I Sverige har den traditionella inställningen till beroende i varit att se problemet som en konsekvens av sociala missförhållanden. Vården har sina rötter i fattigvården och har följaktligen i huvudsak fallit under socialtjänstens ansvarsområde. Medicinska faktorer spelar dock en betydande roll i beroendeutvecklingen. Nio av tio personer med beroende vill helst söka hjälp inom hälso- och sjukvården. Det har därför föreslagits stora reformeringar av beroendevården, men att förändra sedan länge etablerade verksamheter och tankesätt har visat sig tidsödande. Detta alltmedan facit är tydligt: Sverige har fem gånger högre narkotikadödlighet än genomsnittet i EU. Det är i det här ljuset man bör se beroendesituationen i Norrbotten i allmänhet och Luleå i synnerhet. Politiskt sviktar viljan att driva samverkan mellan socialtjänst och hälso- och sjukvård. Istället tillåts åsikter och revirtänk ta utrymme över samverkan mellan kommun och region.
Kommunerna i Norrbotten avser att säga upp samarbetsavtalet med Region Norrbottens Beroendecentrum. Fredrik Hansson (S), ordförande i socialnämnden i Luleå säger i en intervju med NSD att samarbetet ”inte alls blivit det som kommunerna hoppats på”. Den stora frågan är då vad kommunerna egentligen har hoppats på. Förväntningarna förefaller inte vara kopplade till faktiska behov hos patienterna. Ett återkommande fenomen är att patienter med mycket svåra beroendetillstånd remitteras i syfte att nyktra till, för att sedan förhoppningsvis kunna delta i öppenvårdsprogram. Patienterna har ibland varit i så dåligt skick att sjukvården bedömt risken som överhängande att patienten ska droga sig till döds. I sådana fall kan institutionsvistelse vara livräddande. För år 2015 - 2017 visar Socialstyrelsens statistik en lätt minskning av antalet norrbottningar som fått institutionsvård. Samtidigt ökade vårdtyngden som utgörs av missbruksdiagnoser med över 25 procent mellan år 2015 - 2018. Samverkan skulle kunna leda till en bättre avvägd vård. Istället ses återkommande korta inläggningar, vilket är potentiellt hälsovådligt för patienten.
Även samverkan kring de allra mest utsatta personerna börjar nu svikta. Insatsen Case Management rekommenderas av Socialstyrelsen. Här arbetar behandlare i nära samarbete med socialsekreterare och läkare för att ge stöd för personer som lider av både missbruk och psykisk sjukdom. Luleå kommun försvårar nu i praktiken den insats som man tidigare varit med att instifta. Personal som arbetar uppsökande får sedan ifjol spendera mycket arbetstid med att vandra genom staden, då man inte längre får parkera i anslutning till sina lokaler. Personalen uppfattar sig inte heller ha mandat att ledsaga sina klienter till institutioner, vilket i enstaka fall medfört allvarliga risker. När socialsekreterarna pressas av hög personalomsättning och otrygg arbetsmiljö, finns en tydlig risk att situationen förvärras ytterligare ifall Case Management avlövas och i förlängningen läggs ned.
Det finns ett stort behov av vetenskapligt baserad beroendevård. Det är förståeligt att traditioner och hävd bromsar utvecklingen, men att det visar sig finnas politisk acceptans för att låta utvecklingen flyta med strömmen är otillfredsställande. Kunskapsstöd finns inom regionen, den måste dock efterfrågas av beslutsfattare och myndighetsutövare. Vi sitter alla i samma båt och vi behöver en styrman.