I slutet av april lade särskilda utredaren Ulrika Liljeberg fram utredningen ”Värdet av vinden”, allmänt omnämnd som ”incitamentsutredningen” (SOU 2023:18). Inte heller den utredningen kunde finna någon lösning på frågan "Hur skapa lokal acceptans för vindkraft?"
Utredningen har undvikit den uppenbara frågan, varför finns ett lokalt motstånd mot vindkraftsetableringar? Riksföreningen Motvind Sverige kommer i sitt remissvar att lämna ett utförligt svar. Remisstiden går ut den 8 september.
Utredningens utgångspunkt borde ha varit ”Hur ska Sverige få en robust, fossilfri energiförsörjning som möter det framtida behovet”.
Utredningens (och direktivets) förutfattade mening; att mer vindkraft är vad som behövs för att få ordning på Sveriges energiförsörjning, tyder på bristande insikt om fundamentala systemkrav.
Det lokala motståndet mot vindkraftsexploateringen växer som en direkt följd av att allt fler ser sin livsmiljö och sin privatekonomi slås i spillror. Utredningen utgår felaktigt från att kommuninvånarna motsätter sig exploatering av just deras eget område, men tolererar exploatering av andra områden. Att vindkraftsmotståndet nu är en nationell företeelse visar att den analysen är felaktig.
Vindkraftsexploateringen sker idag i konflikt med den enskilda människans egendomsskydd, rättssäkerhet och grundlagsskyddade rättigheter. Därför motsätter sig lokalsamhällena vindkraftsetableringar.
Vindkraft tar enorma landområden i anspråk och sprider buller och ljusföroreningar, detta för att producera väderberoende el utan effektstabilitet.
Givetvis skall drabbade ha samma rättsliga skydd som fastighetsägare som blir drabbade av andra infrastrukturprojekt.
Det är förtjänstfullt att utredningen identifierar fastighetsägare som legitima och drabbade parter i processen. Men det finns redan ett regelverk som, med små justeringar, kan komma tillrätta med de problem som är orsaken till det lokala motståndet.
Utredaren konstaterar att utredningens förslag inte kommer att lösa problemet med lokalt motstånd mot vindkraftsetableringar om inte staten griper in och driver fram en utveckling som möjliggör att lokalsamhällets protester kan ignoreras – det vill säga den lokala demokratin och den enskilda människan får inte stå i vägen.
Utredningen utgår från inställningen att den skada som en vindkraftsetablering orsakar inte behöver ersättas – eftersom etableringen ska uppfattas som värdeskapande. Det är för den skadelidande bara att acceptera!
Den modell för "vinstdelning" och i vissa fall ”inlösen” som utredningen presenterar får, välvilligt beskriven, ses som kontraproduktiv.
När man går igenom utredningen är det uppenbarligen vindindustrins vinstmarginaler som ska avgöra om och i så fall vilken ersättning en sakägare ska få.
Vi vill slutligen påminna om att vår författning bygger på att kommunerna äger rådighet över mark- och vattenanvändning. Vår demokrati bygger på kommunal- och riksdagsval. Att kommunalpolitiker lyssnar på sina väljare handlar inte om, som utredarna skriver, "omsorg om den lokala gruppen", utan är kort och gott ett exempel på att demokratin fungerar.