Logga in

Peter Lindvall

Basketbloggen

Hur svårt kan det vara, Taylor?

Svensk landslagsbasket har det tufft på alla sätt och vis. Det är inget nytt. På hemmaplan slåss sporten mot tungviktare som hockey samt fotboll som snor i princip all uppmärksamhet.

Sportsligt har framgångarna historiskt sett varit minst sagt blygsama även om det på damsidan kan ses ett lyft de senaste fem åren med ett par bra EM-resultat.

Men som jag skrivit massor av gånger: Utan kontinuerliga framgångar på herrsidan kommer det bli svårt för basketen att landa i den genomsnittlige svenske sportkonsumentens medvetande.
Det görs förstås ett jobb ute i en del klubbar och på förbundsnivå för att få en spridning av sporten men till syvende och sidst handlar det om resultat och att få de bästa spelarna att ställa upp när landslaget kallar. Och den sitsen har inte herrlandslaget befunnit sig sedan EM 2013.

Då valde affischnamnen Jonas Jerebko och Jeffery Taylor att spela. Men sedan dess har det varit nobben. Varje gång.
Jerebko har under alla dessa år gett intervjuer i svensk media och där varit tydlig med att han ser själv spela i blågult någon gång i framtiden om förutsättningarna är de rätta. Men det har hittills bara varit snack och ska vi vara riktigt ärliga kommer 32-årige Jerebko sannolikt aldrig mer spela en match för landslaget. Tyvärr.

Men från Jeffery Taylor har det under sex år varit mer eller mindre tyst. I alla fall i det offentliga rummet. Självklart har förbundet haft en kommunikation med honom men vad som ligger bakom bojkotten har få fått veta av Taylor. Självklart är en del hans spel i en av Europas mäktigaste klubbar Real Madrid vilket ger sparsamt med utrymme i kalendern. Men det skulle säkert gå att lösa om viljan fanns.

Men det finns, tror jag, fler orsaker som ligger bakom Taylors mediatystnad och landslagsbojkott.
1) Artiklarna som tidningen Expressen skrev under EM 2013 som handlade om interna stridigheter i laget. De landade inte bra.
2) 2014 dömdes han till 18 månaders skyddstillsyn för misshandel i hemmet och skadegörelse. Han stängdes också av under ett års tid av det Svenska Basketbollförbundet.

Klartext: Taylor vill helt enkelt inte svara på frågor om dessa händelser.

När Bloggen avslöjade att Jeffery Taylor, lite från ingenstans, plötsligt skulle träna med landslaget under fredagen väcktes dock ett litet hopp. Kanske fanns det en öppning trots allt? Kanske fanns det en chans för media att prata med honom om dåtid och framtid?
Kort sagt ett gyllene tillfälle för Taylor att "tala ut", låta de basketfans som är intresserade får en inblick hur han tänker och på köpet skapa lite intresse kring herrlandslaget.

Men icke. Den 30-årige stjärnan valde ännu en gång att nobba media.
Det är knappast förvånande men likförbaskat illa.

För hur svårt hade det egentligen varit? En snabb presskonferens. Svara på frågorna som kommer, även de obekväma, och sedan var det utagerat för all framtid.

Det borde Jeffery Taylor kunnat bjussa på. Det skulle han vinna på i det långa loppet och det skulle definitivt svensk basket tjäna på.Men den vägen valde inte Real Madrid-spelaren att gå och personligen tvivlar jag på att han någonsin kommer en spela en enda match i landslaget eller ge en intervju till en svensk journalist för den delen. 

Det är trist, tråkigt och ett bakslag för basketsporten i Sverige som behöver all hjälp den kan få. Men när inte de allra största stjärnorna vill hjälpa till ser tyvärr ganska mörkt ut.
Det borde Jeffery Taylor, och även Jonas Jerebko, någon gång reflektera över.
//Lindvall

Släpp loss lirarna

Jag var ganska smågrinig mot Luleå Basket i mitt senaste blogginlägg och då kan vi väl börja med mungiporna lite uppåt efter 25-poängsegern mot Norrköping.


Och då tittar vi på det defensiva som långa stunder såg helt okej ut. Att hålla ett motståndarlag under 50 poäng är alltid något att vara nöjd med.
Ivey Slaughter, Allis Nyström och Josefin Vestberg var trion som stack ut mest på den egna planhalvan med ett smart och tufft spel som sammanlagt gav 32 returer. Alldeles utmärkt.

Men offensivt funderar jag fortfarande på vad Luleå Basket är ute efter. Där är spelet mekaniskt, lite fantasilöst, stillastående och det ser ut som att spelarna letar saker som inte finns.

Nej, jag tycker det är dags för tränaren Robin Sandberg att släppa loss spelarna , lossa på handbromsen och ge friare tyglar. Håll allt enkelt - det brukar vara det bästa när det finns så mycket råtalang i en trupp.

Med det sagt: Säsongen är ung, laget nytt och det finns förstås en långsiktig plan från Luleå Baskets ansvariga. Den är bara lite svår att se just nu.
//Lindvall

Balansen måste hittas

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Luleå Basket efter två spelade omgångar som gett en seger och en förlust. Visst. Laget är till stora delar nytt men räknat spelare för spelare borde det se med homogent ut redan nu.

Premiären mot Mark gav en seger med 30 poäng men handen på hjärtat - det såg inte jättevasst ut långa stunder.
Bortamötet mot den blivande (?) finalmotståndaren A3 Umeå blev landade i en förlust med tre poäng och det ska i normala fall inte vara något att grina om.

Men något stämmer inte. Laget känns stelt och kantigt ut - nästan övercoachat av tränaren Robin Sandberg vissa stunder. Få saker händer på instinkt och känsla. Det finns så mycket basketkunnande i Luleå Basket att spelarna ska kunna sköta en hel själva är ute på planen.

En annan sak som tränaren Robin Sandberg måste hantera framåt är den litauiska guarden Santa Okockyte, ett eneriknippe som tillför en hel del men som måste tyglas - utan att göra avkall på hennes kreativitet.
Hon snittar nära sex turnover per match, det är ett par för många, och spelar ofta stressat. Här måste en balans hittas ganska snabbt. Annars blir det rörigt.

Där vill i alla fall jag se en förbättring redan i kväll i hemmamötet med Norrköping. 
//Lindvall

Det hackade och skavde

Det var knappast det vackraste som setts på en basketplan men BC Luleå gjorde jobbet i sin tredje raka bortamatch och krigade ned nykomlingen Djurgården med 92-84.

Det hackade och skavde lite här och där men med en spelare som Brandon Rozzell har laget alltid chansen att vinna.
Han klev fram när det gällde som mest, skickade 29 poäng i korgen och det räckte den här gången. Sedan är det förstås svårt att segla i väg i en match där motståndaren får skjuta 28 straffkast.

Jo, förresten. Vi får inte glömma bort Daniel Hansson som svarade för sin offensivt bästa ligamatch i BC Luleå någonsin. 16 poäng kom från hans händer, bland annat trean som gav 89-80 och stängde matchen med någon minut kvar att spela.

Men det de ansvariga i klubben säkert funderar på just nu är en spelare vid namn LaRon Smith.
Jag vet att han haft lite känningar i en ljumske som hämmat men att leverera noll poäng, noll returer och noll blockade skott fungerar liksom inte i längden som import i ett lag med guldambitioner.

Ännu är det inte dags att hissa varningsflagg - vi har i ett par matcher Smiths spetsegenskaper - och nu handlar det för Peter Öqvist & Co att hjälpa honom att hitta tillbaka.

Kanske redan på lördag mot Borås?
//Lindvall

Omgångens tips

Dags för ännu en ligaomgång och Bloggen håller sin tradition vid liv med en dåres envishet.

Wetterbygden-Södertälje      2
"Det är dags för mästaren Södertälje att göra entré i ligan och senaste nytt från klubben är att den brutit kontraktet med långtidsskadade forwarden Jeremiah Ingram och skrivit fast guarden Jonathan Person. Det sistnämnda hade nog hänt förr eller senare i alla fall. Nåväl, jag har svårt att se Kings hittar ett sätt att förlora mot Wetterbygden som inte sett helt harmoniskt ut i början av säsongen. Men så kan det vara när ett lag förvandlas från en fräck nykomlingen till en liten utmanare"

 

Djurgården-BC Luleå              2
"BC Luleå har hittat sätt att vinna två raka och täta bortamatcher i ligan och kommer fullproppat med självförtroende. Det finns harmoni, trygghet och flera matchvinnare att luta sig mot. Nykomlingen Djurgården var blekt i den klara förlusten mot ett formstarkt Köping men på hemmaplan lär det se helt annorlunda ut. Men det borde ändå inte räcka över 40 minuter.
//Lindvall

Jag tvivlade på stjärnan

Jag vet. Säsongen är bara tre matcher ung, massor kommer att hända och ingen vet egentligen någonting ännu.
Men BC Luleå har tre raka segrar, två har varit ganska svajiga, båda har dock varit på bortaplan och till sist handlar det om införskaffande av poäng. Och där har laget sex, det kan ingen ta ifrån laget.

I helgen satt jag i soffan funderade på om det är något som stuckit ut i BC Luleå så här långt? Är det någon spelare som presterat på nivå jag inte riktigt förväntat mig?
LaRon Smith? Nej, han är precis vad jag anade. En rollspelare med några tydliga uppgfter.
Axel Nordström? Han gör det han alltid har gjort, som en klocka.
Quinton Upshur? Jag skrev någon gång att han kan bli säsongens MVP. Finns ingen anledning att ändra på det tipset.
Daniel Hansson? Offensiv magi på försäsongen, lite ängsligare när ligan startade. Men den unge guarden fortsätter ta steg uppåt i sin utveckling.
Konklusion: Som förväntat på många håll.

Men vem har då gjort det lilla extra, det jag tvivlade på skulle finnas där innan säsongen startade? Jag vet att ni nu blir överraskade när jag skriver Brandon Rozzell. Men så är det faktiskt.
Låt mig berätta varför.

När den 30-årige guarden lämnade Luleå 2018 kändes det inte riktigt bra. Något skavde. Amerikanens säsong hade inte varit lika vass som föregående. Rozzell tappade lite i speltid och i den sjunde och avgörande finalen mot Norrköping klev han inte fram när allt skulle avgöras.

Att efter den besvikelsen, bara ett halvår senar, tvingas lämna Belgien efter bara några få matcher och landa i den isländska ligan gjorde i alla fall att jag började fundra om Brandon Rozzell hade kvar glöden och vinnarinstinkten. Kanske hade han passerat zenit i sin karriär?

I dag är svaret nej. Ingen kan förstås blicka in i framtiden men efter tre SBL-matcher ser jag inget som tyder på att Luleåguardens spel börjat dala. Nej, faktum är att han faktiskt ser bättre än sin förra sejour i klubben. Snittet 22 poäng säger en del, det faktum att ha avgjort två täta matcher plussar bara på intrycket. Men det som sticker ut är glädjen på planen. Känslan är att Brandon Rozzell landat i sin karriär. Han han förstått var han befinner sig, kanske har drömmen om de stora ligorna försvunnit och nu handlar det om att må bra, att trivas i en miljö som han vet fungerar.

Det är mitt intryck. Håller ni med?
//Lindvall

Peter Lindvall bloggar om basket i Luleå, Sverige, Europa och resten av världen.


Fakta om Peter
Född: 1964
Bor: Luleå
Yrke: Journalist
Gillar: Min fru och mina fem söner.
Kontakt: peter.lindvall@nsd.se

  • Twitter

Bloggar