”Det går som tåget” var en gång i tiden ett uttryck för att visa hur väl något fungerar.
Men efter decenniers järnvägskris står uttrycket för motsatsen och inte ser det bättre ut för framtiden.
Det svenska järnvägsnätet är i dåligt skick efter åratal av för låga anslag till banunderhåll och reinvesteringar. Endast cirka 8 miljarder fanns till exempel i budgeten för 2015. Trafikverket har nu till och med varnat för nedsatt hastighet på ett 70-tal slitna bansträckor under år 2017 och 2018.
Vårt svenska järnvägsnät behöver cirka 13 miljarder kronor per år för att inte försämras enligt Trafikverket. Om vi ska få en bättre, robustare järnväg krävs som lägst 16 miljarder per år i drygt ett decennium. Alltså minst en fördubbling av anslaget för att kunna återställa både huvudbanornas och de nedläggningshotade länsbanornas standard och minska störningarna kraftigt.
I Trafikverkets underhållsplan för 2016 – 2018 framgår det också att Sverige bara använder ungefär hälften så mycket pengar per kilometer i årligt banunderhåll och reinvesteringar jämfört med genomsnittet i andra EU-länder. Speciellt reinvesteringarna ligger på en oroande låg nivå som till slut leder till järnvägssystemets och tågtrafikens sammanbrott.
I regeringens infrastrukturproposition, som riksdagen beslutar om 12 december, föreslår regeringen höjda anslag för 2018 – 2029 till i snitt cirka 10 miljarder per år. Det är alltså för lite för att ens hålla dagens undermåliga standard eller för att kunna återställa järnvägens skick.
Men det finns ett sätt att få pengar till mer underhåll och reinvesteringar. Flera partier har insett detta. KD, L, C och SD föreslår att införandet av ett dyrt och dåligt fungerande europeiskt signalsystem, ERTMS, skjuts upp.
Totalt för hela landet kostar det nya systemet lågt räknat 30 – 35 miljarder kronor. Till detta kommer installationen i tågen som kostar upp till 10 miljoner kronor per lok vilket tågföretagen själva får betala.
Det nuvarande signal- och säkerhetssystemet inklusive ATC fungerar utmärkt. Om 30 – 35 miljarder kronor för ERTMS i stället läggs på banunderhåll och reinvesteringar slipper vi hastighetsnedsättningar på våra banor. Vi undviker även allt större problem och ökade kostnader för tågtrafiken samt slutligen en mängd bannedläggningar ihop med kraftigt ökade koldioxidutsläpp som följd.
Branschföreningen Tågoperatörerna, som utgörs av ett fyrtiotal bolag inom järnvägssektorn, skrev nyligen till infrastrukturminister Anna Johansson och vädjade om att ERTMS-systemet inte ska införas nu.
Man hänvisar till dåliga erfarenheter från Sverige och övriga Skandinavien och att nuvarande signalsystem fungerar väl, varför kostnaden för ERTMS är onödig. Miljarderna behövs till annat.
Alla vi som insett värdet av en välfungerande järnväg för näringsliv och resenärer, kommuner och regioner och inte minst klimatet borde kunna enas om denna enkla prioritering av hur pengarna inom järnvägssektorn bör användas.