Logga in
Logga ut

Olov Abrahamsson

Ledarbloggen

Hultqvist regerar


Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist och hans norska kollega Frank Bakke-Jensen besökte svenska soldater under den stora Nato-övningen Trident Juncture 18 i slutet av oktober. 13-14 november träffas de och övriga nordiska försvarsministrar på nytt i Oslo. Foto: TT

 

Det var ju inte så att det plötsligt blev tomt i regeringskansliet när riksdagen gjorde tummen ned för Stefan Löfven (S) i statsministeromröstningen 25 september.

Samma statsminister och statsråd som förlorade riksdagens förtroende fortsätter att styra riket till dess att en ny regering är på plats.

Teoretiskt kan denna regering också föreslå i princip vad som helst. I regeringsformen finns bara en begränsning: den får inte utlysa extraval till riksdagen.

Dock har det utvecklats en praxis (nedskriven i en sjusidig PM i statsrådsberedningen från 1990-talet). I den framgår att en övergångsregering inte bör lägga propositioner som är politiskt kontroversiella eller har en tydlig partipolitisk inriktning. Högre utnämningar av politisk betydelse bör också undvikas. Interpellationer och frågor bör normalt inte besvaras i riksdagen.

Det är även i linje med författningsutredningens ursprungsidéer. Författningsutredningen ville på 1960-talet att övergångsregeringens behörighet skulle vara begränsad till ”löpande ärenden och sådana ärenden, vilkas avgörande icke kan uppskjutas utan betydande olägenhet”.

Statsråden är dock i tjänst hela tiden. De bereder rutinärenden, tar emot uppvaktningar och utredningar samt deltar på internationella möten och andra sammankomster.

Till exempel åker försvarsminister Peter Hultqvist (S) till Oslo under tisdagen för att träffa de nordiska försvarministrarna och diskutera den fortsatta utvecklingen av det nordiska försvarssamarbetet Nordefco (Nordic Defence Cooperation).

”Ett nära försvarssamarbete i Norden och ett solidariskt agerande med de baltiska länderna bidrar till att höja tröskeln för att militära incidenter och bidrar därmed till att säkerheten i vår del av världen”, säger Hultqvist i ett uttalande inför mötet.

Om denna hållning finns dessutom en bred uppslutning i riksdagen. En bred riksdagsmajoritet delar den rödgröna regeringens bedömning att det nordiska samarbetet bidrar till Försvarsmaktens operativa förmåga och till att motverka kriser, konflikter och incidenter i Sveriges närområde.

Därför är det logiskt att den svenske försvarsministern deltar i samtalen för att utveckla Nordefco.

Det är en liten illustration av hur regeringsarbetet löper på även i väntan på en ny regering.

Så röstade Handels medlemmar

 

För ett par veckor sedan skrev jag om en undersökning som visar att en klar majoritet (nästan 7 av 10) av medlemmarna i Kommunalarbetareförbundet röstade rödgrönt i valet 2018.

Bilden är likartad i Handelsanställdas förbund.

Novus har på uppdrag av Handels gjort en undersökning om vad medlemmarna röstade på i valet. De rödgröna partierna får tillsammans 64 procent av rösterna i mätningen.

”Det är en bekräftelse på att våra medlemmar vill ha en socialdemokratiskt ledd regering, vilket också var vårt mål i valrörelsen", säger Elisabeth Brandt Ygeman, 2:e vice ordförande i Handels, i en intervju i tidningen Handelsnytt.

Det är också ett tydligt besked till alla borgerliga opinionsbildare som vill att facket ska sluta stödja det socialdemokratiska partiet. Stödet har alltjämt mycket stark uppbackning bland medlemmarna.

Skälen till den borgerliga upprördheten är dock lätt att se. Det nära samarbetet mellan fack och parti är en avgörande förklaring till den svenska arbetarrörelsens långvariga styrka.

Följaktligen har det länge varit ett strategiskt borgerligt intresse att slå in en kil mellan facket och S. Det skulle minska arbetarrörelsens politiska inflytande.

Hittills har splittringsförsöken misslyckats. Om inte annat så blev det borgerliga styret 2006-2014 en ordentlig påminnelse om att det spelar roll för facket  vem som styr.

Allianspolitiken 2006-2014 slog hårt mot fackföreningsrörelsen och löntagarnas intressen. A-kassan urholkades. Sjukförsäkringen försämrades. Arbetsmiljöverket drabbades av stora neddragningar. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken rustades ned och ersattes med besynnerligheter som Fas 3.

Således var det en självklarhet för LO och LO:s medlemsförbund att ta strid för en S-ledd regering 2014. Den gångna mandatperioden är dessutom ett kvitto på att det var helt rätt. Den rödgröna regeringen har levererat i linje med kraven från fackligt håll.

Det har investerats i välfärdspolitik, bostadsbyggande och infrastruktur. Taket i A-kassan har höjts. Arbetsmiljöverket har fått ökade resurser. Lex Laval har skrotats.

I EU har regeringen drivit på för en revidering av utstationeringsdirektivet. Fas 3 har skrotats och ersatts med extratjänster, gröna jobb och moderna beredskapsarbeten. Fackföreningsavgiften har blivit avdragsgill.

Därför är det inte konstigt att Handels, Kommunal, IF Metall och andra fackliga organisationer hellre ser Stefan Löfven  (S) som statsminister än Ulf Kristersson (M) även 2018. Att inte göra det vore snarare tjänstefel.

Kort sagt: Facklig-politisk samverkan fyller sin funktion även i det moderna samhället.

Glöm inte bilbränderna!


Utbrunna bilar på parkeringen vid Frölunda torg 14 augusti 2018. FOTO: TT 

 

I mitten av augusti blev bilbränderna i Västsverige en stor nyhet i TV, radio och tidningar. Det brann på flera ställen i Göteborgsområdet, men även i Trollhättan, Lysekil och Falkenberg. Cirka 100 bilar brann i regionen, uppgav polisen.

Det blev så klart ett hett debattämne i en redan uppskruvad och polariserad valdebatt. Många politiker och partier talade helt riktigt om behovet av fler poliser och mer kameraövervakning i utsatta områden.

Det var dock inte lika populärt att tala om vikten av socialt förebyggande arbete. Men det behövs också.

”Det som ofta glöms bort i debatten är att det förebyggande sociala arbetet under lång tid har prioriterats alldeles för lågt. Det är alltför vanligt att kommunerna av besparingsskäl drar ner på det uppsökande sociala arbetet som till exempel fältassistenter. Politikerna måste inse att det är besparingar som leder till otrygghet och ökade kostnader på sikt. Den frågan borde vara högt på dagordning”, sa Heike Erkers, ordförande för Akademikerförbundet SSR, i ett pressmeddelande 14 augusti.

Fackförbundet pekade bland annat på situationen i stadsdelen Askim-Frölunda-Högsbo i Göteborg, där de flesta av bilbränderna inträffade. Där drogs fältassistenterna in för några år sedan.

”Vi vet också att skolkuratorerna i stadsdelen har ansvar för över 600 elever i genomsnitt. Det visar på behovet av ökade resurser för både socialtjänsten och elevhälsan”, sa Pia Björking Petersson, ordförande för Akademikerförbundet SSR i Göteborgs stad.

Tyvärr försvann sådana stillsamma påpekanden under den upphetsade valdebatten, där många försökte vinna snabba och enkla poänger på bilbränderna. Men nu ­– i ett läge när det finns tid för en smula eftertanke och analys ­­­– borde det gå att ha åtminstone två tankar i huvudet samtidigt.

Det behövs bättre polisiär närvaro i förorterna, liksom stränga straff för dem som förstör så mycket för andra och sina bostadsområden. Men det behövs även sociala insatser (exempelvis fler fältassistenter och anställda i skolhälsovården) för att fånga upp barn och ungdomar som är på glid och riskerar att hamna snett.

Det är en fråga om både-och, inte antingen-eller.

Nytt kaos i Jokkmokk  


Robert Bernhardsson (S) har bestämt sig för att hoppa av. FOTO: TT

 

Under mandatperioden 2002-2006 var det stökigt i Jokkmokkspolitiken. En brokig allians bestående av åtta olika partier bestämde sig för att peta Socialdemokraterna från makten.

Det slutade med att kristdemokraten Sune Berg blev kommunalråd. Men det dröjde inte länge förrän det började knaka i fogarna i samarbetet mellan de åtta partierna.

Delar av den nya maktkartellen krävde förändringar bland tjänstemännen i kommunhuset – oklart på vilket sätt och på vilka grunder – men Sune Berg vägrade att tillgodose kraven. I stället började han söka samarbete med S.

Sune Berg blev till sist omöjlig för kartellen, som genomdrev omval i alla nämnder och styrelser 2004.

Turbulensen slutade med att Anna Hövenmark (V) blev kommunalråd under några månader 2004. Redan i juni 2004 återtog emellertid S ledningen i kommunen. Sixten Eriksson, Porjus, utsågs till nytt kommunalråd, dock inte utan debatt i det egna partiet.

Efter valet 2006 fick dock Eriksson lämna posten och Anna Hövenmark (V) kunde återvända till kommunledningskontoret. Hon tog stort ansvar för att skapa lugn och arbetsro i lokalpolitiken. Men hon hade också god hjälp av en socialdemokratisk opposition som bidrog till att hyfsa debattklimatet.

Sedan dess har det känts som att Jokkmokk varit på rätt väg. Politiken har präglats av sans och balans. Det har varit fokus på framtidsfrågor och utvecklingsprojekt ­– inte infekterade personbråk. Men nu känns det som att Jokkmokk är på väg in i ett nytt politisk kaos.

Det blev rejäl turbulens under måndagens kommunfullmäktigemöte. Ett nytt block bestående av Miljöpartiet, Moderaterna, Samernas väl, Framtid i Jokkmokk och Sverigedemokraterna petade socialdemokraten Sven Holmqvist från posten som kommunfullmäktiges ordförande.

Samtidigt lyckades detta gäng genomdriva en återremittering av förslaget att bygga ett nytt hus för Vattenfalls verksamhet i kommunen.

Följaktligen tar kommunalrådet Robert Bernhardsson (S) konsekvenserna.

”Alliansen har tagit majoriteteten i Jokkmokk tillsammans med SD. Det innebär att vi och vänstern inte har majoritet och vi kommer att lämna posten som kommunstyrelsens ordförande vid årsskiftet”, säger han till SVT Norrbotten.

Vilken politik som den nya sammanslutningen har tänkt sig att bedriva är dock höljt i dunkel. Det förenade kittet tycks vara antipatin mot socialdemokratin och V.

Det är ingen god grund för en kommun som vill locka till sig investerare och etableringar. Jokkmokk kan få betala ett högt pris för den nya röran.

Bilens dag


En elbil laddas i i ett så kallat mobilitetsgarage i Gamla stan i Stockholm. FOTO: TT

 

Idag är det Bilens dag. Den instiftades för åtta år sedan av bland annat Motorbranschens Riksförbund för att uppmärksamma bilens betydelse för människan och samhället, vilket kan behövas.

För många människor är bilen en viktig frihetssymbol. Göran Persson (statsminister 1996-2006) talade ofta om vilken betydelse bilen fick för vanligt folk när han växte upp i Södermanland på 1950- och 1960-talen.

Den skapade nya möjligheter för arbetarfamiljen i Vingåker. Den kunde snabbt och enkelt ta sig till Katrineholm, Örebro och andra metropoler i Mellansverige.

WC, TV och PV representerade det nya och framåtskridande.

Även i dagens samhälle är bilen viktig. Varje dag använder 1,7 miljoner svenskar bilen för att ta sig till jobbet.

För många människor ­– icke minst i glesbygden och på landsbygden, där det saknas välutbyggd kollektivtrafik ­– är tillgången till bil ofta själva förutsättningen för att vardagslivet ska fungera.

Därför bör politiker och partier, som vill komma åt miljöskadliga utsläpp, akta sig för att attackera bilen och bilisterna som företeelser.

Inriktningen måste istället vara att ställa om så att fler bilar drivs av förnybara drivmedel och elektricitet – inte slå undan benen för människors möjligheter att transportera sig med bil.

Intresset för elhybrider och laddhybrider har, glädjande nog, ökat i Sverige. Men det går långsamt. Till exempel går det mycket snabbare i jämförbara länder som Nederländerna och Norge.

I en artikel i Aftonbladet tycker Bertil Molden, tidigare vd för BIL Sweden, att Sverige ska ta intryck av norsk politik. 

”Utan importmoms, ingen fordonsskatt, ingen trängselavgift, gratis parkering, gratis el och gratis färd på färjorna. Klart intresset ökar hos gemene man”, säger han.

Oavsett vilken regering som så småningom tillträder är det idéer som beslutsfattarna bör ta fasta på.

De flesta svenskar begriper vikten och värdet av ställa om till en mer miljövänlig fordonspark. Men den nya politiken får inte uppfattas som angrepp på vanligt folks vardagsliv, frihet och mobilitet.

Bilpolitiken måste bygga på statliga morötter och stimulanser, inte piska.

Olov Abrahamsson bloggar om politik i allmänhet och socialdemokrati i synnerhet.


Fakta om Olov
Född: 1963
Bor: I Luleå
Yrke: Politisk chefredaktör
Gillar: LO, Luleå Hockey och LBBK. 
Kuriosa: Fick utmärkelsen ”Stor grabb” i Munksund/Skuthamn SK 2006.

Kontakt: olov.abrahamsson@nsd.se


Twitter: @OlovAbrahamsson

  • Twitter

Bloggar