Logga in
Logga ut

Gunnar Westrin

Fiskebloggen

Spara skolorna

Råneå Urbaniseringen ett nederlag.

Återigen diskuteras nedläggningar av ett antal skolor i Luleå kommun, framför allt perifera plugg som exempelvis Vitåskolan i Vitå. Eftersom jag själv bor i Råneå och känner till skolorna runt omkring, blir jag både betänksam och ledsen.

Om vi backar tillbaka till hösten 1972 så hände det sig att jag fick min första lärartjänst i Råneå, på mellanstadiet. Om jag inte missminner mig så var det full fart på skolverksamheten i byar som Niemisel, Vitå med flera. Skolan i Råneå var full av liv och rörelse, vilken den glädjande nog fortfarande är. För min del fastnade jag för älvens fria flykt genom byn, där det till och med kunde erbjudas ett trevligt flugfiske. Under femton av mina år jobbade jag också som handledare för lärarhögskolans räkning, med bland annat lärarkandidater som gjorde sin praktiktermin hos mig. Alla kandidaterna tyckte att Råneå var toppen av byar, där/ här fanns allt av det mest väsentliga i vad vardagslivet kunde erbjuda.

   På den tiden fanns det tre matvaruaffärer, tre banker, tre bensinstationer, en försäkringskassa, ett levande badhus, ett bra fotbollslag, en biograf, ett par kiosker, en blomsteraffär, radioaffär, skomakare och en del andra nödvändiga och välmående faciliteter. För att nu inte nämna den geografiska närheten till naturen, som älven, skogen och havet.

Idag har vi två matvaruaffärer, en bank, en bensinstation, ingen försäkringskassa, ett mindre levande badhus, ingen biograf, ingen kiosk, ingen radioaffär och ingen blomsteraffär. Jag anar att den här listan skulle kunna göras ännu längre. Varför blev det så här? Det finns säkert många svar på det, där ett kanske kan vara lämpligt pendelavstånd till närmaste stad, i det här fallet Luleå. En stad ”suger” alltid åt sig sociala och ekonomiska fördelar från omgivningen, en del av den tråkiga och socialt förödande urbaniseringsprocessen.

   När vi flyttade till Råneå gjorde vi det naturligtvis för jobbet men hade också redan färdiga planer på att stanna kvar. Under några år var vi flera lärare som flyttade till byn, stortrivdes och stannade kvar, byggde både hus och familj. Här fanns ju det mesta vi eftersökte. Så är det inte idag. Urbaniseringen har drabbat oss hårt.

Sedan ett tiotal år tillbaka har jag dock sett en förändrad trend, den att unga par har sökt sig ut till byarna och framför allt till älvdalarna som Råneå och Vitå. Folk har ringt till mig under den här tiden och undrat om inte jag vet av ngt boende efter dalgången. Pendelavståndet är bra både till Luleå och till Boden.  Här har man alltså gjort avkall på ovan nämnda bekvämligheter/resurser för att få bo på landet…bara skolan finns kvar!

   Självklarheten är den att om ingen skola finns kommer de unga familjerna inte att flytta ut på det vi kallar landet. Så enkelt, men tydligen så svårt att förstå. Jag fattar inte en sekund resonemanget om neddragningar av skolor som exempelvis i Vitå. Barnen är vår självklara framtid. Sen kan det väl inte vara helt fel att få växa upp lite utanför asfalten? Jag ser en fortsättning, med tanke på hur mycket som redan har spikats igen bara i Råneå, den att även skolbarn från Råneå i en snar framtid kommer att bussas till någon cementerad skolindustrilokal i närmaste stad.

Egoisten i mig viskar försynt att inflyttningen till Råne älvdal inte hade fått sådan massiv kraft om älven gång i tiden hade byggts ut.                                         gunnar@westrin.se    

 

Bild; Naturen nära skolan. Pimpelfiske på Råneträsket.

Torsk på torsk

Råneå PRESSMEDDELANDE...

 

Torskbeståndet kollapsar - nu krävs fiskestopp

I ett öppet brev till statsråden Jennie Nilsson och Isabella Lövin, samt riksdagsledamöterna i Miljö- och Jordbruksutskottet och EU-nämnden kräver Sportfiskarna, Naturskyddsföreningen och WWF ett totalstopp för fiske på det östra torskbeståndet i Östersjön.

Östersjötorskens situation har länge varit kritisk men ny information visar att tillståndet är långt mer allvarligt än väntat. I slutet av maj kommer internationella havsforskningsrådet, ICES, att lämna sitt råd om torskfisket inför 2020, och det finns starka indikationer på att rådet kommer rekommendera en nollkvot, dvs inget fiske alls. Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden WWF och Sportfiskarna vill med detta brev uppmana regeringen att verka för ett omedelbart införande av nödåtgärder från EU-kommissionen i form av ett omedelbart fiskestopp på det östra torskbeståndet och en stängning av skarpsillsfisket i södra Östersjön. Därefter måste en snabb omprövning av kvotbesluten från oktober 2018 göras.

Det är vid det här laget välkänt att det östra torskbeståndet i Östersjön befinner sig i en mycket allvarlig situation av flera olika anledningar. Ett högt fisketryck som selektivt plockat ut stora individer har lett till en snedvriden storleksfördelning med alltför många små likstora individer som konkurrerar om samma föda . Ett så kallat ”tusenbrödraskap” har utvecklats av torsk med hämmad tillväxt som blir könsmogna vid en mycket liten storlek. Precis samma symptom observerades vid Grand Banks i Kanada innan torskbeståndet där kollapsade. Dessutom har övergödningen av Östersjön sedan länge orsakat syrebrist i två av de tre djupområden där torsklek tidigare förekommit , och därutöver begränsar den utbredda bottendöden kraftigt torsken födosök. Redan i fjolårets fiskeråd från ICES konstaterades att biomassan av lekande torsk successivt minskat sedan 2010 och befann sig på en historiskt låg nivå 2018. Beståndsuppskattningarna var dock osäkra på grund av svårigheter att åldersbestämma torsken. En ny modell har nu tagits fram som gör en bättre bedömning möjlig. Preliminära data från de nya modelleringarna presenteras i en Benchmark-rapport som släpptes den 5 april. Dessa data visar att situationen för beståndet är ännu allvarligare än vad man tidigare trott och ger starka indikationer på att ICES kommer rekommendera en nollkvot inför 2020.

Situationen är bevisligen så pass allvarlig att ett flertal åtgärder kommer att krävas för att torskbeståndet ska återhämta sig, men ett omedelbart stopp av fisket på torsk i det östra beståndet är en nödvändig första åtgärd. Vidare bör en stängning av skarpsillsfisket ske i södra Östersjön där torsken främst håller till1 för att öka tillgången till föda för de svältande torskarna, något ICES rekommenderat i flera år.
EU:s gemensamma fiskeripolitik (GFP) har målet att uppnå ett hållbart fiske av alla bestånd till 2020 . Samtidigt finns en utbredd besvikelse hos miljöorganisationerna över att man från politiskt håll ignorerat såväl varningssignaler som vetenskapliga råd för Östersjötorsken genom att år efter år besluta om alldeles för högt satta kvoter. Sveriges regering har under punkt 39 i Januariavtalet uttryckt en vilja att vara pådrivande i EU för att anpassa totala tillåtna fångster till fisktillgång för att GFP-målet om hållbara fiskbestånd 2020 ska kunna uppnås. I enlighet med detta vill vi därför uppmana regeringen att ta forskarnas larm på allvar och kräva av EU-kommissionen att nödåtgärder införs under GFP:s artikel 12 för att rädda den kvarvarande delen av det östra torskbeståndet.  

Dessa nödåtgärder bör inkludera:
-Ett omedelbart stopp av torskfisket under de kommande 6 månaderna i enlighet med artikel 12.1 i GFP.

-Stänga skarpsillsfisket i ICES område 25–26 till förmån för torsken.

-Uppmana kommissionen att förbereda en omprövning av kvotbeslutet för 2019.

Undertecknare:
Karin Lexén, Generalsekreterare Naturskyddsföreningen
Håkan Wirtén, Generalsekreterare Världsnaturfonden WWF
Sten Frohm, Generalsekreterare Sportfiskarna

Länk till ICES benchmarkrapport rörande Östersjöns torskbestånd.

Pressmeddelandet i PDF-format med noter.

Slagen uggla

Råneå Ugglors liv.

Läste i dagens NSD (måndag 8 april) att en död slaguggla hade hittats i trakterna av Älvsbyn.  Jag fick lite kalla fötter när jag läste överskriften ”Fridlyst rovfågel hittad död”. Under alla mina år som boende i Råneå har jag inalles hittat minst fem döda slagugglor, alla i närheten av byn, alla under vårvintern. Den jag minns mest var en uggla som jagade inne i byn och oftast kring fågelborden kring kåkarna. En tid senare hittade jag den död ute på Råneträskets is? Där kan man tänka sig att det hade varit dåligt med smågnagare, en känd orsak till färre ugglor rent generellt. Verkade dock lite mysko att ugglan hade gett upp just ute på sjöisen?

En vårvinterdag hade jag en slaguggla sittandes i pilträdet i trädgården? Bara det en upplevelse utöver det vanliga. Något senare, när vintern sakta hade övergått till vår- och snösmältningstider, låg den död i diket vid dåtidens E4 mitt i byn. Jag tror inte att det kan vara fråga om en epidemi, utan mer avsaknad av föda typ gnagare. Brist på föda gör att många däggdjur och fåglar söker sig in mot bebodda trakter. Tragiskt är det hur som helst. En annan orsak till att vissa organismer söker sig in mot människoboningarna kan vara att deras naturliga biotoper har skövlats.

Alla fridlysta fåglar tillhör staten och skall/bör lämnas in till närmaste polisstation, eller skickas direkt till Naturhistoriska riksmuseet för analys. En fråga man naturligtvis kan ställa sig är varför just slagugglor? Varför inga andra ugglor? Personligen tror jag att många ugglearter ligger pyrt till. Tycker mig bland annat märka en nedgång av pärlugglor, den lilla fina som ”sjunger” (pärlar ut sitt gälla hoande) så vackert om vårarna. Nu blir jag glad bara jag får höra en varje eftervinter.

                                                                                                                    gunnar@westrin.se  

 

Bild; Död slaguggla i Råneå.

Träden pratar

Råneå Träden kan också prata.

Som grabb kom jag hem och berättade för morfar att några gamla tallar hade blåst omkull kring Bäverån, där jag alltid metade öring den tiden. En tall hade ramlat rakt över bästa metarströmmen. Det var då som insikten kom farande som en blixt fån klar himmel.

-Du ska veta en sak, sa morfar med viss bestämdhet. Träd är också människor och träd kan också känna smärta och välmående. De kanske inte kan känna precis som vi, men de är också levande, växer och dör precis som vi.

Många år efter det att morfar hade lämnat det jordiska, träffade jag en renskötare i Kaitumdalen. Vi hade ett fint snack vid stranden, med vissa förvecklingar kan sägas. Mitt i ett mer gediget samtal tystnade han plötsligt och stirrade storögt mot högbergen i väster. Fem minuter senare var han i full gång igen och historierna flödade. Högst oväntat blev han mållös igen, bara så där. Till slut var jag tvungen att fråga varför han plötsligt slutade att prata? Svaret kom blixtsnabbt…

-När bergen talar måste människan vara tyst, sa han underfundigt.

Morfar snackade gott om sina träd och pratade med de, framför allt när vi gick till fäbodarna. Vid en mycket speciell björk stannade han alltid och klappade trädet över barken. De hade pratats vid under ett helt liv. Björken hade tydligen en hel del att berätta om trakten. Renskötaren snackade med fjällen, som förutom dialogen också fungerade som människornas beskyddare.

Under mina år i Alaska pratade indianerna på trakten med fågelfjädrar som låg på marken. Förutom detta stack de fast fallande fjädrar i närmaste träd, eftersom de trodde att de döda blev fåglar i nästa liv. Satte man då fast dunet högre upp i ett träd fick själen återigen fri flykt mot evighetens Schlaraffenland.

Sedan många år tillbaka känner jag tryggheten bland bergen och har också mina speciella träd som jag snackar med. Vi kanske inte är så tokiga, eller halvbildade besserwissers som en del tror.

Rekommenderas; ”Trädens hemliga liv”, skriven av Peter Wohlleben/Norstedts.  gunnar@westrin.se

1969-starens tid

Råneå LÅNGFREDAGSÖRINGEN… 1969, starens tid.

STARENS TID. April 1969.

Några axplock från året 1969, för femtio år sedan, med anledning av att NSD i år fyller 100 år. Mitt sätt att fira jubilaren med åtminstone den halva tidsresan. I början på varje månad under året kommer notiser tagna från dagbok 7 för året 1969. Skriver fortfarande årsdagbok, i år 2019 nummer 57 i ordningen. 

Den här tiden för exakt femtio år sedan var det bara tre veckor kvar av rekryten i Kiruna. Snart skulle vi bli fria som fåglar och flyga precis vart ville. Enligt dagboken fick vi påskledighet den 2 april. Samma eftermiddag embarkerade jag tåget (Nordpilen) i gruvstaden för vidare resa söderut. Intressant med tågresor under lumpen var att jag alltid träffade några gamla studentkompisar. Många låg i Boden. Klockan 03;15 väckte mig en glad konduktör i Ånge. Det var dags för tågbyte till Östersund dit jag kom 06;15. Conny från byn hämtade mig med bil. På långfredagsmorgonen var vi redan i farten med fisket och började som vanligt med att sätta ut ett gäng ståndkrokar för hugade storöringar. För några år sedan fick vi en bamse på nästan fem kilo, den perfekta påskmiddagen. Samma lycka stod oss inte bi det här året utan vi fick nöja oss med en på kilot. Påsksöndagen den 6 april blev som vi hade tänkt oss, då kom som vanligt staren till byn och middagen bestod av färsk pimpelröding, helstekta i smör tillsammans med gräslök, grädde och päran. Våryran grasserade i byn, stararna sjöng och snön smälte.

Varje morgon vittade vi krokarna, men någon fler öring fick vi inte den våren, däremot var lakarna på hugget, vilket indikerade att vi hade satt krokarna för nära botten. Tyvärr hjälpte det inte med en korrigering. Vårens sista fiskeäventyr blev en riktig rysare, eftersom kompisen och jag hade feltolkat snösmältningen. Vi drog på oss skidorna och styrde kosan ner mot ån, för att följa den uppströms till rödingsjön. Men skaren bar inte längre. Tre kilometer med snö till knäna var inte ens på den tiden någon lek. Å andra sidan var vi jäkligt fiskesugna och för min del var dagen min sista rödingchans den våren. Solen sken och stararna trallade för oss när vi äntligen nådde sjöänden. Dagboken berättar att vi fick 5 fina rödingar, men att vi hade gruvat oss för återfärden. Efter ett jäkla slit lyckades vi till slut ta oss till den allmänna landsvägen, där vi till slut fick lift. Jodå det blev stekta rödingar även den kvällen. Morgonen efter kom en oförskämt glad Conny med bilen och sedan var den sagan all.     gunnar@westrin.se

 

Något om april 1969;

Stor lavinolycka i Riksgränsen, alla 15 klarade sig.

Muck 25 april.

Charles De Gaulle avsatt.

Simon and Garfunkel var populära, bl a med LP;n Graduate.

 

Bild; När maggoten kom förändrades pimpelkrokarna. På bilden 60-talskrokar som kallades Lits-pirkar. Jag tror att den första ”maggotsfabriken” i landet låg i Lit utanför Östersund.

Gunnar Westrin bloggar om svenskt och internationellt sportfiske, ekologi och biologi. Fakta om Gunnar Född: 1946 Bor: Råneå Yrke: Lärare och författare Gillar: Flugfiske Familj: Gift, ett barn Kontakt: gunnar@westrin.se

Bloggar