Logga in
Logga ut

Olov Abrahamsson

Ledarbloggen

Hårt arbete ger resultat


Linus Sköld, Fredrik Lundh Sammeli, Hannah Bergstedt, Emilia Töyrä, Leif Pettersson och Ida Karkiainen berättade om sitt arbete i riksdagen.

 

Under torsdagsförmiddagen hamnade jag på en pressträff på Södra Hamnplan i Luleå. De socialdemokratiska riksdagsledamöterna från Norrbotten redogjorde för sina insatser under mandatperioden.

Ida Karkiainen, Haparanda, och Fredrik Lundh Sammeli, Luleå, framhöll att det gör skillnad vem som styr och att det skett en tydlig kursomläggning efter regeringsskiftet 2014. Investeringar i samhällsbygget går numera före stora skattesänkningar.

Linus Sköld, Älvsbyn, pekade på vad som gjorts för att stärka skolan, sjukvården, äldreomsorgen, tandvårdsstödet och socialförsäkringarna.  

Hanna Bergstedt, Piteå, berättade om sitt arbete för nedsättningen av energiskatten för den digitala industrin (något som bidrog till att Facebook nu gör en ny stor investering i regionen).

Leif Pettersson, Boden, redogjorde för hur han och övriga S-gänget arbetat för att få med Norrbotniabanan, muddringen av Luleå hamn, bygget av E4-bron över Kalix älv och andra regionala projekt i den nationella infrastrukturplanen.

Emilia Töyrä, Kiruna, beskrev hur länets S-företrädare samarbetat med sina kamrater från de övriga skogslänen och i riksdagsgruppen för att få genomslag för sina hjärtefrågor.

Det sistnämnda tål att understrykas med rödpennan både en och två gånger. Norrbotten är en fjärdedel av Sveriges yta men länet har bara 2,5 procent av rikets befolkning (och följaktligen bara 2,5 procent av representanterna i riksdagen).

Därför gäller det att nätverka, samverka, samtala, argumentera och vinna andra för de norrbottniska kraven och synpunkterna.

En riksdagsledamot kan gapa och skrika hur mycket som helst. Men i slutändan är det förmågan att vinna en riksdagsmajoritet för sina krav som betyder något.

Den här mandatperioden kan den norrbottniska S-riksdagsbänken också redovisa ovanligt många sådana framgångar. Jag skrev om flera exempel på NSD:s ledarsida 12 juni.

Socialdemokratin har sett och uppmärksammat behoven i norr på ett sätt som inte skedde under alliansregeringen 2006-2014.

Något borde det betyda i höstens val.

Varken Putin eller Trump

”Varken Putin eller Trump”, lyder rubriken för årets Palmedag som genomförs i Örebro under lördagen. Olof Palme International Center (den svenska arbetarrörelsens internationella samarbetsorganisation) samlar partimedlemmar och fackliga aktivister från hela landet för att diskutera hur arbetarrörelsen kan vara en motkraft till de auktoritära och högernationalistiska strömningarna.

På plats finns bland andra Palmecenters ordförande Marita Ulvskog, generalsekreteraren Anna Sundström, utrikesminister Margot Wallström, SSU-basen Philip Botström och LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson.

Det är en samling som understryker att internationalismen är en viktig del av socialdemokratins själ. Det finns ett internationalistiskt arv från Hjalmar Branting, Olof Palme och Anna Lindh som bärs vidare av en ny generation socialdemokrater. 

Bakom Margot Wallström och andra frontfigurer finns dessutom en bred folkrörelse. Via Palmecenter och dess medlemsorganisationer är gräsrötter i hela Sverige engagerade i en rad internationella bistånds- och samarbetsprojekt. Tillsammans med sina 27 medlemsorganisationer bedriver Palmecenter omkring 200 demokrati- och utvecklingsprojekt i drygt 20 länder.

Det är ett imponerande solidaritetsarbete som svensk socialdemokrati har anledning att vara stolt över.

Det brukar sägas att man inte vinner några val på utrikespolitiken, vilket kanske är sant. Men det internationella arbetet kan bidra till att fler engagerar sig politiskt – inte minst ungdomar.

Det kan bli en inkörsport till ett större partipolitiskt engagemang för unga människor som brinner för mänskliga rättigheter, demokrati och internationell solidaritet.

Därför ska socialdemokratin inte vara rädd för att tala om sitt internationella engagemang och Palmecentrets arbete. Det är en fin, viktig och vital del av svensk arbetarrörelse.

Sociala pelaren fyller 1 år


Frankrikes president Emmanuel Macron och statsminister Stefan Löfven åkte buss till Volvos fabrik under EU-toppmötet i Göteborg 17 november 2017. FOTO: Björn Larsson Rosvall/TT 

 

ett bloggginlägg uppmärksammar TCO-basen Eva Nordmark att det idag är precis ett år sedan EU-toppmötet i Göteborg undertecknade den sociala pelaren.

”Det var en stor framgång för de som förordar ett mer socialt Europa”, konstaterar Eva Nordmark helt riktigt.

Den utvecklingen är dessutom helt grundläggande för att stärka det europeiska samarbetet och EU-tanken. Vanliga medborgare och löntagare måste känna att de har glädje och nytta av EU-projektet för att det ska vara långsiktigt hållbart.

Tveklöst har EU medverkat till att höja levnadsstandarden för folkflertalet i Europa. Men det är inte alla som fått del av tillväxten.

Finanskrisen 2008–2009 fick långtgående konsekvenser i form av långtidsarbetslöshet, hög ungdomsarbetslöshet och växande fattigdom i delar av Europa. Alltför många människor och regioner halkade efter.

På många håll har det gett vind seglen för populistiska och högernationalistiska partier som vill skrota hela EU-samarbetet. Därför ligger det i alla EU-vänners intresse att bygga en stark social pelare i EU.

Om västeuropeiska byggnadsarbetare, lastbilschaufförer och andra vanliga knegare uppfattar att EU:s inre marknad bara leder till oschysst låglönekonkurrens och social dumping är inget vunnet.

På senare år har det tagits en del steg i rätt riktning ­– revideringen av EU:s utstationeringsdirektiv, skärpta cabotageregler i transportsektorn, den sociala pelaren m m. Men det krävs fler liknande initiativ för att stärka löntagarnas rättigheter och villkor på EU:s inre marknad.

Människor måste alltid känna att EU bidrar till förbättringar i deras vardag och på jobbet. Ett europeiskt projekt som förknippas med sociala och ekonomiska försämringar blir inte framgångsrikt.

IF Metall reagerar


Buller är alltjämt ett problem på många arbetsplatser. FOTO: TT

 

På ledarplats i NSD 23 oktober skrev jag om två unga arbetare som förlorat sina liv på jobbet i Svappavaara respektive Kurravaara. Hittills i år har sammanlagt 39 människor dött på sina arbetsplatser, enligt Arbetsmiljöverket.

Dödsolyckorna är dramatiska händelser som skapar rubriker och berättigade reaktioner. Men det finns även andra allvarliga arbetsmiljöproblem som förtjänar att uppmärksammas. 

Till exempel är buller, trots alla arbetsmiljöföreskrifter, fortfarande ett stort problem på många arbetsplatser.

Hela 80 procent av IF Metalls medlemmar i Norrbotten besväras av buller varje dag eller ett par dagar i veckan, enligt en stor arbetsmiljöenkät som Novus utfört på uppdrag av fackförbundet. Det är över riksgenomsnittet på 71 procent.

Vidare visar undersökningen att många av fackförbundets medlemmar får otillräcklig introduktion om riskerna på sina jobb, att de upplever stress samt känner oro för att drabbas av ohälsa eller olycksfall på jobbet.

”Det är tyvärr nedslående resultat. Arbetsgivarna är ytterst ansvariga för arbetsmiljön, men den här undersökningen bekräftar att allt för många inte tar arbetsmiljöarbetet på tillräckligt stort allvar. Vi i facket vill samarbete med arbetsgivarna för att få en så bra arbetsmiljö som möjligt", säger Rickard Engström, ordförande för IF Metall Norrbotten.

Det är ett samarbete som borde välkomnas av både enskilda företag och branschorganisationer. Moderna och framtidsinriktade företag bör alltid se god arbetsmiljö, säkerhet och omsorg om sina anställda som konkurrensfördelar – inte som potentiella besparingsobjekt.

Hultqvist regerar


Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist och hans norska kollega Frank Bakke-Jensen besökte svenska soldater under den stora Nato-övningen Trident Juncture 18 i slutet av oktober. 13-14 november träffas de och övriga nordiska försvarsministrar på nytt i Oslo. Foto: TT

 

Det var ju inte så att det plötsligt blev tomt i regeringskansliet när riksdagen gjorde tummen ned för Stefan Löfven (S) i statsministeromröstningen 25 september.

Samma statsminister och statsråd som förlorade riksdagens förtroende fortsätter att styra riket till dess att en ny regering är på plats.

Teoretiskt kan denna regering också föreslå i princip vad som helst. I regeringsformen finns bara en begränsning: den får inte utlysa extraval till riksdagen.

Dock har det utvecklats en praxis (nedskriven i en sjusidig PM i statsrådsberedningen från 1990-talet). I den framgår att en övergångsregering inte bör lägga propositioner som är politiskt kontroversiella eller har en tydlig partipolitisk inriktning. Högre utnämningar av politisk betydelse bör också undvikas. Interpellationer och frågor bör normalt inte besvaras i riksdagen.

Det är även i linje med författningsutredningens ursprungsidéer. Författningsutredningen ville på 1960-talet att övergångsregeringens behörighet skulle vara begränsad till ”löpande ärenden och sådana ärenden, vilkas avgörande icke kan uppskjutas utan betydande olägenhet”.

Statsråden är dock i tjänst hela tiden. De bereder rutinärenden, tar emot uppvaktningar och utredningar samt deltar på internationella möten och andra sammankomster.

Till exempel åker försvarsminister Peter Hultqvist (S) till Oslo under tisdagen för att träffa de nordiska försvarministrarna och diskutera den fortsatta utvecklingen av det nordiska försvarssamarbetet Nordefco (Nordic Defence Cooperation).

”Ett nära försvarssamarbete i Norden och ett solidariskt agerande med de baltiska länderna bidrar till att höja tröskeln för militära incidenter och därmed till säkerheten i vår del av världen”, säger Hultqvist i ett uttalande inför mötet.

Om denna hållning finns dessutom en bred uppslutning i riksdagen. En bred riksdagsmajoritet delar den rödgröna regeringens bedömning att det nordiska samarbetet bidrar till Försvarsmaktens operativa förmåga och till att motverka kriser, konflikter och incidenter i Sveriges närområde.

Därför är det rimligt och logiskt att den svenske försvarsministern deltar i samtalen för att utveckla Nordefco. Det är en liten illustration av hur regeringsarbetet löper på även i väntan på en ny regering.

Så röstade Handels medlemmar

 

För ett par veckor sedan skrev jag om en undersökning som visar att en klar majoritet (nästan 7 av 10) av medlemmarna i Kommunalarbetareförbundet röstade rödgrönt i valet 2018.

Bilden är likartad i Handelsanställdas förbund.

Novus har på uppdrag av Handels gjort en undersökning om vad medlemmarna röstade på i valet. De rödgröna partierna får tillsammans 64 procent av rösterna i mätningen.

”Det är en bekräftelse på att våra medlemmar vill ha en socialdemokratiskt ledd regering, vilket också var vårt mål i valrörelsen", säger Elisabeth Brandt Ygeman, 2:e vice ordförande i Handels, i en intervju i tidningen Handelsnytt.

Det är också ett tydligt besked till alla borgerliga opinionsbildare som vill att facket ska sluta stödja det socialdemokratiska partiet. Stödet har alltjämt mycket stark uppbackning bland medlemmarna.

Skälen till den borgerliga upprördheten är dock lätt att se. Det nära samarbetet mellan fack och parti är en avgörande förklaring till den svenska arbetarrörelsens långvariga styrka.

Följaktligen har det länge varit ett strategiskt borgerligt intresse att slå in en kil mellan facket och S. Det skulle minska arbetarrörelsens politiska inflytande.

Hittills har splittringsförsöken misslyckats. Om inte annat så blev det borgerliga styret 2006-2014 en ordentlig påminnelse om att det spelar roll för facket  vem som styr.

Allianspolitiken 2006-2014 slog hårt mot fackföreningsrörelsen och löntagarnas intressen. A-kassan urholkades. Sjukförsäkringen försämrades. Arbetsmiljöverket drabbades av stora neddragningar. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken rustades ned och ersattes med besynnerligheter som Fas 3.

Således var det en självklarhet för LO och LO:s medlemsförbund att ta strid för en S-ledd regering 2014. Den gångna mandatperioden är dessutom ett kvitto på att det var helt rätt. Den rödgröna regeringen har levererat i linje med kraven från fackligt håll.

Det har investerats i välfärdspolitik, bostadsbyggande och infrastruktur. Taket i A-kassan har höjts. Arbetsmiljöverket har fått ökade resurser. Lex Laval har skrotats.

I EU har regeringen drivit på för en revidering av utstationeringsdirektivet. Fas 3 har skrotats och ersatts med extratjänster, gröna jobb och moderna beredskapsarbeten. Fackföreningsavgiften har blivit avdragsgill.

Därför är det inte konstigt att Handels, Kommunal, IF Metall och andra fackliga organisationer hellre ser Stefan Löfven  (S) som statsminister än Ulf Kristersson (M) även 2018. Att inte göra det vore snarare tjänstefel.

Kort sagt: Facklig-politisk samverkan fyller sin funktion även i det moderna samhället.

Olov Abrahamsson bloggar om politik i allmänhet och socialdemokrati i synnerhet.


Fakta om Olov
Född: 1963
Bor: I Luleå
Yrke: Politisk chefredaktör
Gillar: LO, Luleå Hockey och LBBK. 
Kuriosa: Fick utmärkelsen ”Stor grabb” i Munksund/Skuthamn SK 2006.

Kontakt: olov.abrahamsson@nsd.se


Twitter: @OlovAbrahamsson

  • Twitter

Bloggar