Debatt/ Måste hitta guldkorn
Värvningen av unge Kristofer Berglund från Björklöven är ett lysande exempel på BRA scouting. Det kommer visa sig vara årets värvning i svensk ishockey. Han blir utan tvekan årets rookie i elitserien.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Varför då offra dyrbar tid och kraft på ett try-outkontrakt, som dessbättre rann ut i sanden.
När Luleå Hockey tog SM-guld 1996 hade man varit ytterst lyckosam i sin scoutning av nya spelare, Spelare som Mikael Lindholm och Jan Mertzig, två medelmåttor, blev två lysande exempel på BRA scouting. Efter det försvann ödmjukheten. Pengarna fanns helt plötsligt tillgängliga och börsen öppnades på vid gavel. Raden av misslyckade och kostsamma värvningar kan göras lång. Finske överviktige backen Joni Lehto och ryssen Vinogradov är två figurer som tyvärr kommer upp på min näthinna.
Tilliten till sluga agenter blev för stor och researchen var obefintlig. Detta höll på att sluta i en förskräckelse och föreningen var extremt nära en konkurs. Även om det inte gick så långt var det början till många mödosamma år. Pengarna var slut och det fanns ingen organisation för att scouta nya spelare, varken internt eller externt. Man fortsatte trots det att inhandla spelare av skiftande kvalitet, utan att göra rekryteringsprocessen till en seriös handling. Utfallet blev också mindre bra.
Den interna rekryteringen var under många år obefintlig. Många årgångar, från 1977-1985, behandlades med armbågen. Efter det att Anders Burström och Mikael Löfgren (födda 1976) togs upp i A-laget, var det tunnsått med viljan att prova egna produkter i representationslaget. Under ungefär tio år kom få eller inga spelare upp från egna led.. Detta fenomen beror till stor del på rekrytering av dåliga och svaga ledare. Ledare och tränare anställdes/engagerades utan krav på kompetens och kunnande. "Blod är starkare än vatten", var ledorden när ledare skulle rekryteras. "Rövslickarna" hade inte haft kraften eller kunnandet att marknadsföra sina killar internt i föreningen.
Tack vare den usla ekonomin, har Luleå Hockey på senare år släppt fram en drös av unga talangfulla spelare. Få kommer från själva Luleå, de flesta kommer från mindre samhällen i Norrbotten. Viktor Lindgren och Robin Lindqvist från Boden, Johan Harju och Linus Omark från Övertorneå, Magnus Isaksson Rosvik, Fredrik Styrman Kalix etc. Där har de fått obegränsat med istid. Haft förmånen att utvecklas i en bra miljö. Framförallt har de haft en uppväxt med bra och engagerade ledare/tränare.
Luleå Hockeys skrala ekonomi är inte bara av ondo. Föreningen är tvungen att hitta en modell som gör försörjningen av nya spelare kostnadseffektivt. Framtiden är ytterst beroende på hur man lyckas med sin scouting internt och externt.
Det gäller att snabbt och effektivt bygga upp en organisation med kunnigt folk. Lägg stora resurser på bra ledare och tränare i alla led. Nyttja den erfarenhet som före detta aktiva besitter. Stefan Skuggan Nilsson och Tomas Bulan Berglund är två bra exempel. Dom vet vilka verktyg som krävs för att nå ända fram.
Hockeyhälsningar