Pelle Johansson

K-märkt

Världen är så stor, så stor

Luleå Lasse Johansson lämnar Skellefteå.

Det här är spännande, på grund av två saker.

 

1) Hur klarar sig Skellefteå utan honom?

 

2) Vars tar Johansson vägen nu?

 

Johansson är mannen bakom Skellefteås framgångar de senaste åren, detta är inte föremål för diskussion utan bara fakta. Nu ska Sveriges mest framgångsrika klubb klara sig utan arkitekten – och det kan faktiskt sluta precis hur som helst. Det vore väl fan om inte klubben hade en handlingsplan för det här scenariot – men ska vi vara ärliga så såg det inte sådär jättebra ut pre-Lasse Johansson. Jag vet att det finns många som oroar sig för att Skellefteå ska sno Jonas Rönnqvist, säkerligen skulle klubbledningen gärna se en sån lösning men inget jag hör talar för att det kommer att bli aktuellt från Rönnqvists sida. Jag är inte säker på att han tränar Luleå i framtiden – men jag tror att han definitivt kommer att finnas med som en grå eminens i environgerna.

 

Så, vars ska Lasse? Vi skulle kunna bygga upp en bild av en infekterad konflikt efter att han hindrades från att dra till Ryssland i vintras, att Johansson nu ska göra sitt yttersta för att sänka sin forna klubb (jag har hört såna tankegångar) men vad jag hört stämmer inte det. Snarare handlar det om att han fått ett finfint tränarjobb i ett centraleuropeiskt land med kanonlön och schyssta levnadsförhållanden. Vi får se vad som händer härnäst – och framför allt ser jag fram emot att se vem som ska försöka leva upp till Johanssons standard.

 

Den personen kommer att få hockey-Sveriges tuffaste jobb.

Ovärdigt

Luleå Jag pratade på twitter med lite folk, det finns de som – tvärt emot vad jag tycker – anser att Janne Sandström inte ska ha något nytt kontrakt.

De har naturligtvis fel.

Om vi för en sekund bortser från alla emotionella anledningar till det och koncentrerar oss på det strikt sportsliga finns det faktiskt gott om anledningar till att ha Sandström i truppen nästa säsong.

 

Här och nu har Luleå Hockey två backpar som vi vet – vet – håller bra SHL-klass. Amnér kan lika gärna vara flipp som flopp, Nässén och Själin kan vara bättre betjänta av att lånas ut till allsvensk förening, samma sak gäller för Schweizjunioren Stadler.

I min värld Luleå behöver alltså minst två, kanske till och med tre backar till. Det finns redan två fungerande par i truppen, det finns ingen anledning att splittra dem, alltså behöver man följande:

En powerplaygeneral, en högerskytt, en skridskovirtuos och puck-konstnär. När - om - ”Osten” lyckats hitta en sån pjäs kommer pengarna att vara slut.

 

Så vars fan ska klubben hitta den andre backen?

 

Var ska man hitta en spelare som ställer upp nästan gratis? Var hittar man en spelare som dessutom tillför hjärta och hjärna, som kan spela tunga minuter om det behövs men lika gärna tar en undanskymd roll som sjundeback, som vet vad fans och förening förväntar sig och kan sprida den bilden till resten av laget? Var hittar man en spelare som tränarna vet vad de får ifrån – det måste inte vara absolut toppklass, så länge det inte är botten – i varje given situation?

Det är inte så svårt. Han sitter på Bredviken, om han inte är ute och tränar på egen hand.

 

Med Janne Sandström i laget kan Lars ”Osten” Bergström slappna av. Han kan fokusera på att hitta rätt spelare för att lösa upp den massiva gordiska powerplayknut som bara fläckvis lösts upp av individuell briljans de senaste säsongerna. Han kan vila tryggt i att oavsett om Amnér är punk eller pannkaka finns det ändå en back som kan komplettera pp-generalen i spelet fem mot fem.

Om Amnér är kass – eller någon skadar sig – går Sandström in på sex backar.

Om Amnér är briljant – eller om någon av juniorerna visar sig vara en titan – spelar Sandström minimala minuter när det behövs.

 

Oavsett vilket kommer Sandström inte – repeterar: INTE – att grina, grimasera och gnälla i omklädningsrummet. Han kommer inte heller att kosta föreningen mer än absolut  max en halv genomsnittlig SHL-back. Han kommer däremot att ge föreningen en massa positiva tongångar.

Det är, kort sagt, omöjligt att förlora någonting på att förlänga med Janne Sandström.

 

Jag kan inte för mitt liv förstå varför det inte är gjort ännu.

 

Istället jämför sportchef Lars "Osten" Bergström klubbens största trotjänare med Jarmo Myllys för att insinuera att han är slut – den spelare som hade fjärde mest speltid och näst bäst plus/minus av fjolårsbackarna.

 

Det är inte ens nära att vara värdigt.

Hundra tusen mål

Luleå Vänner. Låt oss minnas sensommaren 2001. World Trade Centers båda tvillingtorn står stadigt på Manhattan, Anna Lindh är utrikesminister och Zlatan Ibrahimovic har just lämnat Malmö för rekordsumman 85 miljoner. I Luleå Hockeys omklädningsrum sätter sig, för första gången, 23-årige Janne Sandström ner bredvid spelare som Arnaud Briand, Sami Mettovaara och Vaclav Burda.

Sedan dess har han suttit kvar.

Han har spelat i landslaget, han har spelat SM-final, han har vunnit CHL och grundserie. Han har gjort poäng, han har vunnit istidsligan, han har varit lagkapten (assisterande) och han har både spelat och dödat powerplay.

Och han har suttit kvar.

Han har varit det sista försvarsverket mot framtiden, han har varit en dinosaurie i ordets allra bästa bemärkelse, han har vägrat att lämna klubben i sitt hjärta så länge att de andra lagen till sist slutade fråga.

Han har suttit kvar.

Janne Sandström har 15 säsonger i Luleå Hockey. Janne Sandström är ungefär en säsong från att sätta rekord i antal matcher i landets högsta serie. Janne Sandström är Luleå Hockey på ett sätt som ingen annan spelare kommit i närheten av sedan Roger Åkerström slutade.

Nu vete fan vars Janne Sandström ska sitta när hösten kommer.

 

Sportchefen Lars ”Osten” Bergström säger att ”vi har en god och rak kommunikation”, men det kan lika gärna betyda att han förbereder ett kontraktsförslag som att han meddelat Sandström att han tagit sitt sista skär i Luleåtröjan.

Sannolikheten för det senare är överhängande. Sandströms kontrakt är troligtvis de mest lättförhandlade i dagens hockey-Sverige. Vill Luleå Hockey ha honom skriver han på.

Punkt.

Tydligen vill inte Luleå Hockey det. Det gör mig irriterad.

 

Här har alltså Luleå Hockey en klubbikon, en spelare som brinner och blöder för föreningen så till den milda grad att han hellre slutar än spelar någon annan stans. En spelare som, med en enda säsong till, skulle vara den uthålligaste någonsin. En spelare som offrat både pengar – ni kan vara helt lugna för att Sandström fått bättre betalt någon annan stans under sina bästa år – och kraft för klubbens bästa.

Men man kan inte ge honom en sista säsong, för rekordet, för att det är snyggt, för att det vore ett värdigt avslut på en karriär av en typ som helt enkelt inte existerar längre.

Det är en skam.

Det är en gåta.

 

Alltså, visst, jag är inte sämre analytiker än att jag ser att det går lite långsammare för Sandström nu för tiden, men tillsammans med Jonathan Sigalet bildade han ett ytterst gubbklokt backpar den senaste säsongen. Sandström blev dessutom bättre och bättre ju längre säsongen led, han var inte alls dålig under slutspelet, han har definitivt 60-70 matcher kvar i sin 38-åriga kropp.

Sandström är dessutom en spelare som aldrig skulle tänka sig att gnälla över bristande speltid, han skulle med fördel kunna användas som sjundeback, i par tillsammans med valfri läraktig gallerorm, han skulle på inget sätt skämma ut sig och han skulle på inget sätt sprida gift och etter i omklädningsrummet om rollen inte blev den han tänkt sig.

Dessutom tror jag att Sandström skulle göra det för praktiskt taget vilken juniorlön som helst.

Men Luleå Hockey kan inte ge honom det.

 

I en tid då vi inte vet vad de nya tränarna står för, eller ens hur de vill spela, i en tid då halva laget byts ut efter varje säsong, i en tid då många supportrar faktiskt är öppet kritiska mot föreningens strategier och visioner, mot sättet som värvningar och avsked sköts på, kan klubben inte förlänga lite snyggt och snabbt med Sveriges största trotjänare.

Klubben kan inte ens förmå sig att säga nej, nu är det bra, det finns helt enkelt ingen plats för trotjänaren i vårt lagbygge - men tusen tack för all din svett, ditt blod, här är våfflan och tröjan i taket, lycka till i framtiden.

Istället väljer man att sjunga den vanliga halvkvädna visan, att hålla folk på halster, försöka smyga ut trotjänaren bakvägen under en filt och hoppas att ingen ska märka det. 

Jag kan för mitt liv inte förstå varför.

 

Det är det negativa. Det positiva? Det är inte för sent ännu.

Luleå är fortfarande i behov av två etablerade backar, minst, om man inte vill skicka signaler om att det där guldmålet bara var en stundens ingivelse, hastigt bortglömt efter blott en säsong. Med Sandström i laget räcker det med en back – och Sandströms påskrift kan ”Osten” lösa över en varmkorv på Kvantum om han bara vill.

Så.

Nu får det vara bra.

Sandström vill spela en säsong till.

Låt honom göra det.

Åt helvete för dåligt

Luleå I dagens tidning kan ni läsa en text om de fem spelare som valt att avsluta sina hockeykarriärer efter Luleå Hockeys SM-guld i våras. Med anledning av det tänkte jag att vi kunde prata lite om de förutsättningar som svenska hockeydamer har i sitt idrottande.

 

Så här är det: Luleå Hockey har gjort en storartad satsning, det är inget att diskutera. Klubben vann SM-guld under sin första säsong, men framför allt skapade man en miljö där spelarna allt som oftast kunde göra sitt bästa utan att behöva oroa sig allt för mycket för att jobb eller skola skulle bli lidande.

 

Problemet? Trots Luleås satsning är förutsättningarna för svenska damspelare generellt sett åt helvete för dåliga. Både Sara Sundqvist och Jessica Wellboprg hyllar Luleå Hockey - men de har helt enkelt fått slita för hårt, för länge, för att orka mer. 

 

Det här är ett problem för spelarna, men det är också ett problem för svensk ishockey. Det innebär nämligen att talangfulla tjejer som hade kunnat höja nivån, som hade kunnat hjälpa Sverige att närma sig Kanada och USA, försvinner åt helvete för tidigt – om de ens hittar till sporten.

 

Tacka fasen för att man vill satsa på något som ger pengar till hyran istället, tacka fasen för att det är svårt att motivera en längre idrottskarriär när det inte ger något annat än minnen. Precis som jag, när jag var 20 och insåg att det knappast var någon mening att fortsätta träna åtta-tio pass i veckan för att i absolut bästa fall bli en högst medioker division I-båsöppnare som fick betala sin egen utrustning och licensavgift, väljer många att sluta. Ska man idrotta för skojs skull kan man lika gärna göra det utan insats, i Korpen eller annat mindre seriöst sammanhang.

Det här är ett problem, eftersom det som var min verklighet i gärdsgårdsserien är verkligheten för mellan- och underskiktet spelare i Sveriges högsta serie på damsidan. Det här är ett problem, därför att utan mellan- och underskikt blir det inget toppskikt. Det här är ett problem, därför att utan toppskikt får vi inte fram några superstjärnor som kan utveckla sporten, slå USA och Kanada samt attrahera nya talanger att börja med ishockey.

Så vad behövs för få ordentlig snurr på svensk damhockey?

Det korta svaret: Pengar.

Det långa: Ännu mer pengar.

 

 

Men hur mycket? Vad jag förstått går det att hålla ett riksserielag vid liv för strax över miljonen, säg 1.2-1.3. Då krävs dock att spelare själva betalar sin utrustning, kanske till och med delar av bortaresor. Luleå Hockeys satsning – märk väl, en av de mest helhjärtade som gjorts någonsin i det här landet – går på (i väldigt runda slängar) 2-2.5 miljoner. Luleåspelarna har bra förutsättningar, de flyger till bortamatcher och har fina faciliteter. En riktigt bra verksamhet – utan regelrätta löner, men med viss monetär ersättning för åtminstone delar av förlorad arbetsinkomst – skulle vad jag förstår gå loss på ungefär 3.5 miljoner, alltså bara en miljon mer än vad Luleås damlag kostar i dag. Där är vi snart – men det räcker inte.

 

I den här stan finns ett alldeles utmärkt exempel på vad svenska klubbar borde satsa mot. Luleå Basket är en med svenska mått mätt totalt överlägsen klubb, på alla plan, och deras verksamhet går på ungefär sju-åtta miljoner varje år.

Dit borde toppen av SDHL, som Riksserien bytt namn till, komma inom hyfsat rimlig tid. Luleå Hockey kommer att vara där inom ett par år, det är jag helt säker på. Fler klubbar lär följa efter, men Luleå kommer att vara först. Väl där finns förutsättningarna för att bygga en vettig verksamhet utan att tjejerna ska behöva ta livet av sig.

Det kommer att ta ett par år, kanske tio, innan det här blir verklighet. Jag är helt säker på att någon slags revolution påbörjats i och med Luleå Hockeys satsning – men det är en revolution på samma sätt som när landmassor revolterar mot inlandsis.

Det går lite långsamt.

 

När man frågar Fredrik Glader om vad som krävs för att få igång det drag som Luleå Hockey skapat kring sin damverksamhet nämner han en sak som viktigare än något annat: Att klubbledningen på allvar tror på att det är bra att ha ett damlag – och dessutom backar upp sina ord med handling och pengar. Det har Luleå gjort, precis som några andra SH-klubbar.

Fler måste göra det för att en allmän nivåhöjning ska bli verklighet.

Härifrån finns det två vägar att gå. Min eminente kollega Daniel Enestubbe bloggade nu i veckan om problematiken, han hoppades att ett gäng rika knösar skulle kliva in tungt i svensk damhockey. Själv tror jag tror att det är SHL-klubbarna som äger utvecklingen. Om så är fallet kan vi antingen vänta på att rätt personer hittar till klubbledningar – eller så tvingar vi klubbarna att agera oavsett.

SHL-klubbarna har en massa fina regler kring sin verksamhet. Det är arenor hit, ekonomiska krav dit, det är mycket som ska regleras för, som det heter ”svensk ishockeys bästa”. Jag kan dock inte undvika att lägga märke till att man glömt bort en viktig del – men det är ingen fara.

Jag hjälper så gärna till.

Över en natt skulle Svenska Ishockeyförbundet och SHL kunna förändra situationen för alla Sveriges elitsatsande damer. Skriv bara in följande rader i tävlingsbestämmelserna:

 

Samtliga klubbar ska, för att få delta i SHL, kunna presentera en damverksamhet som klubben spenderar minst tre miljoner kronor på.

 

Det skulle dels ge drägliga förutsättningar för spelarna, men det skulle också skapa massor av positiva synergieffekter, som det heter på konsultspråk. Fler kvinnliga förebilder, fler tjejer skulle börja spela hockey, fler talanger skulle fastna i nätet och större stjärnor skulle skapas. Alla som spelar blir inte stjärnor, eller ens mediokra, men de allra flesta får ett hockeyintresse. Följaktligen skulle klubbarna skapa ett större publikunderlag, både för dam- och herrverksamhet, vilket troligen gör att satsningen ändå betalar sig i längden.

Roger that

Luleå Jag var 15 bast, max, jag hade för första gången fått åka med Brooklyn Tigers a-lag ner till Umeå för att agera båsöppnare mot Björklöven (fast det kan knappast ha varit det, va? Jag minns det som Löven, men det måste ha varit Teg eller nått annat brödgäng). Vi låg under med ungefär 6-1, hemmalaget fick straff och jag började drömma.

 

Vaffan, den andra målisen har ju redan släppt sex. Är det inte läge för juniorskallen att få gå in och rädda en straff som tack för att han ställde upp och fyllde laguppställningen? Tränaren gillar ju att byta målis på straffar, han hade gjort just det flera gånger under säsongen, för att överraska straffskytten en smula, få honom att fundera ett varv extra, kanske pröva en lite mindre inövad variant än den han var bäst på.

 

Aber nein. Ordinarie keeper, det kan ha varit Grafström, fick stå straffen.

 

Han tog den.

 

Det är det första exemplet på Roger Rönnbergs fingertoppskänsla jag minns.

 

Något har hänt i Göteborg, i Frölunda, klubben som var någon slags omvänd variant på kung Midas, allt den rörde vid verkade förvandlas till bajs. Vi hör om nya tekniska lösningar, vi hör om nyfikenhet och uppfinningsrikedom, vi hör om gammeldags arbetsmoral och ledarskap i laget. Vi ser att det finns en miljö där spelare som Elias Fälth och Joel Lundqvist, 57 respektive 56 år gamla, i stort sett spelar sin bästa hockey någonsin – precis som valparna Artturi Lehkonen och Johan Sundström. Hit kommer slitna och bortkastade nordamerikaner som Lasch och Crabb för att blomma ut till slutspelsmonster. 

Här är guld och gröna skogar.

Här är Roger Rönnberg.

 

”Röde Roger”, har han kallats här uppe, lite hånfullt, lite kärleksfullt, efter färgen på hans kinder när hans känslor vunnit över hans intellekt och han grimaserat fram en av alla de där gummiansiktena från Butterickskatalogens mörkaste hörn. Han har utvecklat Frölunda och han har utvecklat sig själv. Han har kapat de emotionella topparna, han har gjort det svåraste som finns, han har sett sig själv i spegeln och faktiskt försökt polera bort de detaljer han och hans lag inte gillat.

Han har blivit den konstnärlige ledare som väldigt många lag – bland annat Luleå Hockey – saknar.

 

Vad hade hänt om han varit kvar?

Vad hade hänt om Rönnberg fått samma förutsättningar, samma hänsynslösa förtroende från Luleåledningen som han får från Grauers i Frölunda?

Vad hade hänt om han inte känt att klubbledningen varit på väg att byta ut honom under den där nära ögat-säsongen 09/10?

Det får vi aldrig veta.

Det vi vet är däremot att en snubbe från Hertsön, som brann för Luleå Hockey, här och nu är Sveriges bäste tränare.

 

I Frölunda.

 

Det här Frölundalaget en våt fantasi för alla oss som drömmer om en konsekvent ledargärning för främjandet av skicklighetsbetonad ishockey i en välskött klubb. Det bästa av allt? Finns pengarna, finns organisationen, finns rätt tränare i händelsernas centrum så tar det bara tre år att implementera en ytterst långsiktig, framåtsyftande och framgångsrik strategi.

Frölunda vann CHL.

Frölunda slutade tvåa i SHL.

Frölunda vann SM-guld.

Frölunda gjorde det helt utan poser och nostalgiporr.

 

Så genomför man en succésäsong.

 

Jag vet inte om de hade tid på väg till charterplanet, men någonstans hoppas jag att Frölundas spelarbuss stannade till på en Statoilmack så att Rönnberg fick springa in och köpa ett grepp folköl att ha på hemvägen.

Sist jag var på bortamatch med honom uppskattade han i alla fall det.

Jag är skeptisk

Luleå Då ska vi se. Luleås lagbygge börjar ta lite form. I nuvarande skepnad ser det ut enligt följande.

 

MÅLVAKTER

Joel Lassinantti, Filip Gustavsson, Oscar Masiello.

Kommentar: Här är det lugnt och fint – dessutom billigt. Luleå har i praktiken tre målvakter, en av dem seriens bäste, till priset av en halv.

 

BACKAR

Ilari Melart-Christian Jaros, Brendan Mikkelson-Craig Schira, Linus Nässén-Pontus Själin.

Kommentar: Jag har vissa funderingar här. Vid första anblicken kan det se ganska enkelt ut, förläng med Sandström och ta in en powerplaygeneral och allt är klart. Men: Vi har rätt säkra uppgifter på att allt är klart med Leksands Viktor Amnér. Är han en powerplaygeneral? Kanske på ett par års sikt, knappast nu. Amnér är offensivt begåvad, men det finns rejäla farhågor för att han ska vara för dålig i egen zon. Att para ihop honom med Sandström känns gjutet – men då står vi där med samma bekymmer som i fjol: En backbesättning som bara gör femton-tjugo mål tillsammans. Kan Jaros, Melart, Nässén eller Själin bli en härförare på offensiv blå? Visst, efter att ha följt Petter Nilssons karriär vet jag att allt är möjligt, men det är ett jävla långskott.

 

FORWARDS

Johan Harju-Jacob Lagacé- Julius Junttila

Bill Sweatt-Christopher Mastomäki-Anton Hedman

Johan Forsberg-Victor Ekarv-Karl Fabricius

Anton Toolanen-Isac Lundeström

Kommentar: Ja, ni ser ju själva. Lägg inte så stor vikt vid formationerna i sig, det är mest bara en uppräkning, det kommer säkert att se annorlunda ut. Det som saknas, åtminstone vid första anblicken, är en förstakedja. Nere på SMP är de hundra säkra på att Gustav Rydahl är klar för Luleå, så flytta upp en frisk och hel Sweatt till förstakedjan och in med honom där. Dessutom misstänker jag Ekarvs dagar i Luleå är räknade, inte så mycket för dopningsdomen som för att han inte utvecklats alls under sin tid här. Om min magkänsla stämmer innebär det att Luleå behöver få in två centrar till toppen av rotationen samt en riktigt bra ytterforward. Det känns inte som en särskilt enkel uppgift för sportchefen.

 

På Lars ”Osten” Bergströms shoppinglista står alltså två svinbra centrar, en spetsig ytterforward samt en skridskoskicklig powerplaygeneral. Tror ni han klarar det? Själv är jag tveksam.

Pelle Johansson bloggar om allt som händer i, utanför eller lite på sidan av den norrbottniska idrottsvärlden.

Fakta om Pelle
Född: 1978
Bor: Luleå
Yrke: Sportkrönikör
Gillar: Idrott, mat och skägg.

Kontakt: pelle.johansson@nsd.se
  • Twitter
  • K-märkt
  • Instagram

Sport

Annons

Sportbloggar

  • Hockey
  • Fotboll
  • Basket
  • Skidor
  • Innebandy
  • Handboll