Debattartikeln med krav på ökad licensjakt på björn i Norrbotten ger uttryck för en ståndpunkt som främst företräder jaktintresset – ett särintresse som i viltförvaltningsdelegationen länge haft oproportionerligt stort inflytande.
Delegationen är inte ett expertorgan. Den består av representanter för olika samhällsintressen, där just jakten dominerar både numerärt och debattmässigt då de flesta delegaterna har jakt som intresse oavsett vilken del av samhället de representerar. Därför är det avgörande att Länsstyrelsen, som är vår expertmyndighet med ansvar för att värna biologisk mångfald och följa lagstiftning, inte låter sig pressas av särintressen.
Debattörerna vill öka licensjakten på björn i tron att detta skulle minska behovet av skyddsjakt. Detta argument är missvisande. Licensjakt riktas mot björnar generellt, oavsett om de orsakat problem eller ej. Skyddsjakt däremot riktas mot individer som orsakar problem – tex. i renskötselområden. En ökad licensjakt innebär att även oskyldiga björnar skjuts. Svenska Rovdjursföreningen har i dialog med rennäringen förstått att många samebyar föredrar skyddsjakt där problem uppstår – inte en omfattande allmän jakt på björnar som inte orsakar några skador med minskad möjlighet till skyddsjakt som följd.
Debattörerna hänvisar till att Norrbotten är stort och glest befolkat, vilket försvårar inventering. Samtidigt argumenterar de för att björnstammen är för stor. Men om det är svårt att ens hitta björnarna – var ligger då problemet? Det tyder snarare på att stammen är för utspridd.
Rumänien har tex. en yta som är drygt dubbelt så stor som Norrbotten, men har 10 000 björnar – och en befolkning på över 19 miljoner människor. I ljuset av det framstår det som orimligt att betrakta en population på drygt 500 björnar i Norrbotten som ett problem. Tvärtom borde vi fråga oss varför vi har så få.
Ett ytterligare skäl att värna en större björnstam i norra Sverige är genetiken. Med dagens låga täthet, särskilt i nordliga delar av landet, minskar möjligheten till naturligt genetiskt utbyte med björnar från Finland. Det hotar den genetiska variationen och på sikt artens hälsa. Lappland har dessutom potential att utveckla hållbar björnturism. Idag är björniakttagelser där sällsynta. En fortsatt minskning av stammen riskerar att urholka dessa möjligheter och slå mot naturturismnäring som är betydligt mer långsiktigt värdefull för Norrlands ekonomi än att värna jakten.
Ett starkt motiv för många jägare att kräva licensjakt är att själva få skjuta en björn. Vid skyddsjakt är det oftast länsstyrelsens personal eller särskilt utsedda jägare som genomför insatsen. Vanliga jägare går då miste om en spännande jaktupplevelse och möjligheten till troféjakt. Licensjakten, till skillnad från skyddsjakten, erbjuder just denna möjlighet – något som ofta väger tungt för dem som driver frågan. Det visar att jakten inte bara handlar om förvaltning eller skador, utan också om ett starkt intresse av att få skjuta björn.
Jaktintresset har en dominerande röst i svensk viltförvaltning. Men viltvård handlar inte om att maximera eget jaktuttag – det handlar om att säkerställa livskraftiga viltstammar, genetisk variation och hållbar samexistens med andra samhällsintressen. Återigen visar skribenternas debattartikel det okloka i att låta jaktintresset styra över viltvården. Det är länsstyrelsen, vår expertmyndighet som bör fatta beslut om björnstammens förvaltning, inte ett särintresse som ser till sina egna intressen i första hand.