Debatt: Dags att välja ny väg i Pajala och lämna byatänkandet

Begriper vi i Pajala kommun att vi nu har världens möjlighet tack vare den framgångsrika gruvverksamheten i Kaunisvaara att bryta inte bara järnmalm utan också årtionden av utflyttning av avveckling. Nu om någonsin måste gammalt groll från kommunsammanslagningsdebatten på 60-talet, missunnsamhet och byatänkande få ett slut i pajalapolitiken. För att vi alla alls ska ha ett bra liv här, oavsett var vi bor i kommunen, måste en satsning till på framförallt centralorten Pajala. Det behövs ett attraktivt nav i en kommun, där det finns tillgång till bra skolor, sjukvård, ett brett utbud av kommersiell service och underlag för olika typer av företag, fritidsanläggningar som badhus och ridhus och givetvis bostäder. Men jag ser ingen plan för det, utan istället en ständig, småaktig, diskussion om att alla fyra ”gamla” kommuner ska ha precis lika mycket av skolor, badhus, sjukvård med mera, som det finns i centralorten. I en kommun med under 6000 invånare, dessutom med en åldrande befolkning utspridd i många små byar på en stor yta, är det förstås en omöjlig ekvation.

Vi har likt många andra landsbygdskommuner svårt att få utbildat folk att bosätta sig här. Det märks t ex i skolan med stor andel obehöriga lärare och det märks i sjukvården med stor brist på läkare och tandläkare osv. För att lyckas locka dessa hit måste det finnas en stark centralort där det finns service av alla de slag. Och inte minst ska vi göra allt för att våra egna ungdomar i kommunen har något att komma tillbaka till efter utbildningar och jobb på andra håll. Misslyckas vi med att hitta kunnigt folk så riskerar vi att förlora skolor och sjukvård helt och då finns den servicen plötsligt 15 mil bort.

Debatten om skolor och badhus i Pajala har varit uppslitande. De politiker har fått utstå spott och spe som gjort allt för att hitta lösningar när befolkning minskar och kostnader ökar. Men de är givetvis inte skyldiga för det som den snabba samhällsomvandlingen och urbaniseringen ställt till med och som är nationella och internationella trender.

Nej, nu slutar vi med att kura ihop sig  i var sin sandlåda till kommundel, jobbar på att inte avundsjukt blicka det på att dom i Pajala kan tänkas ha det bättre, upphör med att hämnas i vredesmod genom att sätta barnen i privatskolor och grannkommunskolor. Och ett av det mest viktiga; barnen ska inte indoktrineras i detta vi-och-dom-tänk. Vi måste istället göra allt för lära barnen känna andra barn i hela kommunen och även utanför, t o m över den svensk-finska gränsen, och se allt vad man tillsammans kan göra här. Och det här gäller också centralortens folk. De fantastiska kulturella arrangemang som ordnas i Korpilombolo eller det som erbjuds av vintersport i Sattajärvi, turist och restaurangverksamheten i Tärendö och Kangos borde vara självklara att ta del av för de som bor i Pajala också. Det är inte längre från Pajala till Junosuando än vad det är i motsatt riktning. Vi måste alla bygga upp vi-andan.

Att satsa på en attraktiv centralort är inte att ta ifrån någon något. Tvärtom. Får vi en inflyttning till Pajala så blir det inflyttning till byarna också. Blir det inflyttning så ökar också skatteintäkterna, vilket i sin tur ger möjlighet att satsa på byarna också. 

Jag bor själv i Sattajärvi, inte i centralorten. Vi har visserligen många barn i byn, men jag tänker att det inte är självklart att det ska finnas en skola ens i vår by så här nära centralorten om det är ekonomiskt en belastning för kommunen eller om de behöriga lärarna inte räcker till. 20 minuter i en varm buss sabbar ingens barndom eller trygghet, barn behöver möta andra perspektiv och barn gillar kompisar. 

Jag har talat med många företagare i kommunen som berättar alla om den optimism och vilja till egna insatser som den återupptagna driften av Kaunisvaaragruvan har fört med sig.  Men de talar också alla om vikten av en politisk samsyn och att man lägger fokus på utveckling och expansion, inte tillbakablickande och gamla byafejder. 

Vi har världens chans just nu. Vi ska diskutera annat än att öppna skolor i byar med knappt några barn längre. Jag hoppas vi är vuxna nog att göra det.