I en debattartikel i NSD (25/9) hävdar professor Patrik Söderholm, från det LKAB finansierade Hjalmar Lundbohm Research Centre, att det sedan 2000-talets början tillkommit ett krav på avsättning för saneringsbehov för en konkursad gruva som mer än tillräckligt skyddar medborgarna från eventuella kostnader. Detta öppnar för mer risktagande investerare i gruvbranschen menar Söderholm. Men tyvärr är påståendet direkt felaktigt och slutsatsen därför missledande.
Efter konkursen för Lappland Goldminers visade det sig att de bara hade hunnit avsätta 3 miljoner för att städa upp verksamheten. Kraven på ekonomiska avsättningar i miljötillståndet var kopplade till den brutna volymen och det var bara under en kortare tid som gruvorna producerade i stor skala. Kostnaderna för giftsanering är nu uppe i över 200 miljoner som skattebetalarna får stå för. När det gäller Northland så finns det i konkursboet 28 miljoner kronor avsatta för efterbehandling. Av företagets årsredovisning framgår att den beräknade kostnaden handlar om en bra bit över 100 miljoner. Denna beräkning gjordes innan omfattningen av grundvattensänkningen som gruvbolaget orsakat i området stod klar och innan utredningarna startades om totalt fem miljöbrott, ett mutbrott och ett brott mot minerallagen. Miljöskador som följer i spåren på den svenska gruvyran håller under hösten på att synas av Riksrevisionen.
Beträffande riskfyllda investeringar borde erfarenheterna av Northland Resources och Sveriges genom tiderna mest omfattande konkurs åtminstone väcka till eftertanke. Det förefaller finnas gott om oseriösa risktagare i denna bransch. Nickel Mountain fick till exempel tillstånd samtidigt som personer utreddes av Ekobrottsmyndigheten för omfattande svindleri på över 50 miljoner. Naturskyddsföreningen har gått igenom samtliga tillstånd som beviljats för att leta eller bearbeta mineraler i Sverige de senaste tre åren. Enligt minerallagen ska den som tidigare visat sig olämplig inte få undersökningstillstånd i Sverige. Men någon egentlig granskning av företagens lämplighet sker uppenbarligen inte i praktiken. Bland de bolag som beviljats tillstånd hade två av tio soliditet på under en procent.
Varför vill Söderholm framställa det som att alla gruvbolag tar sitt fulla ansvar när vi vet att så inte är fallet? Branschen som helhet borde ha allt att vinna på transparens och öppenhet gällande oseriösa aktörer, inte minst då det idag sker en alltmer effektiv granskning av fördelar och nackdelar med det utvinningsindustriella komplexet. Giftsanering måste betalas fullt ut av gruvbranschen.
Söderholms tankar om en stärkt miljölagstiftning, vilket han avslutar debattartikeln med, välkomnar vi. Efter de senaste årens skandaler och konkurser inom gruvbranschen behövs verkligen en mycket restriktivare lagstiftning till skydd för människor, kultur, vatten och levande landsbygd. Vi forskare från Sveriges gruvrealistiska forskarnätverk anser att det idag finns ett ekonomiskt och politiskt läge för ett moratorium på tre år då inga nya prospekteringar eller öppning av nya gruvor tillåts. Under tiden för det tillfälliga stoppet kan urfolksrepresentanter, forskare, tjänstemän och politiker förutsättningslöst utreda hur en hållbar mineralstrategi ska se ut för Sverige. En sådan hållbar mineralstrategi bör bland annat inkludera diskussioner om förändringar i forskningsstrukturer, myndigheters tillsynsförfaranden och förstärkningar av lagstiftningen.