Logga in

Gunnar Westrin

Fiskebloggen

Igelkottens tid

Råneå Ekologiskt tänkande ger flera igelkottar!

I början på maj tittade två igelkottar fram efter vinterdvalan. Det visade sig vara två fjolårsungar som grannen hade märkt meden droppe nagellack på ryggen. Det betyder att de två nyvakna föddes på våra gårdar förra året och har övervintrat. För nga vintrar sedan byggde vi ett ”igelkottshotell” och den första vintern övernattade ett par med sina tre ungar. Fem kom ut den gången. De brukar kika ut för första gången just den här tiden, någonstans kring den 10 maj. Synd var det verkligen för den igelkott som i år tog minste på årstiden och var ute och pulsade snö i mars, under en av de där varmdagarna. Tveksamt om den klarade sig.

Igelkottar har många fiender, som majbrasorna men också hur den nya moderna trafiken har ”byggt fast” igelkottarna. Förutan att själva bilen är en fara har man idag på många ställen byggt på trottoarerna så att de har blivit högre, så pass höga att igelkottarna inte kan komma upp om de hamnat på gatan. Bland annat i Råneå är det så på många ställen. Bara i fjol hjälpte jag upp två som inte kom upp. Därför är de högre gångbanorna idag absolut en potent livsfara för igelkottar. Känns inte alls bra. Otänkt liksom.

En annan fara för igelkottadjuren är den snart totala frånvaron av rishögar på alla villatomterna. Vi är helt enkelt för ”renliga” av oss. Jag har en bamsehög på min gård och det har också en del av grannarna. Därför har vi också igelkottar. Därtill har jag en drös med stora träd, då har jag både ekorrar och gott om fåglar. Trivsamt ska det vara, plus att jag sparar alla de brännässlor som växer i häcken, blir både nässelsoppa och käk till nässelfjärilarna. Bara så. Lite ekologiskt tänk kan aldrig skada.

Rekommenderas är därför att läsa Peter Wohllebens fascinerande bok ”Trädens hemliga liv”. Då kanske vi blir lite mer rädda om våra fina träd.                    gunnar@westrin.se  

Ekorren behövs

Råneå Ekorrn satt i granen.

God fortsättning folkens. Kan tydligen inte hålla mig borta från bloggen ens på juldagen. Mitt i skinkan och dopp i grytan kläckte någon ur sig att det ska bli tillåtet att återigen få jaga ekorre!!! Någon matematiskt kunnig har tydligen räknat ut att vi i landet har ca 200000 ekorrar och då måste vi tydligen skjuta bort en del. Varför stod det inget om, även om jag anar svar som ”ekorren är ett skadedjur”, ”ekorren äter fågelägg”, ”ekorren embarkerar fågelholkar”, ”ekorrar äter upp solrosfröna för fåglarna”. Listan kan göras betydligt längre. Ok då; Kanske vore det bättre att låta mårdarna leva, de är experter på att sno åt sig en och annan ekorre. Låta naturen sköta sitt.

Problemet som vi har hamnat i är att vi tror oss sitta på den piedestal som ger oss mandat att peka ut vilka varelser som ska leva och vilka som ska dö? Titta bara på organismerna i våra innanhav. Laxen vill alla värna om, torsken också även om mänsklighetens girighet har pajat populationerna. Men, vem värnar stensimpan, mörten, laken eller iden? De äter vi inte ens? ”Skräpfiskar” som ingen vill ha? Ekologisk kunskap, den att alla organismer behövs för att ett ekosystem ska fungera tillfyllest är naturligtvis den självklara plattform vi ska stå på, inte trampa på! Ekorren gör också nytta, massor…sprider frön, ser till att skogen lever.  

I nyhetstexten stod också något om att köttet är ätbart och att skinnet kan tillvaratas?! Absolut, så kan det vara, men vem vill bjuda grannarna på ekorre, eller så här, vem ska hantera skinnet och vad ska man använda det till? Samma med sälarna. Skjuta går väl bra, men sen då? Vad gör vi med köttet? Vad kan vi använda skinnet till?

Med tanke på ovan funderinger skulle jag vilja rekommendera den fantastiska boken ”Insekternas planet-om småkrypen vi inte kan leva utan”, skriven av professor Anne Sverdrup-Thygeson. Här förstår man ekologins betydelse, att alla organismer behövs, även mygg och getingar. Bokförlaget; Volante 2019.

God fortsättning.                  gunnar@westrin.se               Gunnar Westrin

Bilden; Ekorren behövs, dessutom är de trevliga.

Drömmarnas älv

Råneå Drömfisket finns i Ryssland.

Årets sista krönika för min del kommer att handla om en fantastisk resa jag och nga polare gjorde i augusti, till den älv som allmänt kallas ”Världens bästa öringälv”, nämligen Varzina på Kolahalvön i Ryssland. Det skulle egentligen behövas en hel bok för att riktigt kunna relatera fenomenet. Men sant var i alla fall att älven var makalös, vacker som en dag (påminde lite om Kaitumälven) med de vackraste öringar världen kan uppvisa…och starka! Topparna låg på drygt fem kilo, bara det ett fenomen. Intressant var också att där uti strömmarna fanns andra arter av fisk, som lax och röding. Rödingarna kom i stora stim och många av de låg mellan ett till två kilo. Vi såg några enorma laxar som gick i ytan, men tiden för den hade redan gått. Bästa laxfisket sker oftast kring midsommartider.  Björn, javisst och enorma renhjordar som gungade runt i det polara landskapet. Vi bodde på en liten fin fiskecamping, den enda chansen vi hade att över huvud taget komma till denna fantastiska älv. Mer om detta kommer i min krönika fredagen den 27 december. God jul folkens!!!

www.fishingnorth.com      gunnar@westrin.se             Gunnar Westrin.

 

BILD; Kompisen Palle Andersson från Sörbyn med en vacker öring från Varzina 2019.

Den enda planeten

Råneå Vintergatans pärla.

Under de senaste åren har debatterna om klotets illamående stegrats, intensifierats, även om målen för önskningarna har varierat å det märkligaste. Greta Thunberg har onekligen satt sina spår, även om vi är många i olika världsomspännande organisationer som har påtalat mänsklighetens allt mer destruktiva leverne. Det har verkat som att morgondagen knappast har funnits i medvetandet. Egot har vuxit till sig likt en demon i solnedgången.

I skrivande stund känner jag att vi har blivit allt mer aggressiva, oavsett om debatterna har handlat om CO2, avverkningar av fjällnära skogar, vindkraften, älvarna, politik i stort, sälarna, laxen, älgarna. Till och med en och annan president kastar skit på oss å det vildaste. Listan kan tyvärr göras längre än så.

När vi inte får gehör för våra idéer, kommer stora släggan, hoten och förnedringarna fram. Debattklimatet har förändrats enormt under de år jag har vandrat på klotet. Respekten och solidariteten har trampats långt ner i gyttjan, trots att vi bor på samma planet i Vintergaten, porten mot evigheten. Den enda platsen.

Svårmodet.

Det jag har svårt att ta till mig är vår stundtals krassa syn på välfärd och gott mående. Vår tid kan liknas vid den sista nattens hetaste fest. Ta nu, vi skiter i morgondaen. Kommande generationer får sköta sig själv?! Jag tänker på gruvor, vattenkraft, skogen mm. Avverka mer, kommunen svälter och behöver inkomster. Men sen då? Bygg ut de sista outbyggda älvarna, vi behöver oändligt med ny el. Men sen då? Drömmen är att alla ska köra en elbil. Bra så, men hur?  Människan är en fantastisk mackapär, kärleksfull och bemötanade med ena handen, kallhamrad och mördande med den andra.

Ordet spara är idag märkbart negativt. För mig är benämningen däremot ett steg mot vidgat förstånd.  Vi behöver knappast svälta för att vara lite mer ekonomiskt och praktiskt förnuftiga. Köphysteriska fenomen som ”Black Friday” mm är rena förstörelsen gällande tankar om en bättre värld.  Min svarta tanke just nu är att vi håller på att gräva ut vårt gamla klot. Tänk om det är inbyggt i generna att vi ska flytta på oss till något annat klot. Vi tycks redan vara på väg?

Rekommenderas; Tegelstensboken ”Vårt matematiska universum”, skriven av professor Max Tegmark, känns för mig vara vår tids viktigaste dokument.  

                                                                                       gunnar@westrin.se

Bilden; Vi lever i en vacker värld. Råneälven gör sig redo för vintersömnen.

Saltet och sorgen

Råneå Saltet och sorgen.

I NSD den 11 december har Sven-Olof Andersson skrivit en debattartikel kallad ”Saltet och sorgens dag”. Jag tänker inte kommentera detta mer än att jag håller med till 110%. Det här med salt på vägarna har debatterats i årtionden utan resultat. För många år sedan hände följande;

Jag fick reda på av en kompis att man använde diesel i saltet för att motverka klumpanhopningar. Dieseln fungerade alltså som mjukgörare så att saltet lättare skulle kunna spridas på vägarna. Nu pratar vi 70-tal. Jag blev lindrigt sagt förbannad och ville naturligtvis ta reda på sanningshalten i ryktet plus att ta en diskussion om dieselns och saltets skadeverkningar på miljön, eftersom ämnena naturligtvis kom att hamna på sidan av vägen under snösmältningen. Hur går man till väga för att få svar på sådana ”delikata” frågeställningar. Jo, man ringar!!!

För varje samtal som gjordes blev jag kopplad till nästa chef och till nästa chef. Ingen hade något att säga om mina frågor. Då kom tanken varifrån saltet kom för det kunde väl i alla fall inte produceras i Sverige? Så var också fallet. Nu minns jag inte produktionslandet men att det mesta av saltet skeppades hur som helst till Holmsund utanför Umeå. Jag ringde dit, blev kopplad till nästa, till nästa, till nästa tills slutstationen kom, dvs ingen svarade.  Längre än så kom jag inte.

Men slutfrågorna finns där i och jag tycker att SO Andersson har gett fullt relevanta svar på de flesta av frågorna. Det finns dock några frågor kvar.

1/ Jag tror inte man behöver vara vetenskapsman för att begripa att alla dessa enorma mängder med salt som sprids på vägarna kommer att påverka den näraliggande naturen med bäckar, åar och älvar. Hur blir påverkan?

2/ Det där med att man använder/använde diesel som mjukgörare är ett rykte jag har fått till mig från olika personer på skilda platser i landet. Samma där. Diesel i naturen låter inte alls bra. Var ryktet sant eller falskt?

 

Bilden/ Renarna lockas upp på vägarna av saltet, en potent dödsfara för bilisterna och en tragedi för renägarna.                             gunnar@westrin.se     

Minnesbloggarna

Råneå Minnesbloggarna.

Det slog mig plötsligt när jag läste Olov Abrahamssons initierade minnesbloggar för 2019, den att hjärnan verkligen behöver en och annan påminnelse då och då. Minnet är en mysko mackapär. När jag då och då träffar någon gammal polare, vi som gjorde så många fiskeresor tillsammans, kommer naturligtvis snacket igång. Vi minns ramarna men innehållet kan diskuteras. Vi kommer ihåg olika episoder från samma resa? Det jag glömt minns kompisen och vice versa. Det är bra med en uppfriskande påminnelse då och då. Konstigt är också att åtminstone jag har svårt att minnas vad jag gjorde i går, men har det mesta kristallklart vad som hände för trettio år sedan? Min fusklapp i tillvaron är naturligtvis mina årsdagböcker, där den 57;e i ordningen snart kan sättas i bokhyllan.

Ett bra sätt att minnas är absolut att skriva, om inte dagböcker så i alla fall någonsin form av anteckningar. Det fick vi lära oss redan under skoltiden, anteckna ner det du vill komma ihåg. Det sitter liksom lite bättre då. I mobiltelefonens tid kan just den detaljen komma lite på skam.

Ett annat sätt att komma ihåg livets olika varianter är att måla, som Frekko i Skaulo, allt i allomannen, renägaren, renskötaren, konstnären, fiskeguiden, vildmarksmannen etc. Det var honom och frugan Sussi som min senaste krönika handlade om. Minnen berikar och det sätter han på pränt med sin magiska pensel…och vackert blir det. Se nedan.

gunnar@westrin.se

BILD; Fredrik ”Frekko” Mickelsson-Skaulu i högform.

Gunnar Westrin bloggar om svenskt och internationellt sportfiske, ekologi och biologi. Fakta om Gunnar Född: 1946 Bor: Råneå Yrke: Lärare och författare Gillar: Flugfiske Familj: Gift, ett barn Kontakt: gunnar@westrin.se

Bloggar