Det blir nödvändigt för Sverige att genomföra strukturreformer inom den offentliga sektorn, dels för att klara men även att förbättra samhällsservice och utveckling de kommande hundra (100) åren.
Det har regeringen insikt om efter att i dryga tio år följt processen att låta en regionreform växa fram underifrån. Politikerna har inte kunnat enas om strukturreformer. Däremot har man enats om och i vissa falll låtit enbart enskilda länsvisa regioner av nuvarande landsting bildas, vilket inte är tillräckligt eller hållbart för framtiden.
En strukturreform gör däremot i verklig mening skillnad när politiker, ansvariga och övriga aktörer tvingas tänka i nya banor då gränser flyttas och ansvar samt uppgifter utvidgas eller förändras.
Som samhällsdebattör har jag under tio år skrivit om nödvändigheten av strukturreformer. Även regeringen har varit uppdaterad och tagit del av förslagen på åtgärder samt vikten av regeringsdelaktighet i processen.
Regeringens slutsats blir att inleda en ny stor regionreform där hopslagning av landsting blir verklighet till nya storregioner i drift med början 2019 och senast 2023.
Under Almedalsveckan 2015 meddelade civilminister Shekarabi (S) att regeringen nu tillsätter en kommitté med Kent Johansson (C), före detta EU-parlamentariker och Barbro Holmgren (S), före detta migrationsminister för att inlämna förslag (2017) till regionindelning.
Syftet med en modern regionreform bör vara att förändra och göra skillnad i förhållande till dagens struktur och ansvar, där även den statliga förvaltningen i länen bör anpassas.
Det handlar enligt mig om att bilda en så optimal regionstruktur som möjligt och ge regionerna så stor omfattning av politiskt/ekonomiskt ansvar att regionalt självstyre med egen bärkraft blir möjlig. Det kommer dock inte att ske i ett första skede och är inte heller regeringens omedelbara intention.
Men jag menar att det i ett senare skede av omvandling blir helt avgörande för Sverige, inte minst ur demografisk och demokratisk synvinkel, för att kunna möta utmaningar och den utveckling som blir nödvändig i den ständigt pågående globala förändringen, konkurrensen och utvecklingen.
Regeringen avser i första hand att skapa en hållbar regionstruktur, där hopslagning av dagens landsting med huvudsakligt ansvar för hälso- och sjukvård sker. Det ger nödvändiga stordriftsfördelar och möjlighet att driva en mer kostnadseffektiv och verksamhetsutvecklande hälso/sjukvård. Med en resursoptimerad syn kan positiva förändringar ske för både kvalitet och ekonomi.
Internationellt växer även behoven och kraven på strukturreformer. Det finns exempel där man vill öka självstyret och frigöra den centrala styrningen och makten, men även det motsatta, att otillräckliga små enheter görs större för att uppnå en optimalare styrning och verksamhet. Det senare avser exempelvis kravet på ”kommunreformer” med hopslagning av små lokal kommuner till storkommuner. ”Regionreformen” däremot är i det avseendet en form av ”hybrid” mellan central och lokal nivå samt de båda synsätten om centralisering visavi decentralisering.
I grannlandet Norge har stortinget beslutat om att en kommunreform ska påbörjas inom en femårsperiod och genomföras så att mindre kommuner slås samman till en storlek av drygt 50 000 medborgare, vilket avses bli minimal kommunstorlek i den framtida kommunstrukturen. Här är norska regeringen beredd till tvingande åtgärder.
Även Sverige bör nu gå till handling med stöd av regering och riksdag och börja genomförandet av en hållbar regionreform som har förutsättningar att leda Sverige framåt under 2000-talet.