Logga in
Logga ut

Gunnar Westrin

Fiskebloggen

Vad kostar en öring?

Råneå Kan man värdera fisket i pengar?

När jag var grabb var i stort sett allt sportfiske fritt och gratis. Vi fiskade i stort sett överallt, även på fjället. Naturligtvis höll vi oss för det mesta från samevattnen, även om samerna själva sa att det inte gjorde något om vi kastade lite i deras sjöar. Vi var helt enkelt ofarliga för fiskbestånden.

Från den tiden, 50-60 talet och fram till idag har det hänt otroligt mycket. Fiskekort fanns även när jag var grabb, men oftast bara på de rena fjällmarkerna. Det organiserade fjällfiskeflyget fanns inte, än mindre pengar till detta. Apostlahästarna var vårt enda och förmodligen det säkraste kommunikationsmedlet. Minimimått, catch and release (tillbakasläpp) fanns som beteende men inte som företeelse.

En helt ny värld har formats, beroende på förändrat läge, på miljöförändringar och etisk efterlevnad. Fiskecamper har etablerats och fiskeguider är idag ett yrke. Naturen har krympt betänkligt, försurningar och övergödningar har blivit ett akut problem.

Utlandsresor med destination bra fiske har blivit en världsomspännande företeelse. För min egen del har jag gästat länder som Island, Ryssland, Mongoliet, Australien med Tasmanien, Nya Zeeland, Argentina och USA (Alaska).  Därtill naturligtvis Norge och Finland. Jag har med andra ord varit med om att föra ut mer än lovligt mycket CO2 i atmosfären.

När jag gjorde min andra resa till Nya Zeeland 1997 tillsammans med en kompis, gick notan på ca 40000:- för en månad på två man. Fisket var bra, storleken imponerande. Varje fisk över tre kilo hade kostat oss ca 2000:-/styck…och det var det värt.  På den tiden kostade en fiskeguide 2500:-/dagen per man. Idag ligger de på det dubbla. Sen är det ju inte enbart fisket man får lägga in på notan vid långflygningar till främmande trakters attraktiva fisken. Den allmänna turismen är viktig, träffa nya bekantskaper, njuta av exotiska vyer, dricka en öl på de lokala pubarna mm.

Idag är fiskevården så pass framgångsrik i vårt land att vi kanske inte behöver åka jorden runt för att få en fyrakilosöring på fluga?      gunnar@westrin.se

 

BILDEN; Glädjen över att släppa tillbaka en fyrakilosöring i Nya Zeeland.

                      Foto; Leif Milling.

Dags för iden

Råneå Nu är det dags för iden.

Iden är en märkvärdig fisk med ett intressant leverne som dessutom är en trevlig sportfisk. Den kan med fördel fiskas med flugspö. Trots att den i egentlig mening inte är vare sig tandförsedd eller rovfisk (predator) tar den under stundom även på stora drag och wobbler. Flugvalet bör ligga på sakta sjunkande nymfer eller mindre streamers. Min favorit är ett guldribbat haröra, bunden på krokstorlek 8, ganska stor med andra ord. Iden tycks äta även inför och under leken, vilket inte alla fiskarter gör, vilket bevisas av att agnade beten går bra, som maggots, havregryn mm.

Man bör fiska iden när de stiger upp från havet till lekplatserna, eller från en större sjö till lekområdena. Jag har en idé om idfiskets början, den att just den 10 maj och en tio dagar framåt är bästa tiden för just iden. I år var det alldeles perfekt, med ett ngt lägre vattenstånd än normalt. Den 11 maj fick jag om aftonen sju idar i Råneälven med toppvikt upp mot 1,70 kg. Nu kommer regnen men det är bara bra, både för fiskar och för grödan.

Så här års stiger iden ur norra Bottenviken för lek, gärna i en sidoå till storälvarna. Intressant är hur de ”reser” uppströms, lite lika som laxen, vilar bakom stenar, kan hoppa om så behövs. Efter leken stannar de kvar ett tag innan de återigen möter norra Bottenviken. Arten finns också som mer stationär i sjöar. Även där söker de sig till närmaste mindre strömvatten för lek.

Utveckligen av iden har varit lite som för harren, framför allt harrbestånden på fjället, dvs individerna har blivit fler med åren, men medelvikten har så till vida synbarligen sjunkit.  

Det nuvarande svenska rekordet ligger på 3,780 kg, en fisk som var 61,5 cm lång. Året var 2015 då Alexander Björk från Dalsjöfors satte rekordet. Syrran fick för några år sedan en praktfull id på dragrodd i hemmasjön Ströms Vattudal i norra Jämtland. Enligt både henne och en kusin som var med i båten, borde den ha vägt över 4 kilo. Den släpptes tillbaka. Ut och fiska! Iden hugger.     

gunnar@westrin.se

Igelkottens tid

Råneå Ekologiskt tänkande ger flera igelkottar!

I början på maj tittade två igelkottar fram efter vinterdvalan. Det visade sig vara två fjolårsungar som grannen hade märkt meden droppe nagellack på ryggen. Det betyder att de två nyvakna föddes på våra gårdar förra året och har övervintrat. För nga vintrar sedan byggde vi ett ”igelkottshotell” och den första vintern övernattade ett par med sina tre ungar. Fem kom ut den gången. De brukar kika ut för första gången just den här tiden, någonstans kring den 10 maj. Synd var det verkligen för den igelkott som i år tog minste på årstiden och var ute och pulsade snö i mars, under en av de där varmdagarna. Tveksamt om den klarade sig.

Igelkottar har många fiender, som majbrasorna men också hur den nya moderna trafiken har ”byggt fast” igelkottarna. Förutan att själva bilen är en fara har man idag på många ställen byggt på trottoarerna så att de har blivit högre, så pass höga att igelkottarna inte kan komma upp om de hamnat på gatan. Bland annat i Råneå är det så på många ställen. Bara i fjol hjälpte jag upp två som inte kom upp. Därför är de högre gångbanorna idag absolut en potent livsfara för igelkottar. Känns inte alls bra. Otänkt liksom.

En annan fara för igelkottadjuren är den snart totala frånvaron av rishögar på alla villatomterna. Vi är helt enkelt för ”renliga” av oss. Jag har en bamsehög på min gård och det har också en del av grannarna. Därför har vi också igelkottar. Därtill har jag en drös med stora träd, då har jag både ekorrar och gott om fåglar. Trivsamt ska det vara, plus att jag sparar alla de brännässlor som växer i häcken, blir både nässelsoppa och käk till nässelfjärilarna. Bara så. Lite ekologiskt tänk kan aldrig skada.

Rekommenderas är därför att läsa Peter Wohllebens fascinerande bok ”Trädens hemliga liv”. Då kanske vi blir lite mer rädda om våra fina träd.                    gunnar@westrin.se  

Luleå maj 69

Råneå  LULEÅ.  Maj 1969.

Några axplock från året 1969, för femtio år sedan, med anledning av att NSD i år fyller 100 år. Mitt sätt att fira jubilaren med åtminstone den halva tidsresan. I början på varje månad under året kommer notiser tagna från dagbok 7 för året 1969. Skriver fortfarande årsdagbok, i år 2019 nummer 57 i ordningen. 

Den här tiden för exakt femtio år hade jag just muckat från Jägarskolan i Kiruna och kommit in på lärarhögskolan i Luleå. Nya kliv i livet, nya erfarenheter och nya kompisar. En spännande tid med andra ord. Den nya tiden till trots så bodde jag faktiskt I Luleå under en tidigare period 1956-1962.  Detta berodde på att pappa fick jobbet som avdelningschef på Tempo i nybyggda Shopping. Under de åren hade jag legendaren Nils-Erik Thurfjell som lärare på mellanstadiet, min bästa lärare någonsin. Somrarna däremot var vi alltid hemma i byn i norra Jämtland. 1969 kom jag tillbaka till Luleå igen. När vi anlände 1956 fick vi en lägenhet i ”kråkslottet” på Storgatan 28, en minnesvärd kåk som så småningom revs.  Lika bra det! Efter några år hamnade vi på Hermelinsgatan 31 men flyttade till Lingonstigen 74 den 27 maj 1969. Där fanns ett extrarum och där bodde jag till och från genom de tre åren på lärarhögskolan. Intressant läsning i dagboken berättar om några faciliteter som fanns på den tiden, bland annat diskot ”Charlie” och restaurangen ”Ambassadör”. Har glömt var i stan de etablissemangen fanns? Sommarjobbade på en matvarubutik och tjänade 6 kronor timmen.  På söndagarna var det fotboll på Skogsvallen, IFK Luleå var på toppen i division två. Biografen Forellen visade onsdagen den 7 maj filmen ”Bullit” med Steve Mc Queen.  En annorlunda månad i mitt liv och inte en enda dags fiske?     gunnar@westrin.se

 

Något om maj 1969;

18/5 åker tre astronauter från USA mot Månen.

23/5 testar de månlandaren, men landar inte.

Steve Mc Queens bil; https://teknikensvarld.se/steve-mcqueens-akta-bullitt-mustang-funnen-430302/

 

Bild; Sista helgen på luckan, april 69.

Varför vattenskoter?

Råneå Varför vattenskoter?

Hörde nyss på nyheterna (28/4) att det skall bli en åldersgräns på 15 år för att köra en vattenskoter.  Jag får kalla kårar på ryggen när jag tänker på den typen av maskiner och ställer mig naturligtvis frågan vad de kan vara bra för?  Jag ser inget samband mellan en snöskoter och en vattenskoter. Snöskotern är ju också en leksak för vissa, men nyttomaskiner för andra och oumbärliga för exempelvis renskötseln och fjällborna. Så är det inte riktigt med vattenskotern, om den nu inte används till ”fiskebåt” eller för att lägga ut nät?

Jag har under de senaste åren fått påringningar om att folk använder vattenskoter för att ta sig upp efter älvarna? Första gången jag hörde detta trodde jag faktiskt inte mina egna öron. Kunde det verkligen vara sant?  Inte nog med det. Riktigt betänksam blev jag när ett gäng vattenskoterburna människor styrde uppströms i en av våra lax- och havsöringsförande älvar, precis i den tiden då fiskarterna simmade uppströms till sina lekplatser.  

Nu känner jag inte till regelverket bakom användandet av vattenskoter, mer än att det kommer att bli åldersbegränsat till 15 år. Jag har själv en gång kört en vattenskoter, men det var på en frekventerad badort i Australien, där man kunde hyra vattenskotrar för det höga nöjets skull. Det var faktiskt ganska så svårt, tyckte att det var problem med att hålla balansen?

Jag ställer direkt en fråga rakt ut i etern;

  1. Vilken praktisk nytta har man av en vattenskoter?
  2. Är det tillåtet att köra i strömmande vatten?

Skicka gärna dina svar till gunnar@westrin.se

Spara skolorna

Råneå Urbaniseringen ett nederlag.

Återigen diskuteras nedläggningar av ett antal skolor i Luleå kommun, framför allt perifera plugg som exempelvis Vitåskolan i Vitå. Eftersom jag själv bor i Råneå och känner till skolorna runt omkring, blir jag både betänksam och ledsen.

Om vi backar tillbaka till hösten 1972 så hände det sig att jag fick min första lärartjänst i Råneå, på mellanstadiet. Om jag inte missminner mig så var det full fart på skolverksamheten i byar som Niemisel, Vitå med flera. Skolan i Råneå var full av liv och rörelse, vilken den glädjande nog fortfarande är. För min del fastnade jag för älvens fria flykt genom byn, där det till och med kunde erbjudas ett trevligt flugfiske. Under femton av mina år jobbade jag också som handledare för lärarhögskolans räkning, med bland annat lärarkandidater som gjorde sin praktiktermin hos mig. Alla kandidaterna tyckte att Råneå var toppen av byar, där/ här fanns allt av det mest väsentliga i vad vardagslivet kunde erbjuda.

   På den tiden fanns det tre matvaruaffärer, tre banker, tre bensinstationer, en försäkringskassa, ett levande badhus, ett bra fotbollslag, en biograf, ett par kiosker, en blomsteraffär, radioaffär, skomakare och en del andra nödvändiga och välmående faciliteter. För att nu inte nämna den geografiska närheten till naturen, som älven, skogen och havet.

Idag har vi två matvaruaffärer, en bank, en bensinstation, ingen försäkringskassa, ett mindre levande badhus, ingen biograf, ingen kiosk, ingen radioaffär och ingen blomsteraffär. Jag anar att den här listan skulle kunna göras ännu längre. Varför blev det så här? Det finns säkert många svar på det, där ett kanske kan vara lämpligt pendelavstånd till närmaste stad, i det här fallet Luleå. En stad ”suger” alltid åt sig sociala och ekonomiska fördelar från omgivningen, en del av den tråkiga och socialt förödande urbaniseringsprocessen.

   När vi flyttade till Råneå gjorde vi det naturligtvis för jobbet men hade också redan färdiga planer på att stanna kvar. Under några år var vi flera lärare som flyttade till byn, stortrivdes och stannade kvar, byggde både hus och familj. Här fanns ju det mesta vi eftersökte. Så är det inte idag. Urbaniseringen har drabbat oss hårt.

Sedan ett tiotal år tillbaka har jag dock sett en förändrad trend, den att unga par har sökt sig ut till byarna och framför allt till älvdalarna som Råneå och Vitå. Folk har ringt till mig under den här tiden och undrat om inte jag vet av ngt boende efter dalgången. Pendelavståndet är bra både till Luleå och till Boden.  Här har man alltså gjort avkall på ovan nämnda bekvämligheter/resurser för att få bo på landet…bara skolan finns kvar!

   Självklarheten är den att om ingen skola finns kommer de unga familjerna inte att flytta ut på det vi kallar landet. Så enkelt, men tydligen så svårt att förstå. Jag fattar inte en sekund resonemanget om neddragningar av skolor som exempelvis i Vitå. Barnen är vår självklara framtid. Sen kan det väl inte vara helt fel att få växa upp lite utanför asfalten? Jag ser en fortsättning, med tanke på hur mycket som redan har spikats igen bara i Råneå, den att även skolbarn från Råneå i en snar framtid kommer att bussas till någon cementerad skolindustrilokal i närmaste stad.

Egoisten i mig viskar försynt att inflyttningen till Råne älvdal inte hade fått sådan massiv kraft om älven gång i tiden hade byggts ut.                                         gunnar@westrin.se    

 

Bild; Naturen nära skolan. Pimpelfiske på Råneträsket.

Gunnar Westrin bloggar om svenskt och internationellt sportfiske, ekologi och biologi. Fakta om Gunnar Född: 1946 Bor: Råneå Yrke: Lärare och författare Gillar: Flugfiske Familj: Gift, ett barn Kontakt: gunnar@westrin.se

Bloggar