Logga in

Gunnar Westrin

Fiskebloggen

Fjällens Biggles

Råneå. Fjällflygare jag minns från Kirunafjällen.

Jag har genom åren lärt känna de flesta fjällflygarpiloterna, framför allt i Kiruna och Gällivare kommuner. Det har varit trevliga bekantskaper, allt från legenderna Olle Ek till Göran Tammert. Minns det första mötet med Olle, på stationen utanför Kiruna vid sjön Rakkurijärvi. Jag hade packat allt noga och lagt ner vadarstövlarna i ryggsäcken. Då kom Olle fram och presenterade sig, kikade på mig och sa;

-Har du inte glömt något? undrade han och kikade storögt på mina barfota fötter. Man kan väl inte åka barfota till fjälls? menade han. Sedan dess kallade han mig alltid för ”barfotapojken”.

Första gången Gällivareflygs grundare Knut ”Knutte” Hedström såg mig i slutet på sjuttiotalet, på plattan i Stora Sjöfallet, vevade han ner helikopterrutan och hojtade;

-Vad är du för en jäkla pajas? undrade han glatt. Det berodde förmodligen på att jag var iklädd all utrustning för snart fiskestart, det vill säga, vadarstövlar, fiskeväst med attiraljer och flugspöet i högsta hugg. Sedermera bytte företaget namn till Norrlandsflyg.   

Lasse Levin var den fantastiska gamängen bland flygarna, som alla andra en glad snubbe som alltid hade en och annan dråplig historia att berätta. Mart Reskow var tryggheten själv och flög under många år oss passagerare till bland annat Tjuonajokk. Han hade verkligen glimten i ögat. En gång när familjen och jag skulle flyga från Tjuonajokk till Kiruna hände det sig att avskedskommittén på campen, förutom att de vinkade, fick för sig att de skulle dra av sig brallorna och ”moona”. Då vände Mart resolut helikoptern, flög åter in över gräsmattan, stannade i luften och lyfte på stjärtpartiet.  

En gång i mitten på nittiotalet landade Micke Juhlin på ett spegelblankt Rostujávri för att hämta mig och tre kompisar. Han kom med mitt favoritplan De Havilland Beaver, en riktig flygmaskin med oanad kapacitet. Bara motoljudet fick mig att frysa om ryggen. Vi hade en del packning, sen skulle han ta med mer attiraljer från campen. Det var mer än fullsmockat när vi skulle starta, spegelblankt. En Cessna ute på sjön kunde inte lyfta på grund av bleken. Vi undrade om inte planet var överlastat? Micke svarade direkt att det inte fanns någon gräns för den här maskinens kapacitet. Det blev som vanligt full gas. Vilken härlig flygning Micke bjöd på den gången. Vilka historier vi fick höra.         

Göran Tammert är son till den legendariske flygaren Hans Tammert i Kiruna. Hans bildade Kirunaflyg i slutet på femtiotalet och hade för det mesta sin station i Jukkasjärvi intill Torneälven. Numera heter företaget Kallaxflyg och är stationerad i Kurravaara. Göran flög fjällfolket på sin tid, sadlade om och jobbade i många år som pilot på de större passagerarplanen, kom hem igen och gjorde de sista åren på anrika Kallaxflyg. Förutom att Göran var tryggheten själv med en härlig personlighet, gillade han att fiska. Under vår sista resa tillsammans över de nordliga fjälltrakterna visade han mig några smultronställen för grov harr, hemligheter av stor sekretess.                                                                    gunnar@westrin.se

 

Bilden; Flygaresset Göran Tammert in action.

Månadens fluga (juni)

Råneå SL-Stekel – myrgodis för harren.

Månadens fluga för juni 2017, exklusivt för NSD.

 

Ordet SL-stekel betyder ”Sveneric Loodhs Stekel” och kan sägas vara helt oumbärlig för framför allt harrfiskaren. Genom åren har det också visat sig att just imitationer av allehanda steklar har attraherat framför allt harren.

Forskningen har funderat på harrens egenartade doft under många år. Det finns ingen fisk som luktar/doftar som en harr, timjan har forskningen menat. Därför har arten alltid burit det latinska namnet Thymallus thymallus. Det fanns dock en tid då vi trodde oss har två arter av harr i Sverige, dels den som kallades Thymallus vulgaris (vanlig) och dels ovan nämnda med namnet Thymallus thymallus. Detta berodde förmodligen på att vi kallade dessa arter för blåharrar, respektive gråharrar. Gråharrar i norr, fjällen mm och blåharrar söderut i älvar och efter kusten. Sedermera kan konstaterats att vi har en art av harr hos oss, den europeiska arten, där av namnet Thymallus thymallus.

Sveneric Loodh var en synnerligen framgångsrik flugfiskare, flugbindare och framför allt en världsberömd knivslöjdare, boende i Hassela i Hälsingland. Har har varit upphovsmannen till många numera klassiska flugmönster, som Pastorn, Bradshaws Fancy variant och SL-stekeln.

Det finns en gren av forskningen som menar att harrens egenartade doft kan bero på intaget av myror, där den starka myrsyran har satt smaken/doften. Den teorin är förmodligen lite väl långsökt, eftersom harren har samma smak/doft på fjälltrakter där myror inte finns.  

Det viktigaste greppet man gör när man binder en stekelimitation är att midjan mellan bak- och mellankroppen är synlig, ett tecken som förmodligen kan trigga hugginstinkten.

Myror och andra steklar räknas in i gruppen ”terrestrials” det vill säga till de insekter som har fötts på land, det vill säga landbaserade insekter. Hur kommer de då ut på vattnet?

Efter ett kraftigare oväder med regn och blåst har en del av de mer strandnära myrorna helt enkelt blåst ut i vattnet. Sammaledes kan en drös med myror hamna i vattnet efter ett högre vattenstånd. Jag har genom åren märkt att harren är särskilt förtjust i döda och halvdränkta myror. Det är de tiderna som allehanda myrimitationer passar som bäst.

 

SL-stekel.

Upphovsmän; Sveneric Loodh.

Imitation;     Myra eller annan stekel. 

Krok;           Krok i storlekarna 12-18.

Bindtråd;     Svaret bindsilke.

Kropp;         I det här fallet kan vi säga att den aktuella bindkroppen, som egentligen är bak- och mellankroppen, består av bakkroppen, en midja och mellankroppen. Framkroppen är alltid huvudet. Man börjar alltid bindningen med bakkroppen som dubbas med svart dubbinggarn, kan vara allt från svart katthår till Poly 2 material. När detta är gjort, dvs en dubbing av halva bakkroppen avslutar man med att binda in ett lämpligt hackel i midjan, snurra runt nga varv och bind fast. Därefter dubbar du in ett brunt ullmaterial av kanske typen Fly-Rite eller annat lämpligt dubbingmaterial, fram till där du vill avsluta med ett huvud. Jag använder för det mesta Fly-Rite.  Bakkroppen svart Fly-Rite #2 Black och framkroppen Fly-Rite #28 Dark Reddish Brown.                 

Hackel;         Midjehacklet kan vara brunt, svart eller Grizzlyhackel (svart och vitt). 

Huvud;         Lackas efter behov med klarlack.       gunnar@westrin.se 

Ekologiska sanningar

Råneå Ingenting finns i en oändlighet.

Det finns händelser som jag absolut inte begriper mig på. I grunden för mina bryderier ligger ett ord som stavas roffarmentalitet. Min morfar var mitt livs meste mentor, han som visste det mesta om hur naturen lever, frodas och dör.

Han menade att alla organismer kunde utrotas, bara människan vill. Till och med myggen kunde förintas, något som många vill men som absolut skulle vara förödande för mänskligheten. Jag jobbade i många år som lärare på mellanstadiet i Råneå, där jag absolut lade stor vikt vid ekologisk kunskap. Vi måste helt enkelt förstå att allt hänger ihop, att alla levande varelser behövs för att livet skall förädlas, leva vidare och utvecklas. Mygg är en del av den sanningen.

I slutet på åttiotalet hade jag en klass som jag anmälde till en internationell tävling för mellanstadiebarn, där uppgiften hette ”Beskriv din närmiljö och kom med förslag på förbättringar”. Vi jobbade i en månad med arbetsuppgifterna där Råneälven naturligtvis fick en framskjuten placering. En stor arbetsuppgift lade jag på bordet för överkurs, på gränsen till svindlande tankar. Den löd ”Bevisa att myggen behövs för att människan skall överleva”. Det tog tre modiga veckor, men eleverna lyckades över hövan. Av detta gjorde vi en utställning på gamla bibblan i Råneå, en del som ingick i huvuduppgiften.

Med i tävlingen, som anordnades av Bokförlaget Liber och WWF (Världsnaturfonden) fanns över 2000 mellanstadieklasser i Skandinavien. Vi kom tvåa, en synnerligen hedersam placering. Priset var att magistern och en elev fick flyga till Stockholm för att få priset av kungen själv, detta på Drottningholms slott.

Avslutningsvis vill jag mena att roffartendenser som tjuvfiske, tjuvjakt, fiske med mängdfångande redskap, skoterjakter på renar och annat elände. Grunden bottnar i okunskap om våra liv, ekologiska fundament och framtid. ´Ämnet ekologi borde för länge sedan länge vara ett obligatoriskt ämne genom hela grundskolan.

gunnar@westrin.se  

Älgen skadedjur?

Råneå Är älgen ett skadedjur?

Det finns en del diskussionsämnen som trigger oss mer än allt annat. Några sådana spörsmål är absolut älgjakten, laxfisket, säl- och vargförekomsten och nätfisket. Enligt mitt sätt att se det finns några gemensamma nämnare i angelägenheterna, den att den mänskliga egoismen slår igenom de flesta barriärerna. Sant och falskt är naturligtvis subjektiva värderingar. Sälarna äter upp våra fiskar och älgen äter upp våra skogar, är vanliga argument.

Jag tycker att det här med älgjakten är särskilt intressant, trots att jag inte jagar, eftersom djuren, framför allt under vintrarna käkar tallskott. Man kan förmodligen påstå att älgen äter tallarna om vintrarna eftersom den allmänna födan säsongsvis är bristfällig. Nödmat med andra ord.

Jag känner rutinerade och mångåriga skogsägare som på fullt allvar menar att älgarna tycks föredra att äta av planterade tallplantor. Det ekonomiska problemet som infinner sig är att det möjligtvis kan vara så att självsådda träd tar mer tid på sig att bli stora och avverkningsmogna. Varför det tycks som att tallar planterade av mänsklig hand, tagna från odlingar, är mer eggande smakmässigt för älgarna, kan möjligtvis bero på tallskottens uppväxt, gödsling och möjligtvis andra tillsatser. Tid är pengar, med andra ord? Det här skulle i så fall betyda att planerade tallar för det mesta blir massaved, eftersom de förmodligen har fått avbitna toppar som plantor. Inga plankämnen med andra ord.  

De som jag har pratat med, oftast privata skogsägare, har sagt mig att ovan nämnda inte är något nytt för dem. Frågan kvarstår varför ämnet inte har debatterats mer offentligt?

Av de många älgjägare jag känner finns en allmän oro över den av- eller överskjutningar av älg som numera anses förekomma. Skogsbolagen och träindustrin vill naturligtvis ha en större avskjutning, eftersom djuren skadar skogen.  Kontentan av ovan skriva är de konfrontationer som har blivit allt mer uttalade, inte enbart nationellt utan också internationellt, mellan människan och framför allt våra predatorer och exempelvis älgar. Under några kommande bloggar kommer jag att bena vidare i problematiken.  

gunnar@westrin.se  

Bind en fluga

Råneå Flugbindningen förbrödrar.

Under det senaste året har jag bundit flugor tillsammans med ett sällsynt fiskeintresserat gäng ungdomar i Råneå. Vi har hållit till på fritidsgården och stämningen har alltid varit på topp. Det finns en gammal fin tradition i byn gällande olika typer av fritidsaktiviteter, som sportfiske, jakt, skärgården och skogen.

Redan 1973 bildade jag Råneå Flugbindarklubb, inom ramen för fritid och allmän skolverksamhet. Det hela började egentligen med att jag iordningställde ett flugbindarbord i klassrummet, dit eleverna fick gå när jobben var klara. Det var hur trevligt som helst att se hur mina mellanstadielever blev ena hejare på bindningen. Så småningom överfördes aktiviteten även till högstadiet till något som då kallades för fritt valt arbete. Jag blev huvudlärare för arrangemanget, lokala aktiviteter som fick stor spridning i landet. Företag ville sponsra. Bland annat fick vi lådvis med fjädrar och skinn från olika institutioner som arbetade med uppstoppning och konservering av djur/fåglar mm.

Så höll vi på framtill 1980, då det bestämdes att fritt valt arbete skulle kallas för fria aktiviteter och att lärare inte skulle hålla i detta, utan utomstående organisationer. Intressant hur som helst var att flugbindargruppen på högstadiet blev så stor att vi var tvungna att köras två pass i veckan och att flugbindarna blev lika många som basketsektionen. 

Under hösten 2016 framkom att en kamratgrupp elever på för det mesta högstadiet ville ha flugbindning och då kunde jag naturligtvis inte tacka nej. För mig har det känts som en nystart eller kick, den att en tradition i Råneå håller på att vakna till liv igen.

Flugbindningen i sig betyder att en djupare kunskap om insekter lärs in, en vetenskap som kallas entomologi. Det i sin tur inbjuder till mer kunskap om ekologi och biologi, lärdomar som känns viktiga för oss spönötare. Att vi dessutom har en fin och fiskbar älv som rinner genom samhället gör ju inte saken sämre.

                                                                                       gunnar@westrin.se  

Regnbågsstreamern

Råneå Skykomish Sunrise-regnbågsstreamern.

En streamer är en fluga, om man nu kan kalla en streamer för en fluga, som egentligen skall imitera ett fiskyngel eller möjligtvis en stor nattsländepuppa eller en stor dagsländenymf. Där kan det vara lite hugget som stucket.

Skykomish Sunrise kom in i mitt liv i en sportfiskeaffär i Anchorage/Alaska sommaren 1976. Det berodde på att vi skulle ut i busken för att om möjligt komma i kontakt med den riktigt stora regnbågen, möjligtvis också en och annan steelhead, det vill säga den havsvandrande regnbågen. Under den diskussionen rekommenderade hon bakom disken absolut den i USA klassiska regnbågsstreamern med det tungvrickande namne Skykomish Sunrise. Sedan dess har den följt mig i mina askar, med åren något mer modernt bunden.

Den var helt outstandning för regnbågen, men föredrogs även av indianlaxar, silverkaxar, hundlaxar, harrar och en del röding som Dolly Varden. Sedermera visade det sig att den också fungerade alldeles utmärkt för regnbågen även i svenska inplanteringsvatten.

Jag har också haft tillfälle att fiska regnbåge i Kamchatka bortest i Ryssland/Sibirien, en trakt som idag räknas in som regnbågens födelsevagga, inte USA som man trodde förr. Intressant är också att regnbågen i Nya Zeeland älskade kreationen, en allroundfluga rent geografiskt med andra ord. Namnet på streamern är tagen från den kända älven Skykomish River i delstaten Washington i nordvästra USA.                                      gunnar@westrin.se

 

Skykomish Sunrise.

Upphovsmän; Ken and George McLeod

Imitation;        Fiskyngel eller liten fisk. 

Krok;              Streamerkrok in storlekarna 8-12.

Bindtråd;        Vitt eller gult bindsilke. Originalet är vitt.

Stjärt;             Gult och rött hackel eller hårfibrer.

Kropp;            Orange chenille.

Ribbing;          Flat något bredare silvertinsel.

Vinge;             Vit hårvinge med starka inslag av rött och gult.         

Hackel;           Blandat rött och gult herl, som fästes under kroken, like en våtfluga. Man kan

                        också helt undvara hacklet (se bilden).  

Huvud;            Lackas efter behov klarlack. 

Gunnar Westrin bloggar om svenskt och internationellt sportfiske, ekologi och biologi. Fakta om Gunnar Född: 1946 Bor: Råneå Yrke: Lärare och författare Gillar: Flugfiske Familj: Gift, ett barn Kontakt: gunnar@westrin.se

Bloggar