I onsdags satt Luleå Atletklubbs Jocke Lakso hemma och funderade på om han verkligen skulle ställa upp i fredagens veteran-VM i styrkelyft. Anledningen är framför allt knäproblemen som har stört honom den senaste tiden.

– Jag har opererat högerknäet två gånger under det senaste året. Sedan har jag även haft en del andra personliga bekymmer. Jag var inte alls helt säker på att jag skulle åka, säger han.

Men trots allt krångel valde 41-åringen att hoppa in i bilen ner till tävlingarna i Sundsvall. Ett beslut han verkligen inte ångrar i efterhand. Lakso vann VM-guld i veteran 1:ornas 105-kilosklass.

Artikelbild

| Etta. Jocke Lakso fick stå överst på prispallen.

– Jag är lite öm i kroppen. Men jag mår väldigt, väldigt bra, säger Lakso när Sporten får tag i honom dagen efter guldsuccén.

Han fick dock inte någon lätt resa till guldet. I alla fall inte inledningsvis. I första grenen knäböj klarade han ingångsvikten på 315 kilogram. Men sedan orkade hans krånglande knä inte hålla emot för tyngre vikter.

– I knäböjen hittade jag ingen balans och det var en konstig känsla eftersom att jag brukar vara väldigt stabil i den grenen under tävling. Tyvärr fick jag inte med mig mer än ingångsvikten, säger han.

Men i den efterföljande bänkpressen visade han var skåpet ska stå. Lakso klarade 230 kilogram i det tredje lyftet och seglade upp som totalledare inför de avslutande marklyften.

Artikelbild

| Jocke Lakso.

– 230 var nog den bästa bänken av alla mina tre försök. Det var inga bekymmer, säger han.

I marklyft trodde 41-åringen att han behövde lyfta mer än 300 kilo. Men när det väl skulle avgöras räckte det med 292,5 kilo för ett VM-guld i totalen.

Artikelbild

| Firar. Jocke Lakso och Angelica Brage efter att guldet hade säkrats.

– En väldigt speciell känsla. Jag har försökt landa i det här att jag faktiskt är bäst i världen. Det är fantastiskt roligt, säger Lakso som även vann ett delgrenssilver i knäböj.

Totalen slutade på 837,5 kilo.

– Jag är inte nöjd med slutresultatet. Men som min mamma brukar säga: "Man kan inte mer än vinna". Men jag hade velat göra någonstans mellan 860 och 870 kilo – det är min normala lägstanivå, säger han och fortsätter:

– Om man är lite dryg och kaxig så får man säga att man vann guld – trots att man var under sin lägstanivå.

Är du överraskad över att du vinner på den totalvikten?

– Ja. Men samtidigt är det väldigt speciellt med stora tävlingar. Det gäller ju att pricka formen till just den dagen och det var fajt hela vägen. Det var inte så att jag drog i väg efter böjen och kunde se tävlingen som ett tungt träningspass. Det var ju verkligen fajt ända fram till sista marklyften. Jag mötte dessutom elva tuffa konkurrenter. Sedan vill jag också tacka klubbens Jonas Wennberg och Angelica Brage för ovärderlig hjälp och coachning under tävlingen.