Logga in

Olov Abrahamsson

Ledarbloggen

Tack och hej, Björklund!


Jan Björklund (L) gör sin sista partiledardebatt i riksdagen. FOTO: TT

 

Under onsdagen är det dags för den sista partiledardebatten i riksdagen före sommaruppehållet. Det blir säkert en del vass polemik. Men vi kan räkna med att partiledarkollegorna också kommer att säga några vänliga ord till Jan Björklund (L) som gör sin sista partiledardebatt.

Efter tolv år som Liberalernas partiledare har Björklund bestämt sig för att kliva åt sidan och vid ett extra landsmöte 28 juni väljs en ny partiordförande.

Arvet efter Björklund handlar så klart mycket om Januariavtalet. Björklund, som under många år framstått som en stenhård kritiker av svensk socialdemokrati, blev till sist en politiker som gick i bräschen för att bryta den sterila blockpolitiken.

För den insatsen ska han hedras och hyllas. Stridstuppen Björklund blev slutligen en samarbetsingenjör i samma goda socialliberala anda som historiska föregångare som Nils Edén, Gunnar Helén, Ola Ullsten och Bengt Westerberg.

Det har hittills inte gett någon utdelning för L i opinionsmätningarna. Men det är en hållning som tveklöst är bra för Sverige.

Det är inte konfrontation och ytterkantspolitiker som gjort Sverige till en framstående industri- och välfärdsnation utan breda samarbeten i politikens mittfält.

Kom ihåg Edéns och Hjalmar Brantings samarbete för demokratin i Sverige 1917-1920. Minns Tage Erlanders och Gunnar Hedlunds koalition 1951-1957. Eller hur Olof Palme och Helén gjorde upp om den ekonomiska politiken i ett knepigt parlamentariskt läge 1973-1976. Eller Ingvar Carlssons och Westerbergs uppgörelse om den stora skattereformen 1990-1991. Eller Göran Perssons och Per-Ola Erikssons handslag om budgetsaneringen 1995-98.

Sådana breda samarbeten mellan socialdemokrater, liberaler och centerpartister har gjort Sverige till ett bättre land ­– och i framtidens historieböcker kommer Januariavtalet 2019 mellan S, C, L och MP att nämnas som ännu ett sådant exempel.

Jan Björklund har varit med om att skriva historia.

Starka fack = ökad jämlikhet

 

I onsdags presenterade LO (Landsorganisationen) sin stora jämlikhetsutredning. Jag skrev om den på ledarplats i NSD 12 september.

I utredningen finns också en bild som är väldigt talande (se ovan).

Den visar vad som är grunderna för ett jämlikare samhälle. Det handlar om tre fundament.

Först och främst handlar det om full sysselsättning och en högproduktiv ekonomi. Det måste helt enkelt finnas något att fördela för att man ska kunna bedriva fördelningspolitik.

För det andra behövs en generell välfärdspolitik. Stat, kommuner och regioner måste se till att det som skapas kommer folkflertalet till del.

För det tredje krävs facklig styrka. Ekonomisk jämlikhet främjas av facklig organisering och kollektivavtal. De sociala klyftorna är mindre i länder där många är med i facket.

Av det sistnämnda skälet är det djupt oroande att Sverige under en lång tid upplevt hur den fackliga organisationsgraden sjunker. 1995 var 88 procent av arbetarna fackligt organiserade. Nu är den fackliga organisationsgraden bland arbetare nere på 63 procent.

Det försvagar givetvis möjligheterna för facket att driva på för en mer rättvis fördelning av produktionsresultat.

Jämlikhetsutredningen föreslår därför en facklig offensiv för att organisera fler. Det handlar om ökad arbetsplatsnärvaro, att rusta de förtroendevalda, medlemsvärvning och medlemsvård.

Utredningen är även inne på något som liknar den gamla tanken på ett fackligt ungdomsmedlemskap för dem som saknar en fast punkt på arbetsmarknaden.

”För nytillträdande till arbetsmarknaden, men också för de som under längre perioder har tillfälliga påhugg, finns det behov av att utveckla en enkel och tydlig väg in till facket. Lösningen kan vara en gemensam ingång, en sorts ingångsförbund inom LO”, menar jämlikhetsutredningen.

Jag skulle dessutom vilja säga att det är bråttom att hitta en sådan lösning. Varningssignalerna tjuter högt.

I mitten av 1990-talet var 77 procent av de unga arbetarna (16–24 år) med i facket. I dag är samma siffra alarmerande låga 38 procent.

De unga lär sig dagligen att facket inte är något för dem – och det försvagar sakta men säkert fackets ställning och därmed en av grundpelarna i den svenska modellen.

Arbetsgivarna har visat stor uppfinningsrikedom när det gäller att skapa nya osäkra anställningsformer, vilket försvårar det fackliga organiseringsarbetet.

Men nu är det hög tid att också LO och LO:s medlemsförbund prövar nytt och är innovativa för att vinna nya generationer för de fackliga idéerna.

Det är en ren överlevnadsfråga.

Ingen dans på rosor


Eva Nordmark, född och uppvuxen i Luleå, blir ny arbetsmarknadsminister. FOTO: TT

 

24 januari 2018 utnämndes Eva Nordmark till riddare av den franska förtjänstordern, Ordre National du Mérite. Hon belönades för att ”genom sitt beaktansvärda arbete stärkt värderingar som Frankrike och Sverige delar” samt för sina ”insatser för att främja jämställdhet och dialog inom sociala frågor”.

”Orden är ingen överdrift”, skrev jag på NSD:s ledarsida dagen efter.

Jag pekade på Eva Nordmarks fina facklig-politiska karriär och hur hon flyttat fram TCO:s positioner i samhällsdebatten. TCO är snart en större facklig centralorganisation än LO.

Det har så klart noterats även av regeringschefen Stefan Löfven (S) och därför är det ingen överraskning att Eva Nordmark nu tar plats i regeringen som arbetsmarknadsminister.

Uppdraget blir dock ingen dans på rosor. Det sker en avmattning på arbetsmarknaden, vilket ökar behovet av närings- och arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Arbetsförmedlingen är föremål för stora förändringar och arbetsrätten ska reformeras, enligt Januariavtalet.

Det känns dock som att Eva Nordmark är rätt person för att hantera de svåra uppgifterna.

Hon har lång erfarenhet av att jobba med arbetsmarknadsfrågor, samtidigt som hon är en kompromiss- och samarbetsinriktad person som har lätt för att tala med både fack, arbetsgivare och politiker från andra partier.

Det är egenskaper som kommer väl till pass i dagens splittrade politiska landskap. Då gäller det att kunna samverka och jämka samman många olika intressen.

Riksmötet drar igång


Kung Carl XVI Gustaf öppnar riksmötet på talmannen Andreas Norléns begäran strax efter kl 14.00. FOTO: TT

 

Under tisdagen är det dags för riksdagens högtidliga öppnande på Helgeandsholmen i Stockholm. 349 folkvalda ledamöter samlas.

Dagen börjar med upprop. Klockan 14 inleds själva öppningsceremonierna.

Efter begäran av talman Andreas Norlén förklarar kung Carl XVI Gustaf riksmötet öppnat. Sedan presenterar statsminister Stefan Löfven (S) regeringsförklaringen, där det framgår vilken politik regeringen tänker föra under det kommande året.

Det blir så klart en regeringsdeklaration som kommer att präglas av Januariavtalet – kompromissen mellan S, C, L och MP som även är ämnet för dagens ledare i NSD.

Ris och ros till Wallström


Margot Wallström, här tillsammans med FN:s generalsekreterare António Guterres, har bestämt sig för att lämna posten som utrikesminister. FOTO: TT

 

Margot Wallströms avgång från posten som utrikesminister var ett av ämnena för söndagens paneldiskussion i ”God morgon, världen!”.

Martin Klepke, tidningen Arbetet, lyfte fram hennes feministiska utrikespolitik och engagemanget för mänskliga rättigheter. NSD-krönikören Susanna Kierkegaard tyckte att Wallström haft en bra balans mellan mod och pragmatism.

”Jag hoppas nästa utrikesminister kan förvalta det feministiska arvet och samtidigt stå upp för en mer aktivistisk klimatpolitik”, sa Kierkegaard.

Wallström är i fokus även på många ledarsidor.

”Tomrummet som Margot Wallström nu lämnar efter sig är mycket stort, men hon finns trots allt kvar och kan förhoppningsvis delta i det politiska samtalet framöver i en friare position”, skriver Helle Klein i Dagens Arbete.

På den borgerliga kanten är omdömena inte lika positiva.

”Wallströms arv som minister blev en lång rad misslyckanden”, tycker oberoende liberala Dagens Nyheter.

”Under Wallströms ledning har svensk utrikespolitik flera gånger kört i diket eftersom linjen varit idealistisk och ideologisk istället för pragmatisk”, menar Smålandsposten (M).

Aftonbladet (ob S) noterar dock ledarskribenten Daniel Swedin att denna politik rönt uppskattning runtom i världen.

”I fjol beskrevs hon av det globala nätverket Apolitical som en av världens mest inflytelserika personer när det gäller jämställdhetsarbete. New York Times-kolumnisten Nicholas Kristof har kallat henne en av världens få icke-hycklande ledare. Och i den säkerhetspolitiska tidskriften Foreign Policy har Wallström hyllats under rubriken Sveriges feministiska utrikespolitik, länge må den styra”, påminner Swedin.

Själv tycker jag att röstsiffrorna i FN:s generalförsamling 28 juni 2016 är talande. När församlingen röstade om platserna i FN:s säkerhetsråd för perioden 2017-2018 fick Sverige stöd från hela 134 länder redan i första röstningsomgången.

Det säger mycket om hur världen har sett på Sverige och Margot Wallströms feministiska utrikespolitik. Runtom på jordklotet har hon och Sverige uppfattats (och uppskattats) som en stark och oberoende röst för fred, demokrati och mänskliga rättigheter.

Rimligen är det också någonting som är i grunden positivt för vårt land. 

Lööf och Löfven gör gemensam sak


Annie Lööf (C) och Stefan Löfven (S) är överens om mycket i landsbygds- och regionalpolitiken. FOTO: TT

 

I flera ledare – bland annat i NSD 19 februari – har jag argumenterat för ett särskilt glesbygdsavdrag. Jag har pekat på att det är rimligt att människor i vissa regioner, där bilen är i princip det enda realistiska transportalternativet, kompenseras för höjda drivmedelsskatter och annat som följer i spåren av den gröna skatteväxlingen.

Nu blir kravet verklighet. Från årsskiftet får cirka 900.000 människor i de 80 mest utsatta kommunerna en skattesänkning med ungefär 1.650 kr/per år. S, C, L och MP har förhandlat och är överens om att satsningen ska finnas med i den kommande statsbudgeten.

Det är ett steg i rätt riktning för landsbygds- och regionalpolitiken.

Mer är dessutom att vänta från S, C, L och MP. Januariavtalet innehåller ett rejält och genomarbetat avsnitt under rubriken ”Hela landet ska växa”.

Det handlar om bland annat utbyggnad av den digitala infrastrukturen i hela landet. Målet är att 95 procent av hushåll och företag ska ha tillgång till bredband om minst 100 Mbit/sekund redan år 2020.

Vidare utlovas fler statliga servicekontor runtom i Sverige, lättnader i strandskyddet, insatser för att främja skogsbruket, ett kraftfullt bondepaket och en massa annat för att stärka de gröna näringarna.

Glädjande är också de klara beskeden om Norrbotniabanan.

”Det ska ske fortsatt utbyggnad av järnvägen i norra Sverige och planeringen för att bygga Norrbotniabanan i sin helhet intensifieras”, understryker S, C, L och MP.

Det visar att det finns mycket att vinna för landsbygds- och regionalpolitiken när socialdemokrater och centerpartister sätter sig vid samma förhandlingsbord.

Partierna har en stark förankring i skogs- och landsbygdslänen, vilket nu även kommer till uttryck i den praktiska politiken.

Olov Abrahamsson bloggar om politik i allmänhet och socialdemokrati i synnerhet.


Fakta om Olov
Född: 1963
Bor: I Luleå
Yrke: Politisk chefredaktör
Gillar: LO, Luleå Hockey och LBBK. 
Kuriosa: Lagledare för Lira BK:s damlag 2006-2009.
Kontakt: olov.abrahamsson@nsd.se


Twitter: @OlovAbrahamsson

  • Twitter

Bloggar