Luleå energi arena, strax efter klockan nio en gråmulen onsdag i april. Här är det fest – så till den milda grad att Skellefteå just ringde och bad Luleå Basket sänka volymen.

Allis Nyström hoppar omkring i någon slags indiandans, Jelena Antic beordrar upp Arvingarnas gamla dänga Eloise på högtalarsystemet och Janis Ndiba kan inte sluta le. Katie Bussey offrade en baksida lår för sitt fjärde guld, nu bärs hon runt av lagkamrater i ärevarv, nu sitter hon på en stol och hoppar fram en segerdans.

Anna Barthold studsar förbi, med nätet runt nacken och guldhatten på väg ner över vänsterörat. Hon ser mig, blänger – och kastar sig runt min hals. Hon luktar liniment, svett och SM-guld.

– Det här trodde du fan inte, vrålar hon, det piper fortfarande lite i mitt öra.

Nå. Jag trodde i alla fall på möjligheten. Så här skrev jag inför finalserien:

”Och vips står David Visscher där, godmodigt leende, lätt rosa i ansiktet av anspänningen, som han gjort så många gånger förr. I bakgrunden, medan Anna Barthold klipper ner nätet från korgen och laget firar nedanför henne.”

Jag letade efter Visscher när Barthold klippte ned nätet. Han stod där, i bakgrunden, lätt rosa i ansiktet av anspänningen och log.

– Pelle, jag är så oerhört imponerad av tjejerna. Vi sa i paus att vi har kämpat för varandra hela säsongen, vi ska inte sluta med det nu. Och sen går de in och gör det här. Herre gud.

Visscher torkade sig i ögonen.

– Det här är svett och tårar. Precis som det ska vara.

Sanningen är ju att det här inte skulle gå. Luleå Basket skulle inte kunna slå Udominate över fem matcher, Luleå Basket ska inte kunna slå Udominate när man skänkt bort sitt mentala övertag i senaste matchen, Luleå basket ska inte kunna vända ett underläge med 13 poäng i paus.

Inte mot Udominate.

Inte mot detta fruktansvärda, fantastiska stjärnlag som inte förlorade en enda match i grundserien.

Katie Bussey kunde bara fläckvis träffa ringen. Jelena Antic var fullständigt utraderad. Barthold, Nyström och Ndiba slet förvisso som djur – men det hjälpte inte. Udominate, som skjutit 8, 18 respektive 25 procent på de tre första matcherna bombade plötsligt i mer än hälften av sina trepoängsskott.

Det fanns en chans på miljonen att Luleå Basket skulle vända den här matchen – men Luleå Basket har gjort det till sitt jobb att besegra oddsen.

När de får en chans på miljonen tar de den nio gånger av tio.

När Katie Bussey inledde tredje perioden med att sätta en trea var det inledningen på en mäktig upphämtning. Luleå Basket gjorde 21-10 och kom tillbaka från graven till åtminstone halta och lytta. Men den sista puckeln, den som innebär att man faktiskt tog sig förbi, kom aldrig hemmalaget över. Två poängs underläge.

I fjärde fortsatte dragkampen. En centimeter hit, en centimeter dit, inget av lagen ville släppa taget och det blev ett riv, ett slit och ett bökande fram till fem minuter återstod av den fjärde SM-finalen. Då satte Bussey ännu en trea, Luleå Basket tog ledningen för första gången sedan början av första perioden – och gjorde ett miniryck till sju poängs ledning. När matchen skulle avgöras tror jag hemmalaget vann med 20-2 – och Udominates stjärnlag krackelerade som om det hade ryggrad av tunnbröd.

Därifrån var det sång och dans hela vägen.

Det första guldet kommer alltid att vara speciellt, det kommer aldrig att gå att blunda för det ur ett rent glädjeperspektiv. Laget som inte kunde vinna klarade plötsligt inte av att förlora och jag tror glädjevrålen fortfarande ekar i korridorerna under läktarna. Men sett till ren prestation, hur bra motståndare man slagit för att vinna, vilket lag man faktiskt förfogat över, så är det här med all säkerhet det största. Udominate gick rent i grundserien, vann samtliga lagens fem inbördes möten med i snitt tolv poäng och skulle faktiskt blåsa Luleå Basket av banan i den här finalserien.

Av det blev intet.

Spelarnas hjärtan, coachernas hjärnor, var för stora. Det är alltid imponerande att vinna SM-guld. Att vinna det mot en överlägsen motståndare är en bragd. Att vinna det mot en överlägsen motståndare i överlägsen ledning existerar inte – någon annan stans än i Luleå Basket.

Det här lagets hjärta, ryggrad och brinnande vilja är det bästa jag någonsin sett.