DEBATT. Replik på Jan Bergstens krönika i NSD 8/3-2014.
Jan Bergsten frågar vad ett kulturpris som Rubus Arcticus till exilnorrbottningar kan ge norrbottningarna. Han menar att ”ett generöst kulturstipendium finansierat av Norrbottens skattebetalare ska naturligtvis vara för i Norrbotten verksamma konstnärer och på så sätt ge en kulturell återbäring för norrbottningarna.” Allt annat är galet, skriver han.
Så vad han säger är att bara de som bor i Norrbotten kan ge en kulturell återbäring till Norrbotten som är värd att prisa. Betyder det att mina böcker om unga samer, om byar och städer i Norrbotten inte ger samer, tornedalingar, kirunabor, lulebor något kulturellt värde för att jag nu bor i Solna? Hade böckerna haft ett större värde om jag bott kvar i Kiruna?
Är det inte vad jag gör som räknas?
När Sms från Soppero kom ut 2007 fanns knappt någon skönlitteratur om unga samer och boken kom att betyda mycket för unga (och äldre) samer men också norrbottningar överhuvudtaget.
Jag sökte Rubus Arcticus-stipendiet och förklarade att jag ville skriva mer om sametjejen Agnes eftersom det är viktigt att sprida kunskap om samer och inte minst stärka unga samer och norrbottningar genom att låta dem ta plats och synas i litteraturen.
Stipendiet bidrog till att jag kunde fortsätta skriva och nu har totalt fyra böcker kommit ut.
”Sms från Soppero” har sänts som radioföljetong i P4. Mina böcker blev teater och visades på Giron Sámi Teáhter som turnerade i Sverige, Norge och Finland. Och nu jobbar jag med en bok om Bromsgatan i Kiruna och i april kommer en radioteater om Kiruna som har spelats in på SR i Luleå. Under det här året ska jag dessutom vara inspiratör och föreläsare i Pajala för blivande manusförfattare som ska skriva teater om och för Tornedalen.
Så jag har inte bara bidragit till att ge samisk kultur och Norrbotten en möjlighet att synas, jag har också bidragit till precis det Jan efterlyser - nämligen kulturell återbäring. Inte minst på andra kulturella arenor. Till och med jobb för andra kulturarbetare som bor och betalar skatt i Norrbotten.
Menar han då att det är inget värt för Norrbotten eftersom jag bor i Solna? Det är ju mina rötter i Kiruna och Soppero som är grunden för att jag kan skriva om och ge uppmärksamhet till samer, tornedalingar och norrbottningar. Eller upphörde mina möjligheter att ge tillbaka till Kiruna och Norrbotten så fort jag bokförde mig i Solna?
Nu kan jag bara tala för mig själv men det är ju bara att titta på listan med Rubus Arcticusmottagare så förstår man att Jans argument haltar betänkligt.
Skulle Sofia Jannoks musik inte bidra till kulturell återbäring för att hon numera bor i Umeå?
Har dramatikern Erik Norbergs pjäser ingen betydelse för Norrbotten eftersom han bor i Stockholm?
Har Katarina Kieris böcker inte någon kulturell återbäring för Norrbotten?
Och Liselott Wajstedt bor ju numera i Kiruna igen så då borde väl det betyda att hon inte längre ska stå med på listan över oss som inte kan bidra med kulturell återbäring? Tänk
om det var Rubus-stipendiet som gjorde att hon kunde flytta tillbaka och börja jobba på hemmaplan?
Tänk om jag flyttar hem igen? Men den stora frågan är ju - vad spelar det för roll?
Var i landet eller världen vi bor, vi som jobbar med kultur, har ingen betydelse. Vill man bedöma en kulturell återbäring för Norrbotten ska man väl hellre se till vad vi gör, inte var vi bor.
Dessutom har alla mina böcker och teatermanus till största del kommit till vid mammas och pappas köksbord i Silkimuotka. Så om mina rötter inte är garanti nog och platsen ska spela roll kan vi utan tvekan sätta en ”Made in Sápmi/Norrbotten”-stämpel på alla mina verk.