Logga in
Logga ut
Ris och ros till Löfven II Ledarbloggen Ledarbloggen
Vädersponsor:

Olov Abrahamsson

Ledarbloggen

Nytt kaos i Jokkmokk  


Robert Bernhardsson (S) har bestämt sig för att hoppa av. FOTO: TT

 

Under mandatperioden 2002-2006 var det stökigt i Jokkmokkspolitiken. En brokig allians bestående av åtta olika partier bestämde sig för att peta Socialdemokraterna från makten.

Det slutade med att kristdemokraten Sune Berg blev kommunalråd. Men det dröjde inte länge förrän det började knaka i fogarna i samarbetet mellan de åtta partierna.

Delar av den nya maktkartellen krävde förändringar bland tjänstemännen i kommunhuset – oklart på vilket sätt och på vilka grunder – men Sune Berg vägrade att tillgodose kraven. I stället började han söka samarbete med S.

Sune Berg blev till sist omöjlig för kartellen, som genomdrev omval i alla nämnder och styrelser 2004.

Turbulensen slutade med att Anna Hövenmark (V) blev kommunalråd under några månader 2004. Redan i juni 2004 återtog emellertid S ledningen i kommunen. Sixten Eriksson, Porjus, utsågs till nytt kommunalråd, dock inte utan debatt i det egna partiet.

Efter valet 2006 fick dock Eriksson lämna posten och Anna Hövenmark (V) kunde återvända till kommunledningskontoret. Hon tog stort ansvar för att skapa lugn och arbetsro i lokalpolitiken. Men hon hade också god hjälp av en socialdemokratisk opposition som bidrog till att hyfsa debattklimatet.

Sedan dess har det känts som att Jokkmokk varit på rätt väg. Politiken har präglats av sans och balans. Det har varit fokus på framtidsfrågor och utvecklingsprojekt ­– inte infekterade personbråk. Men nu känns det som att Jokkmokk är på väg in i ett nytt politisk kaos.

Det blev rejäl turbulens under måndagens kommunfullmäktigemöte. Ett nytt block bestående av Miljöpartiet, Moderaterna, Samernas väl, Framtid i Jokkmokk och Sverigedemokraterna petade socialdemokraten Sven Holmqvist från posten som kommunfullmäktiges ordförande.

Samtidigt lyckades detta gäng genomdriva en återremittering av förslaget att bygga ett nytt hus för Vattenfalls verksamhet i kommunen.

Följaktligen tar kommunalrådet Robert Bernhardsson (S) konsekvenserna.

”Alliansen har tagit majoriteteten i Jokkmokk tillsammans med SD. Det innebär att vi och vänstern inte har majoritet och vi kommer att lämna posten som kommunstyrelsens ordförande vid årsskiftet”, säger han till SVT Norrbotten.

Vilken politik som den nya sammanslutningen har tänkt sig att bedriva är dock höljt i dunkel. Det förenade kittet tycks vara antipatin mot socialdemokratin och V.

Det är ingen god grund för en kommun som vill locka till sig investerare och etableringar. Jokkmokk kan få betala ett högt pris för den nya röran.

Ris och ros till Löfven II


Den nya S/MP-regeringen består av 11 män och 12 kvinnor. FOTO: TT

 

Tidningarna ledarsidor dessa dagar handlar givetvis mycket om Stefan Löfvens nya regering och regeringsförklaring.

”För S-väljare är det svårsmält att höra Löfven tala för utökade Rut-bidrag och slopad värnskatt. Hur det ska gå ihop med att öka jämlikheten är svårt att begripa”, skriver Jonna Sima i Aftonbladet (ob S).

Värmlands Folkblad (S) i Karlstad framhåller att Peter Franke att ”det är en historisk framgång” att Löfven har lyckats bryta upp blockpolitiken och hålla de nationalistiska och främlingsfientliga krafterna borta från avgörande inflytande.

”För att nå dit var Socialdemokraterna dock tvungna att köpa orimligt mycket liberal politik”, anser Franke.

I den fackliga tidskriften Dagens Arbete reagerar Helle Klein mot dem som beskrivit den utdragna regeringsbildningen som cirkus och politiskt kaos.

”I själva verket har demokratin visat upp sin bästa sida av just förmågan att hantera ett svårt läge”, skriver Helle Klein.

Peter AkinderÖstra Småland (S) i Kalmar tycker att Löfven missade chansen att toppa laget.

”Det kan finnas oslipade diamanter i det nya gänget. Men ur allmänhetens synvinkel är det knappast några ögonbrynshöjande namn som tar säte och stämma vid regeringens bord”, menar Akinder.

”Det är mer erfarenhet än förnyelse”, lyder min egen sammanfattning på NSD:s ledarsida.

En rapport inifrån M

 

24 december fick jag en fin julklapp av min familj – Anna Kinberg Batras bok ”Inifrån” (Albert Bonniers förlag). Jag läste ut den under tisdagskvällen, lagom till onsdagens avgörande talmansrunda.

Boken ger en intressant inblick i hennes korta partiledartid 2015-2017 och maktspelet i Moderaterna. Moderater är inte snälla med varandra, skriver hon i ett kapitel.

Jag undrar hur de moderater som drev bort Kinberg Batra från partiledarposten resonerar idag.

Ulf Kristersson har varken lyckats lyfta sitt parti eller hålla ihop alliansen. Nu vandrar han omkring i sitt Pompeji, bland ruiner, i resterna av alliansen.

Alla moderater som äger någon form av självinsikt borde därmed inse att partiets och alliansens problem inte handlade om personen Kinberg Batra. Ett annat ledarskap gav inte bättre resultat.

Men självkritik och självreflektion är inte Moderaternas starkaste grenar för närvarande. Just nu riktas all moderat ilska och frustration istället mot Annie Lööf och Jan Björklund.

Som jag påpekar på ledarsidan i NSD är det dock inte Lööf och Björklund som kraschat alliansen. Sönderfallet har pågått länge och drivits på av både moderata och kristdemokratiska soloturer.

Det är inte min sak att försöka få ordning på den svenska högern. Men jag tycker att Moderaterna får ett ganska gott råd av Expressens politikreporter Torbjörn Nilsson.

”Nu när också de klokaste på m-kansliet twittrar som galna dårar föreslår jag följande: Sätt er runt ett bord. Andas. Diskutera följande fråga i lugn och ro till dess ni har ett uppriktigt svar: Hur kom det sig att centerpartiet valde sossar före oss?”, skriver han på Twitter.

Borgarna hoppas på V


Ulf Kristerssons hopp står nu till Jonas Sjöstedt. FOTO: TT

 

Det är intressant att läsa de borgerliga ledarsidorna i dag. Många kommentatorer på högerkanten sätter nu sitt hopp till att Vänsterpartiet (!) ska göra tummen ned för den liberalsocialdemokratiska överenskommelsen och därmed röja väg för en högerregering.

Till exempel skriver BLT:s politiske chefredaktör Anders Gustafsson att Vänsterpartiets nej innebär att ”hoppet för Ulf Kristersson (M) att bli Sveriges nästa statsminister inte är helt borta”.

Jonas Sjöstedts nej kan bli borgerlighetens räddning”, konstaterar Gustafsson på BLT:s ledarsida.

Sådana kommentarer borde leda till viss eftertanke i V-leden.

Alternativet till uppgörelsen mellan S, C, L och MP är inte en rödare politik. Det är en högerregering med M och KD som har Sverigedemokraterna som stödhjul.

Visst, det finns mycket i den blocköverskridande överenskommelsen som är dåligt – till exempel skrivningarna om LAS och vissa av skatteförslagen. Men det finns också sådant som borde tilltala V.

Dit hör höjda statsbidrag till kommuner och landsting, infrastrukturinvesteringar i hela landet (till exempel Norrbotniabanan), en aktivare landsbygdspolitik, fler platser i Kunskapslyftet, klimatpolitiken, flygskatten och mycket annat­ som kommer att falla om Kristersson får styra.

Därför borde Sjöstedts parti till sist komma till slutsatsen att uppgörelsen ändå är bättre än alternativet – att Sverige får sin mest högerinriktad regering sedan amiral Arvid Lindman styrde landet för snart 90 år sedan.

Det räcker för V-ledamöterna att trycka på den gula knappen en gång i riksdagen. Det betyder ju inte att de har köpt hela uppgörelsen mellan S, MP, C och L.  

De kommer fortfarande att ha kvar möjligheterna att kritisera allt som de ogillar i regeringspolitiken och att driva på för en annan inriktning.

Het debatt i P1 Morgon

 

 

Jag började måndagen med att debattera Vänsterpartiets inställning till regeringsfrågan med Anna Herdy, chefredaktör för Flamman, i P1 Morgon. 

”Man brukar säga att politik är det möjligas konst – och i det här läget är det här det bästa som är möjligt att uppnå”, sa jag bland annat.

Lyssna gärna på inslaget i efterhand!

Jag skriver även om kompromissen mellan S, MP, C och L på ledarsidan i dagens NSD.

Folket och försvaret


Torsten Nilsson (SSU-bas 1934-1940 och senare försvarsminister) var en av initiativtagarna till Folk och Försvar. FOTO: TT

 

Under söndagen inleds Folk och Försvars årliga rikskonferens på Högfjällshotellet i Sälen. Under tre dagar samlas cirka 350 personer för att samtala om säkerhetspolitik, försvarsfrågor och krisberedskap. 

Det är en samling som har långa historiska traditioner och starka rötter i folkrörelse-Sverige.

Formellt bildades Folk och Försvar 1940 – i skuggan av andra världskriget. Men redan i maj 1939 bjöd SSU, det socialdemokratiska ungdomsförbundet, in till en konferens med rubriken ”Folk och försvar” i Stockholms konserthus.

Torsten Nilsson, som var SSU:s förbundsordförande 1934-1940 och försvarsminister i Tage Erlanders regering 1951-1957, skrev i tidningen Tiden att ”folkets och försvarets män mötts som likvärdiga parter”.

Denna fina demokratiska grundtanke präglar även Sälenkonferensen 2019. Företrädare för de demokratiska partiernas ungdomsförbund, fackliga organisationer, folkrörelser, näringsliv, universitet och försvaret deltar i gemensamma samtal för att utveckla den svenska försvarsförmågan.

På NSD:s ledarsida skriver jag om omläggningen av försvarspolitiken, som skett under Peter Hultqvists ledarskap, och om några av de frågor som är aktuella under Sälenkonferensen.

Olov Abrahamsson bloggar om politik i allmänhet och socialdemokrati i synnerhet.


Fakta om Olov
Född: 1963
Bor: I Luleå
Yrke: Politisk chefredaktör
Gillar: LO, Luleå Hockey och LBBK. 
Kuriosa: Var lagledare för Lira BK:s damlag 2006-2009.

Kontakt: olov.abrahamsson@nsd.se


Twitter: @OlovAbrahamsson

  • Twitter

Bloggar