Arbetarrörelsens högtidsdag!

Under årtionden har vi låtit ojämlikheten i Sverige öka. Det har resulterat i ökad otrygghet och en bristande tilltro till det gemensamma samhällskontraktet.

Behovet av en stark arbetarrörelse är större än på länge, skriver Krister Johansson och Carola Andersson.

Behovet av en stark arbetarrörelse är större än på länge, skriver Krister Johansson och Carola Andersson.

Foto: Robert Lundberg

Debatt2020-04-30 09:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Trygghetsförsäkringarna har försvagats, den gemensamma välfärden har utsatts för ideologiska experiment med avregleringar och vinstjakt och till det så har vi fått en maktförskjutning från arbetstagare till arbetsgivare.

Det har inte skett av en slump. Snarast har vi från fackligt håll vart för mätta och trygga samtidigt som alltför många lagt sina röster på partier som prioriterar marknadsvärde före människovärde. Det är klart att det formar våra arbetsliv. Det är klart det formar vår vardag och våra förutsättningar.

Fast det är nog nu. Krisen vi befinner oss mitt i har testat vårt lands gemensamma kontrakt. Och nu, när det bränner till, så är det inte Hedda Care eller Carema som människor vänder sig till. Det är staten. En stat som på grund av avregleringar och kraftigt minskat skatteunderlag inte haft möjlighet att göra allt vi förväntar oss nog fort. 

Det är både logiskt och förväntat. Som tur är så har vi en regering som ser och lyssnar även på LO. När vi pekar på risker och brister så får vi svar och åtgärder. Det är helt enkelt tur att statsministern heter Löfven och inte Kristersson.

När vi pekar på en stärkt sjukförsäkring, en A-kassa värd namnet och en stärkt arbetsrätt så börjar borgerligheten redan nu att prata om sänkta skatter och en ökad flexibilitet för arbetsgivarna. Den ökade flexibiliteten som översatt till svenska innebär ännu fler jobb med usla arbetsförhållanden. De vill alltså föra mer av den politik som ökar ojämlikheten och minskar resurserna till den gemensamma välfärden.

Otrygghet skapar ingenting annat än otrygga människor. Otrygga människor känner oro istället för hopp. Otrygga människor ser förändringar som hot istället för möjligheter.

Behovet av en stark arbetarrörelse är större än på länge. De nyliberala experimenten i svensk vård, skola och omsorg måste få ett slut och aktiv politik för minskad ojämlikhet är den enda framkomliga vägen.

För till sist så är det där som det landar. Alltså att politiska beslut fattas för en ökad jämlikhet. Från LO förväntar vi oss beslut som stärker förutsättningarna för välfärden, omfördelar från de som har mer pengar än de kan göra av med till de som kämpar för att få varje dag att gå ihop. Fast framförallt förväntar vi oss pensioner som går att leva på. Avsättningarna måste öka så att alla kan få åtminstone 72 procent av sin slutlön i pension den dagen ett långt och ofta slitsamt arbetsliv tar slut. Allt annat är ovärdigt och orimligt.

Det är med glädje som vi ser hur antalet medlemmar i både facken och A-kassan ökar. Det är bra. Fast vi måste bli ännu fler fackliga kamrater. Så och bara så förändrar vi samhället vi lever i och arbetsförhållandena på de arbetsplatser vi jobbar på. Arbetarrörelsens högtidsdag är viktigare och mer relevant än någonsin.