När vi ser en framtid med ett diversifierat näringsliv som ger förutsättningar till fler jobb, lokal tillväxt och en uppriktig möjlighet för Jokkmokk att bli en kraft att räkna med, då är framtiden ingenting annat än en bricka i det spel som Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket spelar genom sitt yttrande till Bergsstaten den 27 mars. En framtid som är värd att offra.
För det är det man leker med när man tydligt agerar mot samhällsförändringar inom Jokkmokks kommun, men helt bortser från samhällsförändringar i andra kommuner.
I dag är Världsarvet Laponia nästan 1 000 000 hektar stort och ligger fyra mil från gruvområdet Kallak, som är ca 1/1000 så stort. Ändå menar Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket i sitt diffusa yttrande att det eventuellt kan finnas indirekta risker. Genom det utökar man Världsarvet Laponias gränser ytterligare och förändrar förutsättningarna i grunden för berörda kommuner. Bara konsekvenserna för Jokkmokks kommun blir oerhörda. Yttrandet är en erövring av land och vatten av sällan skådat slag, helt ovärdigt en myndighet. Och konsekvenserna för Sverige är påtagliga.
Följden av de båda myndigheternas bedömning är att investeringar och etableringar av nya verksamheter i Jokkmokks kommun försvåras ytterligare. Det gör mig uppriktigt orolig. Lokal tillväxt och investeringsklimat går mot en ny istid. Fortsätter det kommer Jokkmokk frysa i hjäl. Riksantikvarieämbetets yttrande är inte bara befängt. Det är direkt skadligt och kan få investerare att fly en malmfyndighet så omfattande att den är ett fastställt riksintresse. Det är svårsmält. Precis som den hotande istiden.