Lärarbristen är ett allvarligt hot mot demokratin

I dagarna fylls Sveriges skolor återigen av förväntansfulla barn och ungdomar, men hur många av dem får förmånen att undervisas av behöriga lärare?

Carina Lidberg, huvudskyddsombud Lärarförbundet Kiruna skriver ett debattinlägg inför skolstart.

Carina Lidberg, huvudskyddsombud Lärarförbundet Kiruna skriver ett debattinlägg inför skolstart.

Foto: Maria Dahlgren

Debatt2023-08-19 07:55
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det råder lärarbrist i Sverige och i synnerhet i de nordligaste kommunerna där den gröna industrialiseringen pågår och arbetslösheten är låg. 

Lärarbristen har dock inte uppstått över en natt. I två decennier har det signalerats om stora pensionsavgångar samt färre sökande till lärarutbildningarna. Långsiktiga och relevanta åtgärder har dock uteblivit. 

I stället har utbildningssektorn genomgått reformer som har skapat systemfel och bidragit till dagens nationella kris som hotar vår demokrati, kompetensförsörjning och tillväxt. 

Skolväsendet vilar på demokratins grund. Lärarna har en samhällsbärande funktion att utbilda eleverna till goda demokratiska samhällsmedborgare för att de ska kunna fatta kloka beslut på både individ- och samhällsnivå. Därför är lärarbristen något politikerna måste ta på stort allvar. 

Kommunaliseringen, friskolereformen och det fria skolvalet är reformer som har bidragit till lärarbrist, minskad likvärdighet och lägre måluppfyllelse. Med kommunaliseringen 1991 överlät staten huvudmannaansvaret för skolan till kommunerna. 1992 genomfördes friskolereformen samt det fria skolvalet, vilket skapade en intern marknadskonkurrens om eleverna och deras skolpeng. 

När antalet friskolor ökade och den kommunala skolan tappade elever och därmed pengar, började kommunerna att jämföra sig med varandra med hjälp av konsultföretag i syfte att sänka kostnaderna. 

New Public Management (NPM), som är en styrningsfilosofi som bygger på intern marknadskonkurrens och mätbarhet i syfte att jämföra och hitta kostnadseffektiviseringar, smög sig in i offentlig sektor.

Kostnadseffektiviseringarna har bidragit till försämringar av de anställdas arbetsvillkor och arbetsmiljö eftersom kraven på de anställda har ökat samtidigt som resurserna har minskat. Samvetsstressen att inte räcka till får medarbetarna att lämna yrket. 

Sverige har på drygt 30 år gått från en statlig huvudman till cirka 1100 kommunala och privata huvudmän, som var och en satsar olika mycket pengar på skolan. 

Idag har vi ett skolsystem och regelverk som driver på ”kundifieringen” som är skadligt för skolans kunskapsuppdrag och betygens rättssäkerhet. En grundläggande förutsättning för att skolledares, lärares och elevers förutsättningar ska bli likvärdiga i hela landet är att staten återtar huvudmannaskapet och finansieringen av skolan och att marknadsskolan fasas ut. 

Sverige är det enda land i världen som tillåter vinstuttag från välfärden och de riktade statsbidragen är ett resurskrävande systemfel som bidrar till att likvärdigheten mellan kommunerna sjunker. 

Barngruppernas storlek i förskolan måste minska och regleras med lagstiftning. Idag är nästan varannan barngrupp i förskolan större än Skolverkets riktmärken, vilket påverkar både personalens arbetsbelastning och barnens möjlighet till trygghet och stimulans. 

De ständiga effektiviseringarna måste få ett slut och det måste finnas en balans mellan krav och resurser för både lärare och skolledare. Utbildningssektorn lägger grunden för framtidens välfärd och kompetensförsörjning. 

Långsiktiga och relevanta åtgärder kan inte vänta om Sverige fortsättningsvis vill vara ett tryggt och demokratiskt land med hög kompetensnivå och tillväxt.