Är vi bara fiskpinnar?
Foto: Bengt-Åke Persson
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Så inleder Arvid Moberg boken Sjöstad, ett standardverk om skeppsbyggnad och sjöfart i Luleå under 350 år. Om vi - med dessa rader i minnet - försöker att finna spår av sjöfart av icke semestrande art så blir resultatet ganska magert, undantaget några stenkajer, ett antal förvirrade pollare, några vilande isbrytare och en lyftkran. Detta är resterna av det som Moberg beskriver i sin bok.
Det var länge sedan arbetarna i Södra hamn stämplade ut för gott och kranen fick en ny uppgift. Numera fyller den funktionen av minnesmärke för den sjöfart som starkt bidrog till att lyfta folkhemmet Sverige.
Men är den kultur?
Kan en monstruös tingest av stål räknas som kulturhistoria tillsammans med kyrkstugor, botaniska trädgårdar och slott? Är den tillräckligt estetiskt tilltagande för det? Ska inte kulturhistoria ha borgerliga eller religiösa förtecken? Vad vill oss en gammal kran? Är den inte rent av ett hinder som stör visionärerna som är i kraft av att bygga den nya moderna staden, där vår främsta uppgift är att konsumera flitigt - och helst mera?
Jo, jag vill hävda att en gammal kran behövs i stadsbilden. Den är betydelsefull både industrihistoriskt och för stadsbilden. Om hus och anläggningar i en stad i stort sett ser lika ut, får vi en trist stadsbild. Därför behövs byggnader och anläggningar med karaktär för att ge staden en mångfald i uttryck och tid. Ta bort domkyrkan, Stadshuset, järnvägsstationen och lyftkranen, ja ni förstår vad jag menar.
Kanske är jag bara nostalgisk. Men jag har inget direkt förhållande till järnmalm. Jag vet att den varan fört med sig både gott och ont. Jag vill inte förhärliga, heller inte ta avstånd. Jag förstår bara att det som lyftkranen representerar har varit oerhört viktigt för såväl vår stad som landet som helhet.
Jag återvänder till Moberg: "Den allmänna kommunalskatten 1953-54 inflöt till 15-20 procent från ’malmpengar’. Det anförda avser alltså malmhamnen. Vilka tal som vore de rätta för hamnen i sin helhet kan inte anges utan en omfattande undersökning."
Det är siffror, statistik, jag vet. Men det finns det som man som vuxen och förälder vill kunna peka på och berätta. Googlande kan inte ersätta detta. Men googlande kan på ett genialt sätt kombinera eget upplevda intryck med andras förmedlade intryck via datorer. Mina föräldrar hade inte den förmånen. Jag har - samtidigt som jag har allt mindre av historiskt värde att peka på där jag bor.
Sjöstaden Luleå håller på att bli lik frysta fiskpinnar där ingen längre minns hur "grundprodukten" ser ut. Det är sannerligen en tragisk utveckling. Och jag vet inte hur jag ska kunna nå de mäktigas öron, när inte minnes- eller landmärke räcker. Jag får väl prata deras språk och lansera kranen som ett varumärke.
Hur?
Jo, enkelt. En man, en kvinna, anländer från södra Sverige till Kallax, åker in mot centrum, över Bergnäsbron, och - om färden går via Varvsleden - så kommer de (vintertid) att se en gigantisk "adventsljusstake" i form av en lysande kran. Och kommer de sommartid är synen inte nämvärt sämre. Detta är sannerligen värt någonting. Och kanske bidrar detta "någonting" till positiva minnen av besöket i vår stad, eller varför inte, till tecknandet av ett kontrakt.
Jag förstår inte hur stadens stadens ansvariga kan tänka sig att riva ett dylikt varumärke. Men å andra sidan förstår jag inte deras ointresse för industrihistoria - och det i en stad som inte haft något annat styre än de som säger sig representera arbetarrörelsen.