Logga in
Logga ut

Gunnar Westrin

Fiskebloggen

Insekter viktiga

Råneå Livsviktiga insekter.

Det har under den senaste tiden florerat både diskussioner och debattartiklar om faran med klimatförändringarna som förändrar insektslivet. Som flugfiskare och fjällvandrare har jag absolut märkt en stor förändring gällande just insektslivet, en vital del av en flugfiskares iakttagelser. Kanske inte så underligt eftersom vi fiskar meds konstgjorda flugor, så kallade imitationer.

Under i stort sett alla mina fiskeår, förutom de senaste 10-12 åren, har gamla schemat alltid fungerat, lika tydligt som att staren kom i mitten på april och att flugsnapparen kom kring den 20 maj. Så var det med insekterna också, kläckningarna höll oftast närapå klockslaget. Numera är det inte så. Under de senaste tio åren har naturens egen klocka hakat upp sig och redan i mitten av juli, under extremt varma dagar, har alla möjliga insekter redan kläckt ur sig, vilket har vållat stora problem för nyss komna flyttfåglar som lövsångare, flugsnappare och blåhakesångare. Mer om detta kommer i mon krönika onsdagen den 17 januari.

 

Mina krönikor kommer som vanligt en gång i månaden, med den förändringen att i år kommer de på onsdagar.                       gunnar@westrin.se

 

BILD; INSEKTSÄTARE. En grå flugsnappare med munnen full. Foto; GW

Botten är nådd

Råneå Bottentrålning.

Jag har i alla tider varit skeptisk till storskaligt yrkesfiske, eller varför inte industriellt fiske med mängdfångande redskap. Nu finns det många olika metoder för detta, där ett förfaringssätt är fiske med långrev, något jag har tagit upp i en tidigare blogg.

Det riktigt stora eländet är fisket med stora trålar, framfört allt om man drar de efter botten, en teknik som kallas bottentrålning. Fiskemetoden är omdiskuterad eftersom stor negativ påverkan drabbar vattenmiljöerna. Det finns också något som kallas pelagisk trålning, vilket menas att fångstsäcken dras mellan botten och ytan.

Bottentrålningen utarmar absolut den biologiska mångfalden och skadar mycket allvarligt andra fiskars reproduktion. Jag är fullt övertygad om att en del av problemet med allt färre havsöringar i våra norrbottniska älvar beror på just trålningen. Som om nu inte detta skulle vara skada nog, finns faktiskt trålar med hjul, där trålen kan borra sig ner någon decimeter i bottenslammet. Idag tror man sig förstå att detta kan vara en av många anledningar till algblomningarna i östersjöhaven.

Forskare vet idag att trålningen utgör det värsta hotet mot marina ekosystem. Det anses numera vara klarlagt att minst 70% av alla jordens fiskarter är överfiskade och att vissa arter ligger på gränsen till total utrotning.  

Ett stort problem med all debatt om fisket med mängdfångande redskap, fiskpopulationer och ekologiska marina områden är att, mycket döljer sig under vattenytan, något vi inte ser. Då blir problemen också lättare att ignorera. Bottentrålningens effekter är så pass kraftiga och allvarliga att en ledande fiskeriforskare jämfört trålning med att ”hugga ned skogen i syfte att skjuta hjortar.

Jag har haft flera tillfällen att aktivt debattera det kommersiella fisket med mängdfångande redskap, där den viktigaste anledningen är bortfallet av biologiska och ekologiska element. Man kan inte fiska upp ton efter ton med exempelvis siklöja, bara för rommens skull och kasta bort stordelen av fisken. Jag ser likheter mellan det kommersiella yrkesfisket med trålar och det industriella skogbruket. I spåren följer destruktion, med bortfall av organismer och oläkbara sår som biologisk och ekologisk utarmning.

Samma gäller för skogen. Forskare har i dagarna förklarat att om skogsbruket går fram i samma rasande fart som i nuläget, har vi ingen genuin barrskog kvar och tjugo år, undantaget vissa skyddade områden.

Under en av debatterna ondgjorde jag mig över rovdriften i haven. Svaret kom som på en beställning.

-En sak ska du har klart för dig Westrin, idag bygger vi trålar som bara fångar siklöja?!

 

Bild; Havet är ingen industriplats.                                     Gunnar Westrin. gunnar@westrin.se

Hemligheten

Råneå Hemligheten.

Vi är ju lite hemliga vi fiskare. Vill liksom ha en del i fred. En av många anledningar kan vara att vi söker ensamheten. Rädslan finns också att den hemliga platsen, oftast ett mindre rinnande vatten, blir för hårt fiskad.

I min senaste krönika ”Den lyckliga dalen”, lördagen den 10 september här i NSD, handlade det för ovanlighets skull om ett enda vatten, ett rent fiskereportage med andra ord. Det kanske verkar lite skumt med anledning av ovanstående text. Hade det inte varit för att vattnet är kvoterat genom länsstyrelsen hade jag aldrig namngett platsen. Till yttermera visso är vattnet bevakat av rättsväsendet.

En annan anledning till varför jag skrev den nu aktuella krönikan är att lyfta fram den goda fiskevården, hur bra det kan gå om man ger vattnet god tid att komma igen. Man kan också vända på steken och påstå att om vi hade skött oss bättre och inte vara så roffiga och egoistiska, hade vi kanske inte behövt systemet med kvoteringar. Kanske något att tänka på. Den enkla sanningen är att ingeting finns i en oändlighet, inte ens fiskar. Min morfars ord om ”att aldrig ta mer fiskar än vad som ryms i stekpannan”, håller i alla tider och är mer aktuell nu än för femtio år sedan.

 

Bilden; Målet är lyckliga fiskare. Halvor J Röberg från Mo i Rana njuter vid det aktuella vattnet.

Lönnmördaren

Råneå Månadens fluga.

Månadens fluga för september är streamern Mickey Finn, även kallad lönnmördaren.  Ett mönster som följt mig genom hela fiskelivet, en måstefluga för oss som färdas i många olika vatten. Numera också en favorit för fjällens rödingar, speciellt när de vakar. Nu kan du läsa om den flugan på www.nsd.se Skrolla ner dig till NSD.se/fiske så kan du läsa mer om den.

 

                                                                                       Gunnar Westrin. gunnar@westrin.se

En tidsresa.

Råneå En tidsresa.

En bok är inte bara en skrift, det är en del av ett liv. Så kan jag sammanfatta det senaste årets skrivande på en ny bok. På något sätt blir det en sammanfattning av mitt fiske- och vildmarksliv, från norra Jämtlands djupaste fjällskogsområde till den fortfarande fririnnande Råneälven. Till min hjälp har jag haft mina 54 årsdagböcker, en fantastisk tillgång under ensamma skrivardygn. Boken kommer förmodligen att heta ”Westrins fiskestigar” och avhandlar sju decennier.

Min senaste bok kom ut 2010. Sedan dess har funderingarna gått om en ny utgåva, men tankarna föll aldrig riktigt på plats. Kontentan blev fem års förvirrade tankar, innan bitarna till slut föll på plats. Då först blev det fart på tangenterna. Det är liksom inte bara att skriva, man måste absolut hitta den röda tråden, den här gången i form av…just det, den enda livsresan. Om allt går som det går kommer boken att ligga på diskarna till jul.

Mina tidigare böcker är;

Hemma hos storharren 1981

Hjemme hos storharren 1982 (Norge)

Fiske i norr 1982

Öringnatt 1983

Vildmarksfiske 1984

Harrmorgon 1987

Främmande stränder 1990

Nordkalottens pärla 1992

Solfisken 1994

Öringarnas dal 1998

Orretenes dal 1998 (Norge)

Fjällfiske 1998

Fjellfiske 1998 (Norge)

En fjällfiskares vandring 2001

En vandringmann med fluestang 2001 (Norge)

Westrins fjällflugor 2005

Flugfiske på vindarnas boning 2006

Westrins fjällfisketips 2010

 

gunnar@westrin.se 

Långt ner i halsen.

Råneå. En av mina kompisar flugfiskade efter lax i Torneälven i somras. Plötsligt drog det på en rejäl fisk, som så småningom visade sig vara en lax på styvt åtta kilo. Han hade redan från början tänkt släppa den tillbaka men ändrade sig när han såg en lina som hände ut ur munnen? Långt nere i halsen satt en rejäl krok fastborrad och från den hängde en kraftig nylonlina ut genom munnen en halvmeter.

Av detta blev en diskussion på facebook och där visade det sig också att i stort sett samma typ av krokar hade hittats i andra fångade laxar, bland annat från Byskeälven? Skillnaden mellan de krokarna och den nu aktuella kroken från laxen i Torneälven var att den sistnämna inte hade suttit fast i ett drag. LÅNGREV är svaret.

Tänk er scenariot. En mogen och fullvuxen lax på väg mot ett lekområde långt uppe efter Torneälven eller dess källflöden. På den långa resan hugger fisken över en betad krok ute på havet, kämpar och lyckas så småningom slita av linan? Simmar trots allt vidare med en krok i halsen.

För många år sedan förbjöds drivgarnsfisket i Östersjöhaven, där en av många anledningar var att försöka rädda de fåtal tumlare som fanns kvar i havsområdet. Men vem har då tillåtit långrev? Det finns ju en regel att alla laxar med fettfena ska släppas tillbaka. Hur går det till med en långrev på kilometern med ett hundratals agnade krokar?

Ett svar som ramlade ner i debatten om långrev och krok var att bl a Sverige inte fiskar med långrev, men att andra länder gör det. Nu måste väl ändå de styrande strama åt reglerna. En lax vet väl inte i vilket land den simmar i på sin färd mot lekplatserna. Tänk att vi ska ha så förbannat svårt att gå till botten med ett problem. Hela historien ger ett löjets skimmer, en tafatthet utan motstycke. Här måste genast en skärpning komma till.

                                                                 Gunnar Westrin. gunnar@westrin.se

 

Bilden; Den aktuella kroken från laxen i Tornedalen.      

Gunnar Westrin bloggar om svenskt och internationellt sportfiske, ekologi och biologi. Fakta om Gunnar Född: 1946 Bor: Råneå Yrke: Lärare och författare Gillar: Flugfiske Familj: Gift, ett barn Kontakt: gunnar@westrin.se

Bloggar