Logga in

Peter Lindvall

Basketbloggen

Hur svårt kan det vara, Taylor?

Svensk landslagsbasket har det tufft på alla sätt och vis. Det är inget nytt. På hemmaplan slåss sporten mot tungviktare som hockey samt fotboll som snor i princip all uppmärksamhet.

Sportsligt har framgångarna historiskt sett varit minst sagt blygsama även om det på damsidan kan ses ett lyft de senaste fem åren med ett par bra EM-resultat.

Men som jag skrivit massor av gånger: Utan kontinuerliga framgångar på herrsidan kommer det bli svårt för basketen att landa i den genomsnittlige svenske sportkonsumentens medvetande.
Det görs förstås ett jobb ute i en del klubbar och på förbundsnivå för att få en spridning av sporten men till syvende och sidst handlar det om resultat och att få de bästa spelarna att ställa upp när landslaget kallar. Och den sitsen har inte herrlandslaget befunnit sig sedan EM 2013.

Då valde affischnamnen Jonas Jerebko och Jeffery Taylor att spela. Men sedan dess har det varit nobben. Varje gång.
Jerebko har under alla dessa år gett intervjuer i svensk media och där varit tydlig med att han ser själv spela i blågult någon gång i framtiden om förutsättningarna är de rätta. Men det har hittills bara varit snack och ska vi vara riktigt ärliga kommer 32-årige Jerebko sannolikt aldrig mer spela en match för landslaget. Tyvärr.

Men från Jeffery Taylor har det under sex år varit mer eller mindre tyst. I alla fall i det offentliga rummet. Självklart har förbundet haft en kommunikation med honom men vad som ligger bakom bojkotten har få fått veta av Taylor. Självklart är en del hans spel i en av Europas mäktigaste klubbar Real Madrid vilket ger sparsamt med utrymme i kalendern. Men det skulle säkert gå att lösa om viljan fanns.

Men det finns, tror jag, fler orsaker som ligger bakom Taylors mediatystnad och landslagsbojkott.
1) Artiklarna som tidningen Expressen skrev under EM 2013 som handlade om interna stridigheter i laget. De landade inte bra.
2) 2014 dömdes han till 18 månaders skyddstillsyn för misshandel i hemmet och skadegörelse. Han stängdes också av under ett års tid av det Svenska Basketbollförbundet.

Klartext: Taylor vill helt enkelt inte svara på frågor om dessa händelser.

När Bloggen avslöjade att Jeffery Taylor, lite från ingenstans, plötsligt skulle träna med landslaget under fredagen väcktes dock ett litet hopp. Kanske fanns det en öppning trots allt? Kanske fanns det en chans för media att prata med honom om dåtid och framtid?
Kort sagt ett gyllene tillfälle för Taylor att "tala ut", låta de basketfans som är intresserade får en inblick hur han tänker och på köpet skapa lite intresse kring herrlandslaget.

Men icke. Den 30-årige stjärnan valde ännu en gång att nobba media.
Det är knappast förvånande men likförbaskat illa.

För hur svårt hade det egentligen varit? En snabb presskonferens. Svara på frågorna som kommer, även de obekväma, och sedan var det utagerat för all framtid.

Det borde Jeffery Taylor kunnat bjussa på. Det skulle han vinna på i det långa loppet och det skulle definitivt svensk basket tjäna på.Men den vägen valde inte Real Madrid-spelaren att gå och personligen tvivlar jag på att han någonsin kommer en spela en enda match i landslaget eller ge en intervju till en svensk journalist för den delen. 

Det är trist, tråkigt och ett bakslag för basketsporten i Sverige som behöver all hjälp den kan få. Men när inte de allra största stjärnorna vill hjälpa till ser tyvärr ganska mörkt ut.
Det borde Jeffery Taylor, och även Jonas Jerebko, någon gång reflektera över.
//Lindvall

Spelaren för dagen

Jo, jag vet. Södertälje hade Jonathan Person och Sheriff Drammeh ur spel och det är förstås tunga pjäser. Men glöm inte att laget som den regerande mästaren ställde på planen innehöll fyra importer samt Martin Pahlmblad och Anton Gaddefors. Det är förstås inte kattskit någonstans.

Nej, faktum är att rysaregern med 84-80 kan, med facit i hand, vara en vinst som definierar den här säsongen för BC Luleå, som ger laget en den självförtroendboost och den energi som behövs inför det tuffa spelprogram som laget just nu är inne i. Inte minst ger vinsten laget ett bra läge att knipa andraplatsen i tabellen bakom Borås som bör promenera hem förstaplatsen.

Sedan måste Bloggen hylla ett par spelare vars insatser gjorde att det till sist vägde över till Luleås fördel. När Tim Kearney, Daniel Hansson och Quinton Upshur aldrig kom in i matchen var några andra tvingade att kliva fram. Anton Kobylak-Berglund svarade för säsongens bästa match, drog i 15 poäng och gjorde slarvsylta av hemmalagets litauer Simas Buterlevicius som visade sig var en horribel försvarsspelare.

Men spelaren för dagen var förstås Pelle Larsson, 18, som var helt fantastisk. Defensivt var guarden i princip felfri . Offensivt levererade han 12 poäng, 5 assist och den matchavgörande trean till 80-78 med dryga 20 sekunder kvar.

Vi nöjer oss så.

//Lindvall

Omgångens tips

En match spelades i går och i kväll fullbordas omgången i SBL Herr. Håll till godo.

Nässjö-Umeå                        1
Här finns det inte mycket att fundera på. Nässjö ha äntligen vaknat från de döda och börjat vinna - senast tog laget en brottartung skalp på bortapan mot Köping. Umeå? Det är som vanligt. På bortaplan är Jepser Gustavssons gäng allergiskt mot segrar.

 

Djurgården-Wetterbygden    2
Ska vi säga att offensivt potenta Wetterbygden börjat hitta något som funkar efter två raka segrar? Tja, kanske. Hur som helst. Mot ett underbemannat Djurgården spelar det mindre roll. Det blir en lugn resa mot en klar seger.,

 

Södertälje-BC Luleå               1
Det rimliga är förstås att ge Luleå tipset sedan hemmalaget tappat både Sheriff Drammeh och Jonathan Person efter tumultet mot Jämtland. Men även en blogg bör vara konsekvent. Hemma är mästarlaget alltid favorit och jag är tveksam till om Luleå samlat ihop sig Kavin Gilder-Tilbury-beskedet.

 

Norrköping- Borås                  2
Det finns liksom ingen tvekan. Borås är Sverige bästa lag just nu. Rollerna laget sitter perfekt, laget har i princip varit skadefritt hela säsongen och importspelarna levererar. Norrköping är ett krigargäng, har fått in en ny USA-guard och även Adam Ramstedt som kanske gör debut. Men det räcker inte.
//Lindvall

Helgens höjdare

Japp, då har vi avslutat helgens final four i Svenska Cupen som i sanningens namn inte blev någon större publiksucce med bara några hundra på läktarna.
Men skit samma. Konceptet måste få några år på nacken innan det går att tvärsäkert säga om det är något att satsa på.

Nåväl. Här är hur lagen placerade sig och Bloggens ytterst subjektiva åsikt om lagens prestationer under lördag och söndag.

 

1) Alvik
"Klart bästa laget i helgen och en ytterst välförtjänt mästare. Kontrollerade både semifinalen mot Luleå och finalen mot Högsbo och var egentligen aldrig riktigt hotat. Landslagsguarden Klara Lundqvist växte för varje minut hon spelade och styrde sitt lag med järnhand. Veteranen Janel McCarville gjorde oerhörd nytta och starke Shanity James var en defensiv gigant i semifinalen och planens bäste i finalen."

 

2) Högsbo
"Man måste gilla Högsbo och tränaren Jonas Fredriksson som får ut max av sitt lag och alltid är med i matcherna på något underligt sätt. Bragdvände mot A3 i semin och hotade Alvik hela vägen i finalen utan att räcka till. Guarden Cassandra Nofuente är en magnifik spelare som kan allt på en basketplan."

 

3) A3 Umeå
"Trots att Umeålaget knep tredjeplatsen via en rysareger mot Luleå är de t svårt att se hur de här ska bära över tid. Att laget lyckades besegra Luleå ser på pappret bra ut men då ska vi vet att A3-tränaren Jan Enjebo matchade sitt lag hårt - Robin Sandberg valde att inte en enda gång spela sin startfemma tillsammans på planen och konsekvent matcha två eller tre bänkspelare."

 

4) Luleå Basket
"Det är förstås inte godkänt att förlora två matcher på sin egen hemmaplan men Luleå Basket har i dag inte en trupp som kan vinna värdematcher över tid. Det finns helt enkelt för få spetsspelare att tillgå. Semin mot Alvik såg väl okej ut ibland och placeringsmatchen mot A3 handlade bara om att ge bänkspelarna lite erfarenhet och se till att stjärnona höll sig skadefria."
//Lindvall

Tillbaka på ruta ett

BC Luleås importspelarröra fortsätter. För en liten stund sedan meddelade klubben att nye amerikanen Kavin Gilder-Tilbury lämnar laget av personliga skäl. Vad det nu kan betyda.

Därmed är BC Luleås ännu en gång tillbaka på ruta ett i jakten på en tredje väl fungerade import, något som gäckat klubben länge. Det började egentligen redan förra säsongen med Daniel Alexanders knäkrasch, Tristan Spurlocks oförmåga och Earvin Morris handskada som, med facit i hand, laget aldrig kunde hämta sig ifrån.

Den här vintern har det bara fortsatt. LaRon Smith blev skadad, Austin Burgett höll inte måttet och nu detta med Gilder-Tilbury.

Det är förstås inte bra någonstans att gång på gång tvingas starta om och jobba in en nyckelspelare i rotationen men tränarparet Håkan Larsson/Peter Öqvist har förstås inget val den här gången heller. De måste ut på spelarmarknaden igen men skillnaden den här gången är att det tickar en klocka för BC Luleå.

För det första stänger värvarfönstret om en månad, det måste i alla fall beaktas.
För det andra finns det ett sportsligt argument för att skynda på värvarprocessen en aning. BC Luleå har, fram till grundsserien avslutas 20 mars tolv matcher kvar. Nio av dem spelas på bortaplan. Det blir en utmaning som helst inte ska greppas med en icke fulltalig trupp. I alla fall inte allför länge.

Jag ska inte gå händelserna i förväg och spekulera allt för mycket hur den här säsongen ska sluta men just nu känns det lite väl vingligt hos BC Luleå som står inför vinterns viktigaste veckor. Om klubben snabbt hittar en spelare som gör laget bättre och klarar sig undan utan alltför många förluster de närmaste tolv matcherna finns det anledning att vara hyggligt positiv inför slutspelet.

Men drar värvararbetet ut på tiden och förlusterna börjar läggas på hög då vette tusan var detta slutar.
//Lindvall

En väntad käftsmäll

Egentligen var det väl bara en tidsfråga innan Luleå Basket skulle åka på en liten smäll och den kom i Svenska Cupen mot Alvik i semifinalen som rättvist kunde vinna med 85-76.

Egentligen ingen jätteskräll. Luleå Basket har de senaste tre matcherna spelat med en nästan overkligt tunn trupp sedan ett gäng kvalitativa spelare lämnat och blivit skadade av olika anledningar.

Som läget är i dag har tränaren Robin Sandberg en startfemma i form av Matilda Ekh, Natisha Hiedeman, Chioma Nnamaka, Milica Jovanovic och Ivey Slaughter att tillgå i form av spetskompetens. Sedan är det tunt och ihåligt som aldrig förr.
Ett topplag som Alvik har så många fler spelare att slänga in som kan bidra och i längden ger det utslag.

Nej, nu gäller det bara för Luleå Basket att spela av tredjeprismatchen mot A3 på söndag, se till att nyckelspelarna håller sig skadefria och vänta in Julie Vanloo och, om det är lite stolpe-in, även Allis Nyström.
Men om om klubbledningen ska känna sig riktigt rygg inför kommande slutspel behöver nog ett till spelare hittas.
//Lindvall

Peter Lindvall bloggar om basket i Luleå, Sverige, Europa och resten av världen.


Fakta om Peter
Född: 1964
Bor: Luleå
Yrke: Journalist
Gillar: Min fru och mina fem söner.
Kontakt: peter.lindvall@nsd.se

  • Twitter

Bloggar