tacka fasen för att man vill satsa på något som ger pengar till hyran istället, tacka fasen för att det är svårt att motivera en längre idrottskarriär när det inte ger något annat än minnen. Precis som jag, när jag var 20 och insåg att det knappast var någon mening att fortsätta träna åtta-tio pass i veckan för att i absolut bästa fall bli en högst medioker division I-båsöppnare som fick betala sin egen utrustning och licensavgift, väljer många att sluta. Ska man idrotta för skojs skull kan man lika gärna göra det utan insats, i Korpen eller annat mindre seriöst sammanhang.

Det här är ett problem, eftersom det som var min verklighet i gärdsgårdsserien är verkligheten för mellan- och underskiktet spelare i Sveriges högsta serie på damsidan. Det här är ett problem, därför att utan mellan- och underskikt blir det inget toppskikt. Det här är ett problem, därför att utan toppskikt får vi inte fram några superstjärnor som kan utveckla sporten, slå USA och Kanada samt attrahera nya talanger att börja med ishockey.

Så vad behövs för få ordentlig snurr på svensk damhockey?

Det korta svaret: Pengar.

Det långa: Ännu mer pengar.

 

 

Men hur mycket? Vad jag förstått går det att hålla ett riksserielag vid liv för strax över miljonen, säg 1.2-1.3. Då krävs dock att spelare själva betalar sin utrustning, kanske till och med delar av bortaresor. Luleå Hockeys satsning – märk väl, en av de mest helhjärtade som gjorts någonsin i det här landet – går på (i väldigt runda slängar) 2-2.5 miljoner. Luleåspelarna har bra förutsättningar, de flyger till bortamatcher och har fina faciliteter. En riktigt bra verksamhet – utan regelrätta löner, men med viss monetär ersättning för åtminstone delar av förlorad arbetsinkomst – skulle vad jag förstår gå loss på ungefär 3.5 miljoner, alltså bara en miljon mer än vad Luleås damlag kostar i dag. Där är vi snart – men det räcker inte.

 

I den här stan finns ett alldeles utmärkt exempel på vad svenska klubbar borde satsa mot. Luleå Basket är en med svenska mått mätt totalt överlägsen klubb, på alla plan, och deras verksamhet går på ungefär sju-åtta miljoner varje år.

Dit borde toppen av SDHL, som Riksserien bytt namn till, komma inom hyfsat rimlig tid. Luleå Hockey kommer att vara där inom ett par år, det är jag helt säker på. Fler klubbar lär följa efter, men Luleå kommer att vara först. Väl där finns förutsättningarna för att bygga en vettig verksamhet utan att tjejerna ska behöva ta livet av sig.

Det kommer att ta ett par år, kanske tio, innan det här blir verklighet. Jag är helt säker på att någon slags revolution påbörjats i och med Luleå Hockeys satsning – men det är en revolution på samma sätt som när landmassor revolterar mot inlandsis.

Det går lite långsamt.

 

När man frågar Fredrik Glader om vad som krävs för att få igång det drag som Luleå Hockey skapat kring sin damverksamhet nämner han en sak som viktigare än något annat: Att klubbledningen på allvar tror på att det är bra att ha ett damlag – och dessutom backar upp sina ord med handling och pengar. Det har Luleå gjort, precis som några andra SH-klubbar.

Fler måste göra det för att en allmän nivåhöjning ska bli verklighet.

Härifrån finns det två vägar att gå. Min eminente kollega Daniel Enestubbe bloggade nu i veckan om problematiken, han hoppades att ett gäng rika knösar skulle kliva in tungt i svensk damhockey. Själv tror jag tror att det är SHL-klubbarna som äger utvecklingen. Om så är fallet kan vi antingen vänta på att rätt personer hittar till klubbledningar – eller så tvingar vi klubbarna att agera oavsett.

SHL-klubbarna har en massa fina regler kring sin verksamhet. Det är arenor hit, ekonomiska krav dit, det är mycket som ska regleras för, som det heter ”svensk ishockeys bästa”. Jag kan dock inte undvika att lägga märke till att man glömt bort en viktig del – men det är ingen fara.

Jag hjälper så gärna till.

Över en natt skulle Svenska Ishockeyförbundet och SHL kunna förändra situationen för alla Sveriges elitsatsande damer. Skriv bara in följande rader i tävlingsbestämmelserna:

 

Samtliga klubbar ska, för att få delta i SHL, kunna presentera en damverksamhet som klubben spenderar minst tre miljoner kronor på.

 

Det skulle dels ge drägliga förutsättningar för spelarna, men det skulle också skapa massor av positiva synergieffekter, som det heter på konsultspråk. Fler kvinnliga förebilder, fler tjejer skulle börja spela hockey, fler talanger skulle fastna i nätet och större stjärnor skulle skapas. Alla som spelar blir inte stjärnor, eller ens mediokra, men de allra flesta får ett hockeyintresse. Följaktligen skulle klubbarna skapa ett större publikunderlag, både för dam- och herrverksamhet, vilket troligen gör att satsningen ändå betalar sig i längden.

Pelle Johansson bloggar om allt som händer i, utanför eller lite på sidan av den norrbottniska idrottsvärlden.

Fakta om Pelle
Född: 1978
Bor: Luleå
Yrke: Sportkrönikör
Gillar: Idrott, mat och skägg.

Kontakt: pelle.johansson@nsd.se
  • Twitter
  • K-märkt
  • Instagram

Sport

  • Lokal sport
  • TT-sport
Annons

Sportbloggar

  • Hockey
  • Fotboll
  • Basket
  • Skidor
  • Innebandy
  • Handboll