Fyra partier som vill genomföra en konservativ skolrevolution. Rusta ned det Komvux som vill ge människor en andra chans att skaffa en gymnasieexamen och kanske så småningom komma in på högskolan.
Av samma anledning vill dessa skolrevolutionärer minska stödet till folkhögskolorna, de ger ju skoltrötta killar en ytterligare chans att göra en klassresa (sic). Och i linje med denna politik vill de så klart inte ge Barn- och fritidstjejerna högskolebehörighet så att de eventuellt skulle kunna läsa till in en sjuksköterske- eller socionomutbildning. I sann meningen en sorteringsskola.
Den utbildningsrevolutionära ledaren själv - Jan Björklund - vill istället erbjuda arbetarklassens tjejer och killar en ettårig gymnasieutbildning. Eller som vi socialdemokrater tror en återvändsgränd och en enkelbiljett in på närmaste socialkontor. Men ett år verkar vara vad Björklund tror att många av arbetarklassens tjejer orkar med.
Men varför kallar jag de borgerliga partiledarna för skolrevolutionärer? Jo för att de inom utbildningspolitiken vill genomföra en skolpolitik som är helt fjärmad från verkligheten. De tror inte på vad en nästan enig forskarkår säger om att betyg från årskurs fyra är ett dåligt förslag. Istället letar de fram en rapport från 30-talet som säger att det inte är odelat negativt att införa tidigare betyg. De tror inte Sverige behöver fler högskoleplatser trots att offentlig sektor och näringslivet skriker efter fler sjuksköterskor, sjukgymnaster, socionomer, kuratorer, lärare och civilingenjörer. De tror inte ens på den verklighet som säger att en tredjedel av studenterna som vanligen skulle valt ett praktiskt gymnasieprogram valde bort detta alternativ när de borgerliga drog in högskolebehörigheten.
Denna forskningsresistens, expertkunskapsmotständ och världsfrånvändhet är karaktäristiskt för revolutionärer, finnes de på vänster- eller högerkanten. Det är också därför man med fog kan säga att Jan Björklund är den svenska skolpolitikens främsta förespråkare av flumskolan. En skola som går på tvärs emot forskning och beprövad erfarenhet. Vad forskare, utredare och skolexperter rekommenderar spelar ingen roll kommer de med förslag på en skolpolitik som inte förespråkar en återgång till 1940-talets skola.
Denna hårdföra ideologiska skolpolitik som de borgerliga valt att göra till sin de senaste tolv åren tror jag skadat de borgerliga partiernas trovärdighet. Ja inom lärarkåren, forskarkåren och bland elever och studenter är det otvivelaktigt så. Men jag tror även att en stor del av de borgerliga väljarna insett vad hårdföra skolrevolutionärer inte insett. Nämligen att det inte är populärt att vilja gå tillbaka till en skola som såg sina bästa dagar för cirka 100 år sedan. Jag tror i ärlighetens namn inte ens de borgerliga partierna har sina egna - lite modernare - ungdomsförbund med sig på det revolutionära skoltåget. Politikerna i ungdomsförbunden vet – inte sällan av egen bister erfarenhet - hur populär Björklundsskolan är ute på landets gymnasieskolor.
Det var därför lite rörande att i en interpellationsdebatt i riksdagen häromsistens se den moderata riksdagskvinnan Lotta Finstorp plikttroget försvara den borgerliga utbildningsrevolutionen som i stort sett inte har något stöd utanför de fyra borgerliga partiernas riksdagskanslier. Finstorp blev statsrådet Anna Ekström svaret skyldig till varför de fyra borgerliga partierna återigen vill driva igenom borttagandet av allmän högskolebehörighet till de gymnasieskolans yrkeselever, en politik som inte ens har stöd av organisationer som Svenskt Näringsliv, Företagarna, Almega, Industriarbetsgivarna, Transportföretagen, Sveriges byggindustrier, Västsvenska handelskammaren, Svensk handel med flera. Organisationer som inte alltid står de rödgröna partierna mycket närmare än den borgerliga fyrklövern. Tydligare än så kan nog inte de borgerliga partiernas ideologiska genomklappning inom utbildningspolitiken beskrivas.