Logga in

Gunnar Westrin

Fiskebloggen

Sommaren-19

Råneå Hej där. Nu är Westrin tillbaka ttill verkligheten (nästan i alla fall) igen efter en hel del äventyr och ståhej uti vildmarkerna. Kom just hem från en rysarresa till Ryssland, med ett öringfiske i världsklass i älven Varzina på Kolahalvän. Mer om detta koimmer i ngn av krönikorna undfer hösten. Därtill fick jag uppleva hur överflödig naturen kan vara under ett harrfiske i Kaitumälven, det också i världsklass. Polarn glömde spöet???men byggde ett på fjället??? Mycket ska man vara med om. Hann också ett gästspel hemöveråt Jämtland. Men än är tydligen inte sommaren över, Hoppas ni har det bra därute. Återkommer så småningom med mer rapporter. Hej/Gunnar. 

Anekdoternas år

Råneå En anekdot får människan att le.

Jag har genom åren haft ett årstema på bloggen här på NSD, förutom alla nyhetsinslagen och personliga kommentarer.  Det år som nu nalkas blir inget undantag. Vissa år har jag haft månadens fiskeprofil, olika flugmönster och senast har det handlat om året 1969. Nu hade jag tänkt mig att bjussa på en anekdot i den första bloggen varje månad. Anekdot kan betyda en kort historia, gärna med lite humor. Det har ju onekligen hänt ett och annat genom alla åren. Nu gäller det bara att minnas de, annars får jag ta till dagböckerna, och naturligtvis är allt sant.

                                            gunnar@westrin.se             Gunnar Westrin

Bilden; Att kyssa en harr på huvudet och sedan släppa den tillbaka blev bara för mycket.

Foto; Leif Milling.

Ekorren behövs

Råneå Ekorrn satt i granen.

God fortsättning folkens. Kan tydligen inte hålla mig borta från bloggen ens på juldagen. Mitt i skinkan och dopp i grytan kläckte någon ur sig att det ska bli tillåtet att återigen få jaga ekorre!!! Någon matematiskt kunnig har tydligen räknat ut att vi i landet har ca 200000 ekorrar och då måste vi tydligen skjuta bort en del. Varför stod det inget om, även om jag anar svar som ”ekorren är ett skadedjur”, ”ekorren äter fågelägg”, ”ekorren embarkerar fågelholkar”, ”ekorrar äter upp solrosfröna för fåglarna”. Listan kan göras betydligt längre. Ok då; Kanske vore det bättre att låta mårdarna leva, de är experter på att sno åt sig en och annan ekorre. Låta naturen sköta sitt.

Problemet som vi har hamnat i är att vi tror oss sitta på den piedestal som ger oss mandat att peka ut vilka varelser som ska leva och vilka som ska dö? Titta bara på organismerna i våra innanhav. Laxen vill alla värna om, torsken också även om mänsklighetens girighet har pajat populationerna. Men, vem värnar stensimpan, mörten, laken eller iden? De äter vi inte ens? ”Skräpfiskar” som ingen vill ha? Ekologisk kunskap, den att alla organismer behövs för att ett ekosystem ska fungera tillfyllest är naturligtvis den självklara plattform vi ska stå på, inte trampa på! Ekorren gör också nytta, massor…sprider frön, ser till att skogen lever.  

I nyhetstexten stod också något om att köttet är ätbart och att skinnet kan tillvaratas?! Absolut, så kan det vara, men vem vill bjuda grannarna på ekorre, eller så här, vem ska hantera skinnet och vad ska man använda det till? Samma med sälarna. Skjuta går väl bra, men sen då? Vad gör vi med köttet? Vad kan vi använda skinnet till?

Med tanke på ovan funderinger skulle jag vilja rekommendera den fantastiska boken ”Insekternas planet-om småkrypen vi inte kan leva utan”, skriven av professor Anne Sverdrup-Thygeson. Här förstår man ekologins betydelse, att alla organismer behövs, även mygg och getingar. Bokförlaget; Volante 2019.

God fortsättning.                  gunnar@westrin.se               Gunnar Westrin

Bilden; Ekorren behövs, dessutom är de trevliga.

Drömmarnas älv

Råneå Drömfisket finns i Ryssland.

Årets sista krönika för min del kommer att handla om en fantastisk resa jag och nga polare gjorde i augusti, till den älv som allmänt kallas ”Världens bästa öringälv”, nämligen Varzina på Kolahalvön i Ryssland. Det skulle egentligen behövas en hel bok för att riktigt kunna relatera fenomenet. Men sant var i alla fall att älven var makalös, vacker som en dag (påminde lite om Kaitumälven) med de vackraste öringar världen kan uppvisa…och starka! Topparna låg på drygt fem kilo, bara det ett fenomen. Intressant var också att där uti strömmarna fanns andra arter av fisk, som lax och röding. Rödingarna kom i stora stim och många av de låg mellan ett till två kilo. Vi såg några enorma laxar som gick i ytan, men tiden för den hade redan gått. Bästa laxfisket sker oftast kring midsommartider.  Björn, javisst och enorma renhjordar som gungade runt i det polara landskapet. Vi bodde på en liten fin fiskecamping, den enda chansen vi hade att över huvud taget komma till denna fantastiska älv. Mer om detta kommer i min krönika fredagen den 27 december. God jul folkens!!!

www.fishingnorth.com      gunnar@westrin.se             Gunnar Westrin.

 

BILD; Kompisen Palle Andersson från Sörbyn med en vacker öring från Varzina 2019.

Den enda planeten

Råneå Vintergatans pärla.

Under de senaste åren har debatterna om klotets illamående stegrats, intensifierats, även om målen för önskningarna har varierat å det märkligaste. Greta Thunberg har onekligen satt sina spår, även om vi är många i olika världsomspännande organisationer som har påtalat mänsklighetens allt mer destruktiva leverne. Det har verkat som att morgondagen knappast har funnits i medvetandet. Egot har vuxit till sig likt en demon i solnedgången.

I skrivande stund känner jag att vi har blivit allt mer aggressiva, oavsett om debatterna har handlat om CO2, avverkningar av fjällnära skogar, vindkraften, älvarna, politik i stort, sälarna, laxen, älgarna. Till och med en och annan president kastar skit på oss å det vildaste. Listan kan tyvärr göras längre än så.

När vi inte får gehör för våra idéer, kommer stora släggan, hoten och förnedringarna fram. Debattklimatet har förändrats enormt under de år jag har vandrat på klotet. Respekten och solidariteten har trampats långt ner i gyttjan, trots att vi bor på samma planet i Vintergaten, porten mot evigheten. Den enda platsen.

Svårmodet.

Det jag har svårt att ta till mig är vår stundtals krassa syn på välfärd och gott mående. Vår tid kan liknas vid den sista nattens hetaste fest. Ta nu, vi skiter i morgondaen. Kommande generationer får sköta sig själv?! Jag tänker på gruvor, vattenkraft, skogen mm. Avverka mer, kommunen svälter och behöver inkomster. Men sen då? Bygg ut de sista outbyggda älvarna, vi behöver oändligt med ny el. Men sen då? Drömmen är att alla ska köra en elbil. Bra så, men hur?  Människan är en fantastisk mackapär, kärleksfull och bemötanade med ena handen, kallhamrad och mördande med den andra.

Ordet spara är idag märkbart negativt. För mig är benämningen däremot ett steg mot vidgat förstånd.  Vi behöver knappast svälta för att vara lite mer ekonomiskt och praktiskt förnuftiga. Köphysteriska fenomen som ”Black Friday” mm är rena förstörelsen gällande tankar om en bättre värld.  Min svarta tanke just nu är att vi håller på att gräva ut vårt gamla klot. Tänk om det är inbyggt i generna att vi ska flytta på oss till något annat klot. Vi tycks redan vara på väg?

Rekommenderas; Tegelstensboken ”Vårt matematiska universum”, skriven av professor Max Tegmark, känns för mig vara vår tids viktigaste dokument.  

                                                                                       gunnar@westrin.se

Bilden; Vi lever i en vacker värld. Råneälven gör sig redo för vintersömnen.

Saltet och sorgen

Råneå Saltet och sorgen.

I NSD den 11 december har Sven-Olof Andersson skrivit en debattartikel kallad ”Saltet och sorgens dag”. Jag tänker inte kommentera detta mer än att jag håller med till 110%. Det här med salt på vägarna har debatterats i årtionden utan resultat. För många år sedan hände följande;

Jag fick reda på av en kompis att man använde diesel i saltet för att motverka klumpanhopningar. Dieseln fungerade alltså som mjukgörare så att saltet lättare skulle kunna spridas på vägarna. Nu pratar vi 70-tal. Jag blev lindrigt sagt förbannad och ville naturligtvis ta reda på sanningshalten i ryktet plus att ta en diskussion om dieselns och saltets skadeverkningar på miljön, eftersom ämnena naturligtvis kom att hamna på sidan av vägen under snösmältningen. Hur går man till väga för att få svar på sådana ”delikata” frågeställningar. Jo, man ringar!!!

För varje samtal som gjordes blev jag kopplad till nästa chef och till nästa chef. Ingen hade något att säga om mina frågor. Då kom tanken varifrån saltet kom för det kunde väl i alla fall inte produceras i Sverige? Så var också fallet. Nu minns jag inte produktionslandet men att det mesta av saltet skeppades hur som helst till Holmsund utanför Umeå. Jag ringde dit, blev kopplad till nästa, till nästa, till nästa tills slutstationen kom, dvs ingen svarade.  Längre än så kom jag inte.

Men slutfrågorna finns där i och jag tycker att SO Andersson har gett fullt relevanta svar på de flesta av frågorna. Det finns dock några frågor kvar.

1/ Jag tror inte man behöver vara vetenskapsman för att begripa att alla dessa enorma mängder med salt som sprids på vägarna kommer att påverka den näraliggande naturen med bäckar, åar och älvar. Hur blir påverkan?

2/ Det där med att man använder/använde diesel som mjukgörare är ett rykte jag har fått till mig från olika personer på skilda platser i landet. Samma där. Diesel i naturen låter inte alls bra. Var ryktet sant eller falskt?

 

Bilden/ Renarna lockas upp på vägarna av saltet, en potent dödsfara för bilisterna och en tragedi för renägarna.                             gunnar@westrin.se     

Gunnar Westrin bloggar om svenskt och internationellt sportfiske, ekologi och biologi. Fakta om Gunnar Född: 1946 Bor: Råneå Yrke: Lärare och författare Gillar: Flugfiske Familj: Gift, ett barn Kontakt: gunnar@westrin.se

Bloggar