Debatt: Coops butiker i glesbygd missgynnas av regler

Sista butiken på orten har en avgörande betydelse för hela det lokala samhällets utveckling och existens. Möjligheterna att få driftstöd och investeringsbidrag för kommersiell service är idag kopplade till ett och samma organisationsnummer. Det gör att butiker i glesbygd som ägs av landets konsumentföreningar inte har samma möjligheter att få stöd inför kommande investeringar som privata handlare, där varje butik har ett organisationsnummer. Landsbygdsminister Peter Kullgren måste nu se över regelverket som snedvrider konkurrensen på landsbygden.

Konkurrens ska ske på lika villkor, det är en grundförutsättning i en sund marknadsekonomi. Detta gäller dock inte möjligheterna att driva dagligvaruhandel i glesbygd. Under en lång tid har butiker som ägs av konsumentföreningar, där alla butiker samlas under ett och samma organisationsnummer, missgynnats. 

Dagens regelverk för investeringsbidrag medger ett maximalt stöd om cirka två miljoner kronor per organisationsnummer. Det innebär att en privatägd butik kan få hela den summan för investeringar för att till exempel uppdatera kyl- och frysanläggningar för att klara de kommande lagkraven som träder i kraft år 2030. Två miljoner kronor kan låta mycket men man slår snabbt i taket vid byte av kylar och frysar och andra investeringar för bara en butik.

Jämför privathandlaren situation med till exempel Coop Värmland. Föreningen i Värmland har sex butiker som omfattas av kriterier för att få stöd: Coop Högboda, Skillingmark, Sysslebäck, Lysvik, Sunnemo och Stöllet. Dessa sex butiker ska med andra ord dela på det maximala investeringsbidraget. Hade butikerna istället ägts av enskilda handlare hade de sammantaget kunna få ut sex gånger så mycket i bidrag. Ett annat exempel är Coop Norrbotten där butikerna i Jukkasjärvi, Svappavaara, Vittangi, Harads och Vuollerim missgynnas på samma sätt. 

I den situation som råder inom dagligvaruhandeln idag, med ett starkt fokus på pris och sänkta marginaler, får det här missförhållandet en avgörande betydelse. Stödet kan vara skillnaden mellan att kunna driva butiken vidare eller att tvingas stänga ner. Det senare blir ett dråpslag mot bygden. Det handlar inte bara om att våra medlemmar och kunder får längre att åka när de ska handla, det innebär också att många andra servicefunktioner försvinner. Butikerna i glesbygd är som regel ombud för apoteksvaror, paketutlämning och Systembolaget. Viktig service som försvinner.

Ett annat perspektiv, som sedan lång tid tillbaka är angeläget för hela Coop i Sverige, är hållbarhet. Stänger den sista butiken på orten måste medlemmar och andra kunder ta sig en betydligt längre väg för att handla. Ofta sker detta med bil och det är som regel den sista sträckan, mellan hemmet och butiken, som är den transport som ger störst miljöbelastning i förhållande till mängden gods. 

Butiken är också en viktig signal om framtidstro. Eller kanske ska man vända på det, avsaknaden av en butik signalerar brist på framtidstro. Vem vill flytta till ett samhälle där inte ens den mest grundläggande servicen finns? Ska vi ha en levande landsbygd så är dagligvarubutikernas överlevnad ett av de viktigaste fundamenten. 

Vi som konsumentföreningar har som uppgift att skapa nytta för våra 3,9 miljoner medlemmar och ägare. Vad är då den yttersta formen av medlemsnytta? Jo, att det finns en butik att gå och handla i, som erbjuder bra varor till bra priser och som gör det enklare att handla mer hållbart. Det gäller oavsett var i landet man bor, i storstadsregion eller i Stöllet eller Svappavaara. Därför behöver vi nu en förändring av regelsystemet så att våra Coop-butiker får samma förutsättningar som de privatägda butikerna.