Under påskhelgen 2009 kommer pressmeddelandet från Luleå Hockey.
Bröderna Cameron och Christen Abbott har skrivit på för klubben.
Därmed var dragkampen om tvillingarna över. Och en handfull andra klubbar i Europa fick se sig snuvade av Luleå.
Två år tidigare, i staden Sarnia, Ontario, hade Cam och Chris Abbott suttit och funderat över sin framtid som hockeyspelare.
Efter fyra år med universitetslaget Cornell hade säsongen 2006/2007 börjat med en misslyckad sejour i ECHL, farmarligan till farmarligan i NHL, och avslutats med mycket poäng i Bossier-Shreveport Mudbugs, ett lag i ännu mindre smickrande CHL.
Bröderna ville till Europa.
Problemet var bara att det inte fanns några anbud.
- Men genom våra vänner i Norge fick vi reda på att Frisk Asker hade tryout. Så vi sa till pojkarna att "åk över, prova och se hur det går. Och skulle det inte gå vägen har ni i alla fall varit i Europa och sett hur det är där". Så de köpte egna flygbiljetter, åkte över, provspelade och fick kontrakt direkt. De var verkligen glada att få chansen, berättar Joanne Abbott, mamma till bröderna.

I dag, hösten 2009, sitter Cam och Chris Abbot med varsin dubbel cappuccino på ett kafé i Luleå.
Det är två veckor kvar till seriestarten och bröderna längtar till premiärmatchen med Luleå.
- Våra förväntningar är att vi ska vara ett topplag. Vi har tillräckligt bra spelare för att vara det. Även om vi inte vinner grundserien ska vi vara med bland de bästa som gör upp om titeln. Det är inget annat som gäller, säger Cam Abbott.

För en genomsnittsmänniska kan ord som seger, vinna och tävla ofta vara något man säger, men som inte betyder särskilt mycket i slutändan.
För bröderna Abbot är det tvärtom.
Säger de seger menar de seger.
Siktar de på att vinna gör de allt för att lyckas.
Och varje förlust blir som en personlig förolämpning.
- När de spelade i Rögle var de ofta ute och jagade. Enda problemet var att om de inte lyckades fälla något djur kom de tillbaka och var helt knäckta över att inte ha fått något, säger förre NHL-forwarden Mathias Tjärnqvist, som spelade med bröderna i ett år i Skåneklubben.
På frågan hur bröderna Abbott kan ha gått från småligorna i Nordamerika till att bli toppspelare i elitserien på kort tid kommer svaret blixtsnabbt från Tjärnqvist:
- Tävlingsinstinkten. De vill hela tiden vara bäst och inte göra något halvdant.

Tävlingsinstinkten finns i generna och har utvecklats under årens lopp.
Det tror i alla fall Joanne Abbott.
Hon har själv meriter som OS-seglare.
Pappa Bill har vunnit VM och seglat i OS.
Storebror Will har vunnit VM.
Lillasyster Katie tävlade i OS i Peking.
Och i takt med familjens framgångar ville tvillingbröderna inte vara sämre.
- Allting har alltid varit en tävling mellan dem, oavsett om det handlat om skola, cykla eller hockey, säger Joanne Abbott och får medhåll av Mike Schafer.
Schafer är huvudtränare för hockeylaget på Cornell University.
Han hade tvillingarna under deras fyra år på universitetet och lade ganska snabbt märke till flera unika egenskaper hos de båda.
- Deras tävlingsinstinkt kommer från familjen. Dessutom har de under hela livet haft en naturlig motståndare i sin bror. Det har hjälpt dem mycket tror jag. De lägger ner oerhört mycket hjärta i allt de tar sig för och är absolut två av mina favoritspelare jag någonsin coachat, säger Schafer.

Förutom bra gener har det faktum att det alltid funnits en sparringpartner inom räckhåll varit den kanske starkast bidragande orsaken att det är bröderna Abbott som sitter på stora affischer på lokalbussarna i Luleå.
- De har alltid alternerat vem som varit lite bättre än den andra i olika sporter. Ena året har en av dem varit lite bättre, nästa år har det varit tvärtom. De har alltid jagat på varandra, förklarar Joanne Abbott.
Mathias Tjärnqvist har i stort sett samma syn på saken.
- De sporrar varandra i allt de gör och den ene drar med den andre. Det hände till och med ett par gånger att de började slåss med varandra på träningen. Varför? Den ene tyckte att den andre hade gjort fel. Ofta var de på varandra och gnällde. Jag är imponerad över att de faktiskt klarar av att bo tillsammans, säger han och fortsätter:
- De var bra på att dra med sig alla andra också, att få dem att jobba hårdare.

Tjärnqvist är imponerad över en sak till.
Kemin ute på isen.
- Det är precis samma sak som med tvillingarna Sedin. Den ene vet hela tiden vad den andre tänker.
Men för mamma Joanne är det ingen större nyhet att hennes söner trivs ihop.
- De har något väldigt speciellt. Vi har aldrig sagt något eller pressat dem till att spela tillsammans. Det är något som de alltid själva har valt. Deras sätt att spela hockey bygger på att göra det som ett par, inte individuellt. Jag tror de hade haft det svårt utan varandra, berättar hon.

Första säsongen i Europa slutade med över 100 poäng tillsammans i norska ligan.
Klubbarna i Sverige började få upp ögonen och till slut hamnade bröderna hos nykomlingen Rögle.
En chansning, menade många.
Men mamma Joanne blev inte helt överraskad över succén i elitserien.
- Nej, inte efter säsongen i Norge. Och sedan hade de hela tiden som mål att få spela i Sverige. När de fick chansen att träffa Rögle bestämde de sig helt enkelt för att ta den och så blev det ju.
Mike Schafer är heller inte förvånad att de lyckades slå sig in i en av världens bästa ligor.
- Till en början var jag lite tvkesam till hur bra de kunde bli, det ska jag erkänna. Men i takt med att jag såg alla deras egenskaper, framför allt när det gäller arbetsmoral och vilja, insåg jag att de kunde bli riktigt bra. Jag vet många klubbar i Europa som i dag ångrar att de inte gav Cam och Chris chansen.

Men det gjorde Luleå. Och trots att både klubbar från Ryssland och Schweiz visade intresse valde Abbottbröderna Luleå.
- Det kändes bäst. Luleå har något bra på gång här, säger bröderna.

I fjol spelade ni utan press, i år förväntar sig alla nya stordåd från er. Klarar ni pressen?
- Vi är bara en del av laget. Vi har våra roller och de ska vi sköta. Det går inte att bara lita till ett par spelare i den här serien, säger Chris Abbott.
- Den största pressen har vi utan tvekan från oss själva. Vi vill göra ett bra jobb. Varje år man spelar måste man hela tiden bevisa att man är bra så man får fortsatta chanser. Varje år är en ny utmaning, en ny resa. Det går inte att leva på gamla meriter. Man måste hela tiden jobba för att utvecklas. Jag vill tro att vi tränat hårt. Men här i Luleå jobbar vi ännu hårdare än tidigare och tack vare det ska vi kunna hjälpa laget, fortsätter Cam Abbott.
Bröderna funderar ett litet slag och säger sedan:
- Vi etablerade oss i Sverige i fjol, men samtidigt slutade vi elva i serien. Vi spelar inte för att sluta elva. Vi spelar för att vinna.

Av LARS FOLKESSON