Logga in
Logga ut

Gunnar Westrin

Fiskebloggen

Februari 1969

Råneå. Året 1969.

Några axplock från året 1969, för femtio år sedan, med anledning av att NSD i år fyller 100 år. Mitt sätt att fira jubilaren med åtminstone den halva tidsresan. Notiser tagna från dagbok 7 för året 1969. Skriver fortfarande årsdagbok, i år 2019 nummer 57 i ordningen. 

1969 blev verkligen uppbrottets tid för oss som föddes på fyrtiotalet. Realexamen, studentexamen, lumpen och studier. Jag muckade från Kiruna i april och började på lärarhögskolan i Luleå i augusti samma år. Eftersom jag fortfarande var skriven i Jämtland företogs de flesta resorna dit, framför allt när det gällde ledighet från lumpen, fisket, vildmarkslivet och vännerna. För femtio år sedan alternerade jag en del mellan byar i Jämtland som Äspnäs (hembyn tre mil väster om Strömsund efter Ströms Vattudal), Strömsund och gränsnära Valsjöbyn.  Generellt fiskade vi mest efter rödingen (röra) under pimpelfiskeperioden, där framför allt gränsbyn Valsjöbyn låg bra till. Generellt sett en sportfiskares paradis, sommar som vinter. Under och efter jul var oftast strålande tider för pimpelfisket efter rödingen, framför allt i den gränsdelade sjön Rengen utanför Valsjöbyn. Fiskeperioden per dag var inte särdeles lång den tiden på året. Enligt dagboken fanns vi oftast på isen mellan 10.00 -13.00. Fördelen med ett årstidigt pimpelfiske var att isarna var relativt tunna och därför lättborrade. På den tiden var det skedborr som gällde. Däremot var vi redan tidigare på 60-talet införstådda med maggot på kroken, en krumelur som i Jämtland kallades och kallas fortfarande för åm. Fisken skulle alltid tas till vara om storleken var middagsvänlig. Jag minns hur vi tyckte att färsk röding verkligen var efterlängtad efter julens fetmat. Enklast möjliga som vanligt, kokt röding (rör), kokt potatis (peran), en smörklick och tunnbröd (pickebrö), mjölk från ladugården (fjöse). Mumma!!!

Det finns två perioder av rödingpimpling som kan diskuteras, lite beroende på var i landet vi bor. I Jämtland absolut jul- och januaripimplingen, efter leken på tunnare isar. Senare på året kommer ”folkpimplingen”, det vill säga när solen värmer igen, då man kan ligga på isarna och sola, gotta sig och idka familjeliv, skala apelsiner och drick termoschoklad. Mysigt så det förslår, bruna i ansiktet, men fisket oftast sämre än i exempelvis januari. Nackdelen då det kortare ljuset. Pimplade på Rostujávri (Råstojaure) i 19 vårar på raken, mellan 1975-1993. Januarifisket absolut inte att tänka på. Maj var bästa tiden på den trakten.                                                              gunnar@westrin.se  

 

Något om januari-februari 1969;

Rickard Nixon ny president i USA efter Lyndon B Johnson.

”Hulån” vann tremilen på SM skidor.

Sovjetunionen skickade upp två skepp med folk, lyckad dockning.

 

Bilden; En klassisk pimpelbild från takterna av Tärnaby. 60-tal. Minns själv hur jag lade renskinnet på ryggen när vinden var väl så ihållande. Foto; Ove Andersson.

Regnbågar och mörtar

Råneå Regnbågar och mörtar.

I början på sextiotalet skedde något anmärkningsvärt i landet Sverige. Vi fick för oss att regnbågen var den ultimata sportfisken, en gång i tiden tagen från USA för insättningar. Fisken blev helt enkelt ett lockbete att värva folk till olika fiskeklubbar, föreningar och likartade arrangemang. För att detta skulle vara möjligt började man rotenonbehandla tjärnar och små sjöar runt om i landet. Däri skulle pytsas ”ädelfiskar” som exempelvis regnbågar, som på den tiden kallades regnbågsforeller. På så sätt lockades folk till klubbarna och allt var frid och fröjd. Det blev med andra ord en utrotningskampanj mot ”skräpfiskar” som allehanda vitfiskar som mört och id, abborrar och gäddor.

Större föreningar och några skogbolag gick samma ärenden, där det gällde att få folk till sjöarna/tjärnarna som skulle köpa fiskekort, pengar som sedan skulle användas till bland annat nya insättningsfiskar, byggande av eldstäder och möjligtvis också en och annan koja.

Många år senare ser jag att en del av skogsbolagen och fiskeföreningar har lagt ner verksamheten, till skada för den inhemska biologiska helheten. Många tjärnar är i dag helt tomma på fisk, där inte ens ursprungsfiskarna, dvs mörtarna, abborrarna och gäddorna inte finns kvar? Borde inte de organisationer som en gång i tiden rotenonbehandlade vattnen återställa den biologiska ordningen?

Avslutningsvis; När jag växte upp hette regnbågen regnbågsforell, sedermera regnbågslax när man ansåg att det inte var en öring (forell), sedermera tyckte expertisen att det inte heller var en lax varför man plötsligt godtog namnet regnbågsöring. Nu kallas fisken enbart för regnbåge, trots att man utomlands oftast talar om rainbow trout (öring). Vilseledande är också att de flesta har fått den informationen att den är kommen från Nordamerika. Senare forskning har visat att det i grunden är en rysk fisk, som hade sin födelsevagga i just Kamchatka.

 

Rotenon är ett gift som förlamar fiskarnas syreupptagningsförmåga.

Regnbåge; (Oncorhynchus mykiss

 

Bild/ Regnbåge från Kamchatka.                Gunnar Westrin. gunnar@westrin.se

Månadens fluga

Råneå Peter Ross – kungen av våtflugor.

När författaren Bill Sjöström och den berömde konstnären Rolf Smedman kom ut med boken ”Den fulländade flugbindaren” året 1972 var det samtidigt den första flugbindarboken på svenska. Numera har vi massor av böcker i ärendet på vårt eget språk.

Före utgåvans tillgång var det svårt att hitta intressanta mönster, eftersom den mesta av det bästa utkom från England eller USA. En intressant utgåva var utan tvekan ”The Hardy Book of Flies” utgiven av Hardy House i slutet på sextiotalet. Hardy är fortfarande ett av de ledande flugfiskeföretagen i världen, med klassiska spön och rullar.

I Sjöströms/Smedmans bok från 1972 stötte jag för första gången på bindbeskrivningen på den klassiska våtflugan Peter Ross. I boken kan man också läsa att den var en av världens tre mest kända våtflugor, i samma klass som våtflugorna Alexandra och Butcher.

Redan 1967, när jag hade införskaffat Hardys lilla bilderbok över olika flugor, fanns en bild på Peter Ross. Av någon oförklarlig anledning tog jag till mig mönstret (det fanns ingen bindbeskrivning, därför gick jag mest på färgerna) och band genast upp ett gäng. På den tiden fanns min flugbindarverkstad i en ladugård i Valsjöbyn i västra Jämtland. Min gode vän och stigfinnare, Thord Stattin från byn, tog till oss flugan och fiskelyckan var gjord. Tiden var en brytningsperiod mellan spinnfiske med kula och tre flugor eller ett flugspö. För det mesta blev det spinnfisket. Det var liksom säkrast så.

Vi fiskade mest i fjälltjärnarna norr om byn och öringen var absolut den vanligaste fiskarten. Det visade sig att de älskade kreationen, så pass intensivt att vi till slut fiskade med tre Peter Ross efter plastkulan. Fem år senare kom den som mönsterbeskrivning i ”Den fulländade flugbindaren”. Märkligt!

Det vi lärde oss om våtflugor på den tiden var viktiga iakttagelser för resten av fiskarlivet. Öringarna föredrag absolut våtflugor med färgerna svart, silver och rött. Några andra sådana klassiska våtflugor i samma färgkombinationer var Bloody Butcher och den numera sällsynt förekommande Priest. Under mars månad kommer Priest som månadsfluga här i NSD, en annan av mina gamla beprövade favoriter.  

Samtidigt kan konstateras att året 1972 blev en brytningstid, eftersom vi då också fick svenska bindbeskrivningar på torrflugor som dag- och nattsländor. Det var då jag bytte från spinnspö till flugspö. Däremot har våtflugan Peter Ross och Priest följt mig genom alla åren, en alldeles utomordentligt bra våtfluga, inte enbart för öring utan också för röding och harr.

 

 

Peter Ross.

Upphovsman; Peter Ross, England i slutet på 1800-talet.

Krok;            Originalet säger våtflugekrok med öglan neråt. Storlekar 10-14.

Bindtråd;      Svart bildsilke.

Stjärt;           Orange och svart tippet.

Kropp;          Den främre delen av kroppen; Rött sälhår eller rött ullgarn som dubbas. Den bakre delen av kroppen; Flat eller platt silvertinsel. Därefter ribbas hela kroppen, både det röda och det silvriga, med runt eller ovalt silvertinsel. 

Vinge;           Svart och vitspräcklig bunt med tealmaterial. (teal = krickand).   

Hackel;         Fibrer från svart tupphackel. Fästs likt en bunt på undersidan av kroppen.  

Huvud;          Ett distinkt huvud av våtflugemodell. Lackas med klarlack.

Tips;             En tuppnacke består av många tupphackel. Varje hackel har fibrer. Peter Ross tillhör gruppen tealflugor med vingar av teal (kricka); som Teal and Green, Teal and Yellow, Teal and Red, Teal and Purple  med flera. 

                     

                                                                 Gunnar Westrin gunnar@westrin.se

Ädel harr

Råneå Den ädla harren.

Av någon konstig anledning minns jag min första harr, en fisk jag fick i sjuårsåldern. Hos mormor och morfar på Höstoppen, intill den vackra byn Äspnäs efter Ströms Vattudal i norra Jämtland, lärde jag mig naturens filosofi och dess spelregler.

Morfar menade med bestämdhet att man aldrig skulle ta mer från naturen än vad som behövdes för en individs överlevnad. Naturen var en ändlig resurs, ett känsligt väsen som man skulle sköta med aktning. Man skulle heller aldrig plocka fler blommor än vad som fick plats i vasen och aldrig fånga fler fiskar vad som rymdes i stekpannan. 
När morfar gick till ladugården för att mjölka korna tog jag mitt kastspö och vandrade ner till båtlänningen vid sjön. Redan mycket tidigt hade jag lärt mig att kasta en fluga med spinnspö. Efter den lilla plastcigarren knöt jag fast morfars hemmagjorda kuse.

Jag vet inte hur länge jag satt vid stranden och väntade, men när det plaskade till kring storstenen intill båten, vaknade jag bryskt ur mina drömmar. Med darrande händer slängde jag ut hela gillret. Kastet blev snett och vint, kulan slog i stenen så det small om det, innan den till slut studsade ut och landade mitt i vaket.

Det var mitt livs häftigaste fisk, betydligt större än de bäcköringar jag hade fått i bäcken. Därefter finns inga minnesbilder kvar, men jag anar att morfar fick fisken och att det återigen blev fest i huset. Det är nu länge sen som morfar har lämnat det jordiska. Däremot bar jag med mig hans livsfilosofiska funderingar ut i livet och harren blev min favoritfisk.

Många år senare befann jag mig på pimpelfiske på en fjärran fjällsjö i norra Lappland. Som så många andra hade jag lockats dit för rödingens skull, för midnattssolens sken i maj, för de återkommande sångsvanarna och för den stora tystnaden.

Redan första morgonen slogs mina illusioner i spillror. Det fanns även harr i sjön och de ville inte pimpelfiskarna veta av. Nu var det rödingarna som gällde. Jag minns scenariot som om det skedde igår.

En av killarna fick upp en enorm harr, jag tror kring två kilo, krokade av den och sparkade den långt ut på isen? I samma sekund kom två fjällabbar och hackade ut fiskens ögon. Då visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Djupt förtvivlad skidade jag ända upp till den norska gränsen, där jag i min ensamhet kunde drömma mig tillbaka till morfar, den fantastiska harren och till det ekologiska förståndet.

Några år senare befann jag mig vid forsen Tjirtjam, mellan den Mellersta- och Nedre Kaitumsjön i Kaitumälvens källflödesområde. Det var fullt med folk kring den övre strömmen, där rödingarna hade samlats i massor. Det var ett märkvärdigt skådespel att följa, där rödbukarna sprattlade kring krokarna och där harrarna åter igen slogs ihjäl och kastades upp i buskarna.

Numera har jag förstått att mänskligheten tydligen har tagit på sig det tvivelaktiga ansvaret att välja de "viktiga" organismerna och rata de "oviktiga". Gör man reklam för en rödingsjö, och flyger ut för dyra pengar, kanske man inte vill ha harr? Laxen är viktig, simpan skiter vi i. Det gör inget om vi bygger ut älvarna? Vi kan plantera ut massor med "ädelfiskar" i dammarna. Morfar torde vända sig i sin grav.

 

                                                                 Gunnar Westrin. gunnar@westrin.se

 

Bild/ Harren är ingen skräpfisk…

Fiske på fejjan.

Råneå Fiske på fejjan.

Man kan gott konstatera att dagens sociala nätverk har till delar öppnat en helt ny värld, åtminstone för mig. Däremot kan det vara lite svårt för mig som har varit med så länge inom det svenska sportfisket, att liksom bara gömma sig undan. Frågorna haglar kring datorn, nya fiskeresor och allmänna drömmar skall utforskas. Det är då som menigheten sätter sig vid datorn och kontaktar bland annat Westrin i Råneå. Det var liksom inte riktigt så när jag började mitt något vidlyftiga fiske hemma i norra Jämtland för många år sedan. Den enda kommunikation vi grabbar hade att gå efter, var vad gubbarna i byn hade att berätta och det var oftast riktigt saltade historier. Över huvud taget var kommunikationerna urusla, om man jämför med dagens utbud. Det var nog svårt att få tag på någon som kunde skjuta oss några mil in mot fjällkanten. Flygplan var inte att tänka på och datorer fanns inte på agendan.

Den muntliga något jordnära kommunikationen var som sagt det man fick gå efter, vilket i sin tur gjorde att vi uppehöll oss ganska nära byn. Allt eftersom jag blev äldre blev också vandringarna längre. Rutin lades till redan beprövade, en tid som till slut danade oss som varande intresserade vildmarks- och fjällfiskare. Det är den kunskapen som dagens datoriserade sportfiskare vill åt, inte enbart platser, utan även insektslivet, vattenflöden, tältplatser, flugvalet, myggintensitet med mera. Idag känner jag att vi hade all tid i världen för nya upptäckter, framför allt under studieåren på högskolor och universitet.

På så sätt tycker jag lite synd om dagens sportfiskare, som inte hade de chanserna som vi fick oss serverade. Naturligtvis beror det också var i världen man växte upp. Norrland och framför allt Norrbotten har rönt allt större intresse genom åren. Det är långt till oss, framför allt om man bor i storstaden eller söderut.

Däremot har tiden förändrats. Det tar cirka en och en halv timme med flyg från Arlanda till Kiruna, därefter en helikopter upp på exempelvis Sandåslandet eller kring Råstoplatån. Flygtiden från Stockholm till Rostujávri tar alltså inte mer än cirka två timmar. Två timmar på sextiotalet var den tid det tog för mig att cykla från gårdarna de nio kilometrarna till mitt favoritvatten, en å som jag i mina böcker har kallat Bäverån. Snacka om förändring.

-Gunnar Westrin gunnar@westrin.se

Bild/ Det var med långspö och mask allt började.  

Sista boken

Råneå Sista boken.

I slutet på februari är det meningen att min nya bok ska komma ut på diskarna. Den ska heta ÄLVEN KALLAR och är menad som mina memoarer. Det låter kanske lite drastiskt men någonstans tar liksom allt slut. Det betyder inte att det kan komma andra böcker i framtiden, men den skönlitterära avdelningen i bokform kan sägas vara avslutad.

Varje decennium från och med femtiotalet och framåt har ett eget kapitel, därtill några kapitel som handlar om vårt sätt att (miss)sköta naturens ändliga resurser, om hur kosingen styr mm, om samebyarnas prekära situationer gällande tänkta gruvhysteriska planer och idéer om den fortsatta vattenkraftsutbyggnaden. Förändrade miljöeffekter är en annan hake som jag envisas med att relatera.

Det har onekligen hänt en del under de år jag har spenderat i vildmarken, framför allt i fjälltrakterna. Under mer än ett halvt sekel ser man skillnaderna.

 

www.settern.se

http://www.settern.se/alven-kallar-p-2106/

www.facebook.com/settern.se/  

 

 

Bilden; Utsidan är tagen av flugfiskeguiden Daniel Nordvall. gunnar@westrin.se 

Gunnar Westrin bloggar om svenskt och internationellt sportfiske, ekologi och biologi. Fakta om Gunnar Född: 1946 Bor: Råneå Yrke: Lärare och författare Gillar: Flugfiske Familj: Gift, ett barn Kontakt: gunnar@westrin.se

Bloggar