Logga in

Olov Abrahamsson

Ledarbloggen

En skogens man i Bryssel

En bra sak med årets EU-val är att Erik Bergkvist (S), Umeå, blir ny ledamot av Europaparlamentet. Det betyder att skogslänen kommer att få en stark talesperson i Bryssel och Strasbourg.

För den breda allmänheten är Erik Bergkvist inget känt namn. Men han har massor av politisk erfarenhet och kunskaper i sitt bagage.

Som regionråd i Västerbotten har han jobbat med regional utvecklingspolitik under många år. Han har ingått i styrelserna för både Norrlandsfonden och Almi företagspartner, vilket innebär att han har god inblick i det regionala näringslivet.

Till detta ska läggas uppväxten i lilla Norsjö, som gör att Erik Bergkvist vet allt som behöver vetas om de norrländska basnäringarnas betydelse. I Norsjö lärde han sig vikten av att norrländska gruvor, skogsföretag och träindustrier har ett fungerande handelsutbyte med övriga Europa.

Youtube-klippet talar han om vikten av ett aktivt skogsbruk och om vilken enorm tillgång som de norrländska skogarna är för hela Europa – icke minst för att utveckla miljövänliga bränslen.

”Vi kan även göra höga hus och låga hus av skogen – och till och med snaps och efterrätter”, berättar han.

Det är perspektiv som tål att påminnas om i Europaparlamentet men även i riksdagsdebatterna. Skogen är en fantastisk resurs – och ett mer aktivt skogsbruk är förenligt med miljö- och naturvårdsintressen.

Varje år är tillväxten i de svenska skogarna 120 miljoner kubikmeter. Men Sverige avverkar bara cirka 85 miljoner kubikmeter skog.

Det betyder att det finns förutsättningar att plocka ut mer från de svenska skogarna (för möbler, byggvirke, pappersprodukter, biobränslen och annat) och att det ändå kommer att finnas kvar en massa skogsmark som kan användas för rekreation, jakt, bärplockning och annat.

Jobb-, regional-, tillväxt- och miljöpolitiska ambitioner är kompatibla.

Vad gör vi nu?  

 

 

Socialdemokraterna kommer att anta ett nytt internationellt program på partikongressen i Göteborg 2021. En arbetsgrupp har tillsatts och under maj-september ska det bli ett rådslag där partimedlemmarna får tycka till.

”Jag tror att partiet längtar efter att få diskutera internationella frågor, för tyvärr är det ju så att det händer väldigt mycket negativt runtom i världen”, säger utrikesminister Ann Linde (S) i en intervju i Aktuellt i Politiken.

Ett sådant programarbete med internationellt fokus kan även bli ett sätt att engagera fler ungdomar i socialdemokratin. Det finns ett intresse bland unga för mänskliga rättigheter och internationell solidaritet – och inom socialdemokratin kan de få en plattform för sitt engagemang.

Socialdemokratin har dessutom fina traditioner när det gäller internationell verksamhet. Personer som Hjalmar Branting, Olof Palme, Anna Lindh, Jan Eliasson och Margot Wallström har varit starka röster för Sverige och svensk socialdemokrati i världen.

Och via Palmecenter (arbetarrörelsens organisation för internationell verksamhet) är SSU, studentförbundet, fackliga avdelningar, S-föreningar och andra engagerade i omkring 200 utvecklingsprojekt i fler än 20 länder. Det handlar om projekt för att stärka demokrati och mänskliga rättigheter i länder som Myanmar, Filippinerna, Serbien, Namibia, Zimbabwe och Sydafrika.

Därför finns en stadig grund att bygga vidare på när socialdemokratin ska formulera ett nytt program och utveckla sin internationella politik i en ny tid. Internationalismen är en del av socialdemokratins själ.

Som jag skrev i NSD:s ledare 30 december är det också viktigt att socialdemokratin kliver fram på den internationella arenan för att visa att det finns alternativ och motkrafter till Trump, Putin och Bolsonaro. Det finns inga skäl att lägga sig platt inför de auktoritära och högernationalistiska krafterna.

Som Tage Danielsson så klokt uttryckt det:

”Vi som satts att leva i besvikelsens epok
– Ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
Tro på det vi trodde på – trots allt!”

Grattis, S-kvinnor!


Även statsminister Stefan Löfven gratulerar det socialdemokratiska kvinnoförbundet. Till vänster S-kvinnors ordförande Carina Ohlsson. FOTO: TT

 

Idag är det inte bara Alla Hjärtans Dag. Idag fyller också S-kvinnor, det socialdemokratiska kvinnoförbundet, prick 100 år.

Det är en organisation som kan se med stolthet på sin historia. Under 100 år har S-kvinnor drivit på för jämställdhet och de har nått fantastiska resultat.

Allmän och lika rösträtt. Slopandet av sambeskattningen 1971. Lagen om fri abort 1975. Omvandlingen av den gamla moderskapspenningen till en modern föräldraförsäkring för både män och kvinnor. Utbyggnaden av förskolor och fritids. Sexköpslagen. ”Varannan-damernas” i politiken.

I alla dessa frågor är det S-kvinnor som gått i bräschen.

Även under den gångna mandatperioden gjorde S-kvinnor flera tydliga avtryck i den politiska parketten. Sverige fick bland annat en feministisk utrikespolitik, en ny sexualbrottslag, en tredje öronmärkt månad i föräldraförsäkringen, en ny jämställdhetsmyndighet samt gratis mammografi och livmoderhalsscreening i hela landet.

Vid en internationell jämförelse står sig den svenska politiken också mycket stark. Enligt det europeiska institutet EIGE är Sverige det EU-land som är absolut bäst på jämställdhet.

Det betyder inte att allt är bra 2020. #MeToo har fäst uppmärksamheten på de sexuella trakasserier som drabbar kvinnor även i det moderna Sverige. Likaså finns exempel på hedersförtryck, löneorättvisor och mycket annat. Kort sagt: Det finns mycket kvar att göra.

Men vi kan också konstatera att reformer och politiska beslut gjort skillnad och att S-kvinnor spelat en central roll för att göra Sverige till ett bättre och mer jämställt land.

Förbundets medlemmar runtom i landet har all anledning att sträcka på ryggen och känna sig ganska nöjda en stund denna februaridag.

Linde håller kursen


Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast och vår militära alliansfrihet tjänar oss väl, markerar utrikesminister Ann Linde (S). FOTO: TT

 

Utrikesminister Ann Linde håller fast vid en klassisk svensk och socialdemokratisk linje i utrikes- och säkerhetspolitiken. I sin första utrikespolitiska deklaration trycker hon på att Sverige ska fortsätta att vara en röst som står upp för diplomati, dialog, samarbete, demokrati och mänskliga rättigheter i världen.

Särskilt hårt markerar hon EU:s betydelse för Sverige. Hon betonar att ingen annan aktör i så stor utsträckning är en garant för svensk ekonomi, säkerhet och fred.

”EU är vår viktigaste utrikes- och säkerhetspolitiska arena”, framhåller Linde.

Men Linde understryker även vikten av att Sverige fortsätter att vara aktivt och pådrivande i FN, OSSE, IAEA, Nordiska Rådet och andra internationella samarbetsorgan.

För en norrbottning är det dessutom kul att notera att Linde lyfter samarbetet i Arktis. Den nordliga dimensionen i utrikes- och säkerhetspolitiken är inte bortglömd. En förnyad Arktisstrategi ska presenteras under året.

I det stora hela handlar det inte om några stora förändringar eller kursändringar jämfört med företrädaren Margot Wallström. Och det är gott så.

Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik ska inte präglas av tvära kast och oförutsägbarhet. Det är bra för oss alla att politiken präglas av stabilitet och att Sverige förblir ett land som har ett gott i rykte i hela världen.  

Det är bättre att Sverige är känt som ett land som står för fred, demokrati, diplomati, miljöengagemang och mänskliga rättigheter än motsatsen.

Splittrat i Nederländerna

 

Hos Europe Elects, som har järnkoll på väljarbarometrarna i EU-länderna, studerar jag den senaste opinionsmätningen från Nederländerna.

Snacka om fragmentiserat politiskt landskap! Störst i mätningen är det liberala regeringspartiet VVD med 12,7 procent och högerextrema PVV som lockar lika många procent. Därefter följer socialdemokratiska PvdA med 12,0 procent.

Nationalkonservativa FvD backas upp av 11 procent och mittenhögerpartiet CDA får stöd från 9 procent. Sedan följer ytterligare sex mindre partier i spannet mellan fem och nio procent!

Efter det nederländska parlamentsvalet 2017 tog det hela 225 dagar innan den liberale premiärministern Mark Rutte lyckades förhandla fram en ny regering med liberaler, kristdemokrater och värdekonservativa.

Det blev den längsta och mest komplicerade regeringsbildningen i landets historia – och inget tyder på att det kommer att bli lättare efter nästa val 2021.

Med 12-13 relativt små partier i parlamentet (Nederländerna har ingen procentspärr för att begränsa antalet småpartier) så lär det vänta ett nytt invecklat regeringspussel. Mark Rutte och hans partiledarkollegor har ingen enkel resa framför sig.

Things can only get better

 

Dagens Nyheter skriver Katrine Marçal intressant om Storbritannien efter Tories och Boris Johnsons jordskredsseger i parlamentsvalet i december. Johnson förutspås prägla brittisk politik lika starkt och länge som Margaret Thatcher (landets premiärminister 1979-1990).

”De flesta bedömare tror att Johnson kommer att regera i minst tio år”, konstaterar Marçal.

För Labour är läget inte lika muntert. Den tvära vänstersvängen med Jeremy Corbyn blev inte lyckad. Det brittiska arbetarepartiet gjorde sitt sämsta val sedan 1930-talet.

Labour får trösta sig med att lyssna på ”Things can only get better”, låten som ackompanjerade Tony Blairs och partiets framgångsrika valrörelse 1997 (se Youtube-klippet ovan).

Blairs politiska linje borde för övrigt kunna fungera som inspiration under återuppbyggnaden av Labour.

Jag är den förste att säga att Blairs utrikespolitik och stöd till kriget i Irak solkar bilden av hans ledarskap. Det var en katastrofal felbedömning. Men hans inrikespolitik var lyckosam och föredömlig.

Efter tio år som premiärminister kunde Blair redovisa en lång rad viktiga resultat på hemmaplan: God ekonomisk tillväxt, lägre arbetslöshet, höjda reallöner, minskad brottslighet, stärkta rättigheter för homosexuella, ökad kvinnorepresentation och minskad fattigdom. Skottland och Wales fick utökat självstyre och Nordirland fick äntligen ett fredsavtal.

En sådan S-politik som tar sikte på att utveckla jobb, trygghet, generell välfärd, jämställdhet och mänskliga rättigheter borde också kunna bli ett vinnande koncept inför framtiden.

Man kan – och ska – kritisera Blair för de utrikespolitiska äventyrligheterna. Men det går samtidigt inte att bortse från att Blair är den mesta framgångsrike labourledaren genom tiderna.

Blair blev inte bara vald 1997; han lyckades även bli återvald 2001 och 2005. Någon lärdom borde väl Labour dra av detta när partiet ska staka ut sin politiska kurs inför framtiden.

Nu väntar en spännande och avgörande tid för det brittiska arbetarpartiet. Efter valdebaclet har Corbyn ställt sin plats till förfogande.

21 februari startar omröstningen om ny partiordförande bland Labours medlemmar. 4 april meddelar partiet vem som valts till ny ordförande.

Låt det bli början på en nystart för brittisk socialdemokrati. Saker och ting borde kunna bli bättre än de varit de senaste åren.  

Olov Abrahamsson bloggar om politik i allmänhet och socialdemokrati i synnerhet.


Fakta om Olov
Född: 1963
Bor: I Luleå
Yrke: Politisk chefredaktör
Gillar: LO, Luleå Hockey och LBBK. 
Kuriosa: Ingick i SSU:s förbundsstyrelse 1987-1990
Kontakt: olov.abrahamsson@nsd.se


Twitter: @OlovAbrahamsson

  • Twitter

Bloggar