Logga in
Logga ut
Miraklet och genomklappningen Basketbloggen Basketbloggen
Vädersponsor:

Gunnar Westrin

Fiskebloggen

Februari 1969

Råneå. Året 1969.

Några axplock från året 1969, för femtio år sedan, med anledning av att NSD i år fyller 100 år. Mitt sätt att fira jubilaren med åtminstone den halva tidsresan. Notiser tagna från dagbok 7 för året 1969. Skriver fortfarande årsdagbok, i år 2019 nummer 57 i ordningen. 

1969 blev verkligen uppbrottets tid för oss som föddes på fyrtiotalet. Realexamen, studentexamen, lumpen och studier. Jag muckade från Kiruna i april och började på lärarhögskolan i Luleå i augusti samma år. Eftersom jag fortfarande var skriven i Jämtland företogs de flesta resorna dit, framför allt när det gällde ledighet från lumpen, fisket, vildmarkslivet och vännerna. För femtio år sedan alternerade jag en del mellan byar i Jämtland som Äspnäs (hembyn tre mil väster om Strömsund efter Ströms Vattudal), Strömsund och gränsnära Valsjöbyn.  Generellt fiskade vi mest efter rödingen (röra) under pimpelfiskeperioden, där framför allt gränsbyn Valsjöbyn låg bra till. Generellt sett en sportfiskares paradis, sommar som vinter. Under och efter jul var oftast strålande tider för pimpelfisket efter rödingen, framför allt i den gränsdelade sjön Rengen utanför Valsjöbyn. Fiskeperioden per dag var inte särdeles lång den tiden på året. Enligt dagboken fanns vi oftast på isen mellan 10.00 -13.00. Fördelen med ett årstidigt pimpelfiske var att isarna var relativt tunna och därför lättborrade. På den tiden var det skedborr som gällde. Däremot var vi redan tidigare på 60-talet införstådda med maggot på kroken, en krumelur som i Jämtland kallades och kallas fortfarande för åm. Fisken skulle alltid tas till vara om storleken var middagsvänlig. Jag minns hur vi tyckte att färsk röding verkligen var efterlängtad efter julens fetmat. Enklast möjliga som vanligt, kokt röding (rör), kokt potatis (peran), en smörklick och tunnbröd (pickebrö), mjölk från ladugården (fjöse). Mumma!!!

Det finns två perioder av rödingpimpling som kan diskuteras, lite beroende på var i landet vi bor. I Jämtland absolut jul- och januaripimplingen, efter leken på tunnare isar. Senare på året kommer ”folkpimplingen”, det vill säga när solen värmer igen, då man kan ligga på isarna och sola, gotta sig och idka familjeliv, skala apelsiner och drick termoschoklad. Mysigt så det förslår, bruna i ansiktet, men fisket oftast sämre än i exempelvis januari. Nackdelen då det kortare ljuset. Pimplade på Rostujávri (Råstojaure) i 19 vårar på raken, mellan 1975-1993. Januarifisket absolut inte att tänka på. Maj var bästa tiden på den trakten.                                                              gunnar@westrin.se  

 

Något om januari-februari 1969;

Rickard Nixon ny president i USA efter Lyndon B Johnson.

”Hulån” vann tremilen på SM skidor.

Sovjetunionen skickade upp två skepp med folk, lyckad dockning.

 

Bilden; En klassisk pimpelbild från takterna av Tärnaby. 60-tal. Minns själv hur jag lade renskinnet på ryggen när vinden var väl så ihållande. Foto; Ove Andersson.

Hullingen

Råneå Hullingen.

Det här med den lilla hullingen som oftast sitter på en krok har en alldeles egen historia att berätta.

Långt tillbaka i tiden gjorde folket egna krokar av ben. Antingen berodde det på att man inte hade tillgång till malm, oftast myrmalm, eller så fiskade man, får man hoppas, även före järnåldern. Jag har läst en intressant beskrivning hur de första krokarna av järn konstruerades. De var säkert bättre än benkrokarna och förmodligen vassare. Men det kom ett men…folket hade problem med att få upp många av de fiskar som krokats, framför allt laxar i strömmande älvvatten. Det är nu det kommer…historiens flykt genom seklerna. Enligt gängse uppfattning om hur man skulle få fast fisken lite bättre konstruerades till den första hullingen, säkerligen av ett snille under järnåldern. Men det tog mänskligheten ca 250 år från det att järnkroken konstruerades till hullingen äntligen kom dit.

Man delar in järnåldern i den äldre och den yngre och tidsperspektivet ligger någonstans mellan 500 f.Kr – 1050 e.Kr.

 

Bilden; En hisklig krok som fortfarande används av en del länder runt Östersjön gällande långrevsfiske efter lax…borde ha förbjudits för länge sedan. Sverige har långrevsförbud gällande laxfiske, men vad hjälper det när en del andra länder tillåter eländet i samma havskomplex. Kroken på bilden fick jag av en kompis som fick på en fin lax i Torneälven med en tre meter lång lina eftersläpandes. Kroken satt i matstrupen?! Efter hängde en långrevslina på ca 3 meter?! Förmodligen hade laxen gått på dansk långrev. Tragiskt!!! gunnar@westrin.se 

Vad kostar en öring?

Råneå Kan man värdera fisket i pengar?

När jag var grabb var i stort sett allt sportfiske fritt och gratis. Vi fiskade i stort sett överallt, även på fjället. Naturligtvis höll vi oss för det mesta från samevattnen, även om samerna själva sa att det inte gjorde något om vi kastade lite i deras sjöar. Vi var helt enkelt ofarliga för fiskbestånden.

Från den tiden, 50-60 talet och fram till idag har det hänt otroligt mycket. Fiskekort fanns även när jag var grabb, men oftast bara på de rena fjällmarkerna. Det organiserade fjällfiskeflyget fanns inte, än mindre pengar till detta. Apostlahästarna var vårt enda och förmodligen det säkraste kommunikationsmedlet. Minimimått, catch and release (tillbakasläpp) fanns som beteende men inte som företeelse.

En helt ny värld har formats, beroende på förändrat läge, på miljöförändringar och etisk efterlevnad. Fiskecamper har etablerats och fiskeguider är idag ett yrke. Naturen har krympt betänkligt, försurningar och övergödningar har blivit ett akut problem.

Utlandsresor med destination bra fiske har blivit en världsomspännande företeelse. För min egen del har jag gästat länder som Island, Ryssland, Mongoliet, Australien med Tasmanien, Nya Zeeland, Argentina och USA (Alaska).  Därtill naturligtvis Norge och Finland. Jag har med andra ord varit med om att föra ut mer än lovligt mycket CO2 i atmosfären.

När jag gjorde min andra resa till Nya Zeeland 1997 tillsammans med en kompis, gick notan på ca 40000:- för en månad på två man. Fisket var bra, storleken imponerande. Varje fisk över tre kilo hade kostat oss ca 2000:-/styck…och det var det värt.  På den tiden kostade en fiskeguide 2500:-/dagen per man. Idag ligger de på det dubbla. Sen är det ju inte enbart fisket man får lägga in på notan vid långflygningar till främmande trakters attraktiva fisken. Den allmänna turismen är viktig, träffa nya bekantskaper, njuta av exotiska vyer, dricka en öl på de lokala pubarna mm.

Idag är fiskevården så pass framgångsrik i vårt land att vi kanske inte behöver åka jorden runt för att få en fyrakilosöring på fluga?      gunnar@westrin.se

 

BILDEN; Glädjen över att släppa tillbaka en fyrakilosöring i Nya Zeeland.

                      Foto; Leif Milling.

Vada och bada

Råneå Vadarna min tvångskostym.

Det var liksom lättare förr. Då drog man på sig vadarstövlarna, rullade ner överdelarna och vandrade vidare. Eller som vanligast hade man bara stövlar, det räckte det också. Vi fiskade helt enkelt efter den utrustning vi hade. Jag tror det var så att vadarbyxorna, allmänt kallad vadare, kom på marknaden någon gång i början eller mitten på 90-talet. En ny era var i antågande. Det fanns från början två olika typer av vadare, dels de heldragna med fasta stövlar, oftast i neoprene, eller så de med gummifot, där man var tvungen att ha vadarskor. Plötsligt blev det lite mer materiellt krångligare att vada, några prylar till som skulle in i ryggsäcken. Till detta följde absolut en matchad regnjacka. Jag har aldrig blivit riktigt hemtam i vadarna, trots att jag har slitit ut ett gäng. Däremot kan sägas att ett par bra vadare med lösa vadarskor och en tät jacka därtill, är det bästa skyddet mot regn, regnväder, blött gräs mm. Men vadarmässigt kan det mesta diskuteras. Jag tror inte att vi med dessa attiraljer har fått mer fisk bara för att vi kan vada längre ut. Påståendet skulle vara en ren myt. Den gamla tidens vadarstövlar hade ett skaft som gick till grenen vilket oftast räckte. Var det djupare fick vi helt enkelt leta oss andra fiskeställen. Något vi lärde oss innan vadarnas tid var att läsa ett vatten ordentligt, fundera på vilken udde man kunde stå på, hur och var fisken vakade, hur går strömmen etc. Visste vi att fisken vakade därute på djupare vatten fick vi helt enkelt vänta ut fiskarna. Någon gång kanske de kom närmare land. Ser numera att något av det första en flugfiskare företar sig är att vada så långt ut som möjligt. Enligt mitt sätt att se det är förehavandet ett strategifel. Först ska man ordentligt läsa av strandområdet, vänta och se vad som händer. Därefter kan man kanske börja fundera på att ta sig längre ut. En liten lördagsfundering i all välmening. Kostnad; Många tusenlappar.                                                                                                                                                  gunnar@westrin.se       

Fjällens Biggles

Råneå. Fjällflygare jag minns från Kirunafjällen.

Jag har genom åren lärt känna de flesta fjällflygarpiloterna, framför allt i Kiruna och Gällivare kommuner. Det har varit trevliga bekantskaper, allt från legenderna Olle Ek till Göran Tammert. Minns det första mötet med Olle, på stationen utanför Kiruna vid sjön Rakkurijärvi. Jag hade packat allt noga och lagt ner vadarstövlarna i ryggsäcken. Då kom Olle fram och presenterade sig, kikade på mig och sa;

-Har du inte glömt något? undrade han och kikade storögt på mina barfota fötter. Man kan väl inte åka barfota till fjälls? menade han. Sedan dess kallade han mig alltid för ”barfotapojken”.

Första gången Gällivareflygs grundare Knut ”Knutte” Hedström såg mig i slutet på sjuttiotalet, på plattan i Stora Sjöfallet, vevade han ner helikopterrutan och hojtade;

-Vad är du för en jäkla pajas? undrade han glatt. Det berodde förmodligen på att jag var iklädd all utrustning för snart fiskestart, det vill säga, vadarstövlar, fiskeväst med attiraljer och flugspöet i högsta hugg. Sedermera bytte företaget namn till Norrlandsflyg.   

Lasse Levin var den fantastiska gamängen bland flygarna, som alla andra en glad snubbe som alltid hade en och annan dråplig historia att berätta. Mart Reskow var tryggheten själv och flög under många år oss passagerare till bland annat Tjuonajokk. Han hade verkligen glimten i ögat. En gång när familjen och jag skulle flyga från Tjuonajokk till Kiruna hände det sig att avskedskommittén på campen, förutom att de vinkade, fick för sig att de skulle dra av sig brallorna och ”moona”. Då vände Mart resolut helikoptern, flög åter in över gräsmattan, stannade i luften och lyfte på stjärtpartiet.  

En gång i mitten på nittiotalet landade Micke Juhlin på ett spegelblankt Rostujávri för att hämta mig och tre kompisar. Han kom med mitt favoritplan De Havilland Beaver, en riktig flygmaskin med oanad kapacitet. Bara motoljudet fick mig att frysa om ryggen. Vi hade en del packning, sen skulle han ta med mer attiraljer från campen. Det var mer än fullsmockat när vi skulle starta, spegelblankt. En Cessna ute på sjön kunde inte lyfta på grund av bleken. Vi undrade om inte planet var överlastat? Micke svarade direkt att det inte fanns någon gräns för den här maskinens kapacitet. Det blev som vanligt full gas. Vilken härlig flygning Micke bjöd på den gången. Vilka historier vi fick höra.         

Göran Tammert är son till den legendariske flygaren Hans Tammert i Kiruna. Hans bildade Kirunaflyg i slutet på femtiotalet och hade för det mesta sin station i Jukkasjärvi intill Torneälven. Numera heter företaget Kallaxflyg och är stationerad i Kurravaara. Göran flög fjällfolket på sin tid, sadlade om och jobbade i många år som pilot på de större passagerarplanen, kom hem igen och gjorde de sista åren på anrika Kallaxflyg. Förutom att Göran var tryggheten själv med en härlig personlighet, gillade han att fiska. Under vår sista resa tillsammans över de nordliga fjälltrakterna visade han mig några smultronställen för grov harr, hemligheter av stor sekretess.                                                                    gunnar@westrin.se

 

Bilden; Flygaresset Göran Tammert in action.

Gunnar Westrin bloggar om svenskt och internationellt sportfiske, ekologi och biologi. Fakta om Gunnar Född: 1946 Bor: Råneå Yrke: Lärare och författare Gillar: Flugfiske Familj: Gift, ett barn Kontakt: gunnar@westrin.se

Bloggar