Guldmakarnas segerskola: Så blir du bäst i Sverige

BASKET En stad. Två tränare. Nio SM-guld. NSD slog sig ner med Peter Öqvist och David Visscher för att få en lektion i vinnandets ädla konst.

Det har gått tre veckor sedan David Visscher tog sitt sjätte SM-guld, hans första med Luleå Basket. Det har gått en vecka sedan Peter Öqvist tog sitt tredje, hans första med BC Luleå. De två baskettränarna är de överlägset mest vinstrika coacherna i norrbottniskt idrottsliv och någonstans borde det finnas en hemlighet, ett guldrecept om ni så vill, att dela med sig av till resten av idrottslänet.

Här är lektionerna som ger dig svaret på elitidrottens viktigaste fråga.

Hur vinner man egentligen?

LEKTION ETT: HÅLL DIN LINJE

De båda tränarna är rörande överens om vad som är viktigast.

– Karaktär, absolut, säger Öqvist.

– Jag tänkte precis på det. Rätt karaktär på spelarna, på tränarna, på folket runt laget, säger Visscher.

Det är ett lätt svar, ett populärt svar, frågar du hundra tränare kommer säkert 99 stycken att svara likadant. Ändå är det så få som lyckas?

– Det är en strategi som är lätt att definiera men svårare att hålla sig till. Jag tror att många, framför allt i Sverige, hamnar i en sits där man letar efter mest talang för pengarna och är beredda att göra avkall på just karaktären. Då är frågan hur mycket man är villig att chansa.

Visscher berättar om en situation som uppstod under säsongen, när floppande kanadensiska guarden Dakota Whyte skulle ersättas. Valet stod mellan Candice Wharton och en annan guard som sannolikt var mer talangfull – men som också blivit sparkad från både collegelag och proffsklubb.

– Det där mönstret är ett varningstecken, men sitter du i en klubb där du behöver 35 poäng är det lätt att göra avsteg från sin egen filosofi och hoppas på det bästa. Det kan gå – men oftast skjuter du dig själv i foten, säger Visscher.

– Det är lätt hänt att man börjar jaga statistik, särskilt när du inte har en färdig stomme, ”oooh, nu måste jag ha 20 poäng och åtta returer per match”. Då sätter du dig i en svår sits, säger Öqvist och fortsätter:

– Så här: Man förändrar inte människor jättemycket. Men man kan bygga en plattform som premierar vissa egenskaper – coacher, spelare, klubbledning, till och med publiken. Man ställer en kravbild på varandra och den miljön kan man påverka, säger Öqvist.

– Jag tror att alla människor har en mörk sida och en ljus sida, sen är det olika hur stor procent ljus respektive mörker det finns i varje individ. Man kan hjälpa den ljusa sidan, som får oss att fatta rätt beslut och göra bra saker, att ta större utrymme – men det är ändå samma individ, säger Visscher.

– Och den dag jag inte vet om jag är på den ljusa eller mörka sidan är det coacher eller lagkamrater som tippar mig åt rätt håll. Förhoppningsvis, säger Öqvist.

– Precis. Jag vill inte förringa någon, men Anna Barthold är den bästa lagkapten jag någonsin coachat. Rutin, pondus, uppmärksam på detaljer, att sätta gränser för vad som är okej och inte. Det fanns många situationer som jag säkert hade lagt mig i tidigare, men nu behövdes det inte. Jag tror hon lägger en hel del tid på att tänka på såna där saker.

LEKTION TVÅ: VÄRVNINGSARBETET

Att förstå att man ska leta efter karaktär snarare än statistik är lätt. Att hitta den där karaktären är desto svårare.

– Jag vet inte hur du upplever det, Peter, men jag upplever att det inte är så lätt att hitta spelare som har hjärta, säger Visscher.

– Det är otroligt svårt. Man börjar med att titta på en film. Tredje vändan jag ser samma match sitter jag bara och spolar mellan tillfällena då coachen tar timeout. Hur beter sig spelaren, hur sitter han på bänken, vad har han för kroppsspråk? Sen börjar jag ringa folk. Tränare i samma liga, folk runt omkring, och sen åker man och tittar på honom. Men under en match, eller två, är det inte lätt att avgöra vad som verkligen finns där, säger Öqvist.

– På något sätt försöker man ju kolla alla parametrar, men det är fortfarande svårt. Man får ofta en känsla men ibland kan den också vara fel, säger Visscher.

– Visst, man kan ta en fika, eller ringa till spelaren ifall han spelar på andra sidan Atlanten. Men nog kan han sitta och säga ”yes, sir” i tio minuter utan att jag blir klokare av det, säger Öqvist.

– Så är det. En lunch och en träning kan en smart jäkel ta sig igenom utan att visa sina negativa sidor. Det är därför det är en sån no-brainer att försöka behålla de som man vet levererar när matcherna gäller som mest, de som har rätt karaktär och inställning, som har bevisat att de har vad som krävs. Som Katie, som Anna, som Allis, säger Visscher.

Oavsett vad?

– Visst kan det dyka upp frågetecken för spelare som det aldrig varit några frågetecken kring. Åldern är väl det första jag kommer att tänka på. Men med de här spelarna – Katie, John Rosendahl, Håkan Larsson – brukar jag resonera att det är bättre att ha dem ett år för länge än att kapa ner något som byggts upp i förtid. Är de bra, lojala och jobbar hårt tycker jag någonstans att de förtjänat bättre än att bara skeppas iväg.

När har ni misslyckats?

– Det är bara att fråga din kollega Peter Lindvall, han har hela listan, säger Visscher.

– Det som däremot inte syns på Peters lista är budgeten. Ibland har man helt enkelt inte råd med något annat än en chansning, och då får det bli så. Klart att det funnits misslyckanden, men det vore ju trist gjort av mig och sitta här och droppa namn, säger Öqvist.

– Varje spelarrekrytering är ett projekt där scouting bara är en del. Rekrytering, flytt, boende, träning, allt hänger ihop, säger Visscher.

– Det finns två olika sätt att misslyckas på. Dels finns det den där jag ser att den här spelaren inte kan försvara – men jag tror att vi klarar av att täcka upp hans luckor. Sen visar det sig att vi inte klarar det, då är det mitt fel och jag får lära mig att jag borde gått en annan väg. Sen finns det den när karaktären är bristfällig, när det inte blir bra personlighetsmässigt, när gruppdynamiken blir lidande. Det är svårare att skydda sig mot, säger Öqvist.

– Nästan alla gånger man misslyckats, varit tvungen att skicka spelare, så hamnar det på just karaktärskontot. Någonstans är det så att man har mer tålamod med spelare som krigar och har bra inställning, säger Visscher.

LEKTION TRE: UTNYTTJA RONDELLMATCHERNA

Att bygga ett lag handlar inte bara om att få rätt spelare på plats – det handlar också om att vinna rätt strider på rätt sätt. Luleå Hockeys avgående sportchef Lars ”Osten” Bergström brukar ofta prata om rondellmatcher där säsongen kan svänga åt vilket håll som helst och det gäller att välja rätt väg.

– Han har en poäng där. För oss var det första matchen hemma mot Södertälje, 40 minuters kamp som vi krigade oss igenom tillsammans med hemmapubliken och vann med en poäng. Det skapade en framtidstro, både hos grabbarna och publiken, och den hängde med oss hela året. Det var kanske den viktigaste brytpunkten, även om det fanns fler, säger Öqvist.

Vilka?

– Egentligen alla matcher efter en förlust. Vi förlorade aldrig två matcher i rad den här säsongen, varje gång vi förlorat höjde sig grabbarna litegrann till nästa match och det gav oss väldigt mycket självförtroende och trygghet. Vi visste att vi kunde studsa tillbaka.

– För oss var det snarare en period än en match, under januari när vi hade ganska mycket skador. Anna hann inte hem efter jul, nya amerikanen var inte spelklar, vi hade Alvik som var en rätt viktig match för att säkra andraplatsen. Då kommer tjejerna ut och spelar bländande basket och kör över Alvik. Sen fortsatte det. Allis var skadad, Anna var skadad, Jelena var skadad, vi gick runt på få spelare men förlorade bara en match ändå. Vi vann med marginal, vi vann jämna matcher, det är ingen som tänker på att det var en bragd nu men där och då gav det oss mycket. Vi byggde upp en tro på oss själva där, att vi inte var lätta att slå, att vi aldrig viker ner oss, säger Visscher.

LEKTION FYRA: PSYKOLOGI

Svenska lag skyr generellt favoritskap som vampyrer skyr vigvatten. Luleå Basket var, trots tre raka guld, massiv underhund i finalserien mot Udominate medan BC Luleå hade en på pappret jämnare uppgift.

Men spelar det där någon roll?

– Det där med favoritskap är lurigt. Jag har favorit-tourettes, jag försöker alltid hävda att vi är favoriter, i år trodde ingen på mig. Sen vann vi grundserien, men det vete fasen om någon trodde på oss ändå. För att dra en parallell: Det var ju Luleå Basket och Anna Barthold vi skulle möta. Jag har haft år där jag sagt att vi varit störst, bäst och vackrast och alla håller med – det här var inte ett av dem, säger Öqvist.

– Jag har tänkt mycket på när jag coachade 08 Stockholm, då fanns vi inte ens på kartan i förhandsdiskussionerna. Nu var det en annan situation. Klart att Umeå var favorit, men jag skrattade faktiskt åt att man kan bli så stor underdog när man vunnit tre år på raken. Absurt, säger Visscher.

– När vi pratar om underdog eller favorit så är vi inne på resultatbaserat tänkande – och där vinner du aldrig några mästerskap. Du måste över i processen: Hur du gör saker, var du lägger ditt fokus, vad du faktiskt ska göra för att vinna, säger Öqvist.

– Ibland är det lättare att vara underdog, man måste använda sina hjärnceller och fundera på exakt vad man måste göra för att vinna. Jag tror Umeå hamnade i någon slags fälla – de visste ju att de var bäst. Hade de lagt mer tid på att fundera på hur de skulle kunna skada oss hade det kanske blivit en annan utgång, säger Visscher.

– Många säger ju att de inte gillar det, att det blir svårare att vinna om man är favorit. Jag vet inte, jag har då aldrig märkt det, säger Öqvist.

– Jag tror förresten inte bara att det är svenskar som inte gillar favoritskap. Men det går inte att komma ifrån att det är en slags gardering, ett sätt att skydda sig själv om det går dåligt. Visst kan man slå sig för bröstet, men man måste också respektera sporten. Oförutsedda saker kommer att inträffa, säger Visscher.

– Det kommer framför allt en motståndare – och i final finns det inga dåliga lag kvar. Det blir tufft, små saker kommer att avgöra, det är inget konstigt, säger Öqvist.

– Sen kan det naturligtvis vara så att man har en inställning utåt och en annan i omklädningsrummet. När vi vann med 08 var jag väldigt tydlig med att vi var så glada över att få vara med i slutspelet i media – men till killarna berättade jag vad jag egentligen kände, att vi skulle slå ut Plannja. Det handlar om att man inte ska ge motståndaren extra tändvätska, säger Visscher.

Du har ju haft många spelare som inte riktigt följt den regeln?

– Ja, och media älskade ju Dennis Aulanders kaxighet – men som coach tänker jag ju på att maximera chanserna till seger. Och då tror jag att det är bättre att svälja det kaxiga uttalandet.

Å andra sidan kanske det kaxiga utspelet ger 300 personer mer på läktarna och det blir ett nollsummespel?

– Som coach vill jag att någon annan tar ansvaret för att publiken ska komma. När jag ser ett kaxigt uttalande i tidningen undrar jag hur bra psyket på den personen egentligen är. De bästa jag haft, de riktigt tuffa spelarna, har sällan varit särskilt utåtriktade. De har bara gjort jobbet.

– Det stämmer. Hur du än vrider och vänder på det så är det vinster som får publik till hallen. Allt handlar om att vinna, säger Öqvist.

Men måste de båda ingredienserna utesluta varandra? Är det inte bättre att både vara kaxig och att vinna?

– Jag vet inte, jag tycker inte att det där kaxiga är så roligt. Jag växte upp med Bamse – är man stark måste man vara snäll. Varför ska man hålla på och vara stöddig? Man ska ha kul, man ska göra sin grej, man ska vara tuff – både mentalt och fysiskt. Men det är som David är inne på, det finns ingen anledning att hålla på och babbla. Lira om det istället.

LEKTION FEM: VAR DIG SJÄLV

Alf Arne Peter Öqvist är 41 år och coachar som en väckelsepredikant; han sliter av sig kavaj och slips, studsar längs sidlinjen, spottar fram välsignelser och förbannelser om vartannat. David Theophilous Visscher är 53 år och beter sig mer som en katolsk biktfader på bänken; lugn, pedagogisk, förlåtande snarare än fördömande.

– Jag orkar inte längre resa mig, det är så långt ner till bänken. Peter är ung, vältränad.., säger Visscher och blir avbruten.

– David säger kanske inte så mycket, men har du sett alla olika nyanser av rött i hans ansikte? Det är ett sånt spektrum, han behöver inte röra sig, man bara kollar vilken rödfärg det är så vet man exakt vad han tycker, säger Öqvist.

– Jag skojar om min ålder, men jag tycker att det tar längre tid innan jag blir arg nu än förr. Det kan vara en nackdel också. Ibland fattar man ju att det inte hjälper, att det bara blir ett energitapp, men i vissa situationer kanske man behöver tända till lite tidigare, säger Visscher.

– Det är klart att det finns situationer under de här 13 åren som man gått för långt, men det viktiga för mig är ändå att det inte blir respektlöst. Det är först efter säsongen som du ser hur spelarna verkligen ser på dig, om de vill komma tillbaka, och generellt har de brukat vilja det. Något rätt gör jag, ändå, säger Öqvist.

– Alla har en ryggsäck som formar en. Uppväxt, uppfostran, skolgång, alla andra erfarenheter. Det är viktigt att utnyttja den, att vara sig själv. Som ung coach är det lätt att vilja ta efter mer rutinerade tränare och det blir aldrig bra, säger Visscher.

– Jag har alltid varit aktiv på sidan, det är en del av showen. Men det var värre förr. Problemet med att vara 40 är ju att man vet att man inte hade någon jävla aning när man var 20 – och dessutom vet att man kommer att bli 60 någon gång. Man får vara ödmjuk, ens ledarskap förändras, det är naturligt, säger Öqvist.

Det där går också igen i sättet de båda tränarna betedde sig på efter respektive guld. Visscher gick mest omkring och myste medan Öqvist sprang omkring och jublade. Högt.

– Jag var sjukt nöjd, alltså. Jätte, jätte, jättenöjd, säger Öqvist och ler.

– Jag är lite äldre än du, jag måste tänka på hjärtat, säger Visscher.

– Det var annorlunda. Jag håller ofta en väldigt låg profil i mina intervjuer, men om du vinner ett SM-guld och någon sträcker fram en mikrofon efter 20 sekunder – då kommer sanningen. Jag var väldigt glad. Jag upplever en annan press när det är hemstaden, det har varit tuffare – även om vi gått som tåget. Men då ökar man kravbilden, vi var ju där, jag kände ju att det skulle gå att vinna.

– Någonstans tror jag alla hade respekten för Vedran, Södertälje och vad de byggt upp. All respekt för Micke Blomqvist, all respekt för deras spelare – men som coachningen i min matchserie utvecklades blev det snarare WO än tävling. Vedran är oerhört duktig på det han gör, även om jag tycker att Peters sätt att spela basket är roligare.

Varför?

– Jag kan bli lite less på alla pick and roll-spel, på alla yngre coacher som tänker att ”jag måste spela som Vedran, det är enda sättet att vinna på”. Det finns så många olika sätt att vinna i basket.

LEKTION SEX: KÄNN DIN MARKNAD

Visst, det viktigaste för ett elitlag är alltid vinsterna – men det finns också andra ingredienser som gör ett lag attraktivt och skapar intresse. Både BC Luleå och Luleå Basket har mönstrat lag med sympatiska och utåtriktade spelare som både sliter som galärslavar på planen och stundtals spelar väldigt publikfriande.

Finns det ett samband? Har lag som har roligt också lättare att vinna?

– Den bild du målar upp där är kravbilden från Luleåpubliken. Ett lag blir aldrig godkänt om det inte levererar på de där områdena, men det viktigaste är att man tar i. Där börjar allt. Det är grundbulten. Sen kommer resten, ska du fylla läktarna och ha en framgångsrik säsong så måste du leverera på just de punkterna, säger Öqvist.

Man kan ju vinna på andra sätt – till exempel Vedrans?

– Ja. Men då hade vi inte haft den här publiken. Den är kunnig och kräsen, den vet vad den vill ha. Jag vet inte när det började, kanske på 90-talet, kanske tidigare än så. Men att jag spelar så är för att jag är uppvuxen och fostrad i den andan. Det är så här vi lirar i Luleå. Davids Plannjalag vann i den andan, där fostrades Jens som sedan vann sina guld med Luleå Basket i samma anda, nu vinner båda lagen i samma anda.

– Det finns säkert exempel på lag där spelarna inte gillar varandra, där man vinner på talang, strategi och intelligens. Jag tror att du har störst chans att lyckas om du har en grupp som trivs tillsammans. Inte bara att fika ihop – utan att gå i strid tillsammans. Har man ett par spelare som inte gillar varandra, inte respekterar varandra, är det svårt att få dem att gå ut och kriga för varandra i försvar. Såna saker blir viktiga när säsongen ska avgöras, att sjunga ”Eloise” kan också vara ett slags stridsrop, säger Visscher.

LEKTION SJU: VÅGA BESTÄMMA

Att ha roligt är viktigt, men allt kan inte vara hähä och häpphäpp. Någonstans är det ändå vuxna människor som gör saker för pengar. Var går gränsen?

– Varken Peter eller jag kan sitta här och påstå att det inte finns någon tuffhet i vårt ledarskap. Någonstans finns det ju en gräns också, vissa frågor kompromissar man inte med. Det finns en linje som man inte får kliva över – då är det inte sympatiskt och trevligt längre, säger Visscher.

Vars går den gränsen?

– Det beror på om vi snackar anfall eller försvar. I anfall är jag sympatisk mycket längre än jag är i försvar.

– Sant. Till sist handlar det om att man måste försöka. Man måste göra sitt bästa, man måste ta i, säger Öqvist.

– Om Katie missar sin rotering blir jag ilsken, men samtidigt ser jag ju på henne att hon förstår och ber om ursäkt, då finns det ingen anledning att ta det vidare. Men om en spelare missar stup i ett, på grund av lathet – då blir det inte ett snack på bänken. Då tar vi det i omklädningsrummet, för då är man inte lojal mot lagkamraterna. Det är en del av kulturen som jag vill ha i mina lag, vad som är acceptabelt och inte, säger Visscher.

 
 
  • MEST LÄSTA
  • Andra har läst

Sport

Annons