Fiske och därmed jämförligt är mångfacetterat och vanskligt att ge sig in på. Det är lätt gjort att komma fel, och kanske ännu lättare att komma ingenstans.
Man kan enkelt uttryckt säga att fiskevård är öring med vars hjälp man kan råda bot mot den omfattande vanhävden. Bitarna faller på plats en efter om man bara tänker efter vad som står i uppslagsboken och kanske på något ställe till.
Det är viktigt att man börjar på rätt ställe i öringens livscykel. D.v.s. på födelseplatsen. Om man tänker sig livscykel som en klocka och man vill vara med från början ska man vara på plats efter tolvslaget, på födelseplatsen. Det är väldigt lätt gjort att man klampar in fem i tolv. Då befinner man sig i slutskedet av öringens livscykel och då kan man vara säker att man är på villospår. Ja, det står ju i uppslagsboken att öringen lever sin första tid på födelseplatsen varefter den utvidgar sina domäner till vad man kallar uppväxtområde.
Det sägs vidare att öringen efter 2 – 5 år utvandrar till ett i regel nedströms beläget större vatten, en sjö eller havet där den kan bli storväxt på grund av bättre tillgång på föda. Aha! Det är tillgången på föda som bestämmer hur stor öringen kan bli! Ja, så står det! Var det någon som trodde något annat?
Konceptet:
Är uppbyggt kring förutsättningarna:
· att det finns bara en art öring
· att öringen är revirhävdande
· att tidigt lekmogna individer blir aggressivt revirhävdande
· att tidigt lekmogna individer blir kvar i födelsevattnet
· att sent lekmogna individer inte orkar hävda revir och beger sig på vandring
· att sen lekmognad jämte god tillgång på föda är förutsättningar för storväxthet och långvandring
· att samma förutsättningar gäller oavsett om öringen är född i moderälven eller i ett tillflöde
Att tänka på.
Varför har Nya Zeeland lyckats med Svensk öring medan vår öring är klassad som utrotningshotad? Det låter som en saga, men det är faktiskt sant. Öringen räknas som rovfisk och ska egentligen inte vara utsatt för predation. Så är det åtminstone i Nya Zeeland, men det är inte riktigt så i Sverige, vilket kan förklara varför vi inte har lyckats så bra.
Varje dag, nästan, noterar vi att ingen tänker på att harren är en mycket svår konkurrent om öringens livsrum just där öringen är allra känsligast, på födelseplatsen. Harren beskrivs som en pragmatiker och harmlös överlevare, men så är nog inte fallet när den kommer till dukat bord med öringrom och nykläckta yngel. Klart vi ska ha havsvandrande individer av öring i älvarna för att höja dess attraktionskraft som sportfiskevatten. men tro inte att de bidrar särskilt mycket till reproduktionen, i varje fall inte ovanför de definitiva vandringshindren.
Det finns också noteringar, att om man vill vara säker om att få en effektiv föryngring av öring är den bästa platsen ett tillflöde uppströms ett vandringshinder som stoppar harren. Slutsatsen blir att om vi vill bygga upp ett öringbestånd värt namnet, så måste vi ta tillflödena i anspråk. De åtgärder som blir aktuella är:
· Förstärkning av utarmade bestånd
· Återetablering av utslagna bestånd
Eftersom vi har sett hur tillflödena har åderlåtits på individer med anlag för storväxthet och långvandring behöver det inte råda någon tvekan om vilket avelsmaterial vi ska välja.
Öring som decimerare av småsik och småröding.
Öringen är den enda naturligt förekommande predatorn på småröding och småsik. Den är effektiv decimerare i den meningen att den äter småfisk livet igenom. Ett problem är att öringen tar lång tid på sig innan den går över till fiskdiet. Öring är inte omtyckt i matfiskodling då några växer hyggligt medan andra ägnar sig åt lekbestyr och ställer till oreda i kassen och tillväxten är alltför ojämn.
Det har gjorts många försök med öring som decimerare i bestånd av både småsik och småröding. Alla, i princip, har misslyckats och man har inte funderat över varför. Även vid sådana försök har man dock gjort den iakttagelsen att tillväxten är ojämn.
I en norsk undersökning i en sjö med småröding kom man fram till att endast enstaka öringar blir fiskätare. Fisket pågick dock som vanligt under försöket varvid öringarna fiskades upp vid 35 – 40 cm längd. Undersökningen kan inte tas på allvar. Det har förundrat mig vid alla försök med öring som decimerare av småfisk att man har så brottom att fiska upp sättfisken.
Fiskeriintendenten Karl Erik Nilsson har konstaterat att endast en öring av 500 utsatta hinner uppnå vuxen storlek. En noggrann Svensk undersökning från 1950-talet visar att vid 40 cm, ett vanligt mini- eller invägningsmått, är andelen fisk i födan 10 % samt att öringen först vid 50 cm har konverterat helt till fiskdiet. Därefter växer den snabbt och väger runt 3 kg vid 60 cm längd. Den har då hunnit äta c:a 22 kg småfisk. Min-mått lägst 60 cm, alltså! Om vi vill försäkra oss om att de storväxta individerna ska få chans att leka blir minimimåttet högre. Den svenska undersökningen tyder på att flertalet öringar konverterar till fiskdiet om de får leva tillräckligt länge.
Slutsatsen blir att det inte är öringens fel om den fungerar dåligt som decimerare av småfisk, utan felet finns att söka någon annanstans. Klart är dock att det är matfiskmetoden som ska gälla. Att öring får landas när den har uppnått slaktfärdig storlek. Då kan det fungera.
Öring i sjön kan bli väldigt stor på fiskdiet. Men minns att vissa sikarter kan bli lika stora som öringen på en diet av enbart näringsdjur om de finns i tillräcklig mängd. Tillgången på näringsdjur beror på hur man med hjälp av öring lyckas decimera småsiken (eller småröding) vilka effektivt konkurrerar om näringsdjurens mat, plankton. Inte så enkelt att förklara verbalt, kanske, men mycket enkelt när Du väl har förstått det.
Avvattningsområdet som en enhet.
Fiskevårdplanen bör omfatta hela avvattningsområdet. Därför är det nödvändigt med samråd och en öppen dialog över ägogränserna. Det innebär att det vore olyckligt om statens lokala företrädare jämte de lokala myndigheterna envisas med att vara ointresserade av att samverka med ortsbefolkningen. Helst borde de avveckla sina dyrbara administrationer och överlåta ansvaret för skötseln till ortsbefolkningen. Om fisket ska skötas på affärsmässiga grunder kan man inte dras med dyrbara myndigheter som inte tillför något och bara drar ner lönsamheten.
De fiskeförvaltande föreningarna bör skyndsamt skaffa sig:
· Egen spetskompetens. Statsmakten drog in fiskenämnden som var både sakkunnig, fiskeförvaltare och tillsynsmyndighet men som inte fungerade. Fiskefrågorna lades som en enhet under länsstyrelsens styrelse, men det fungerar inte heller. Detta tillsammans med vad vi hört via media på senare tid om fisketräda som panikåtgärd säger med önskvärd tydlighet att där finns inget att hämta.
· Eget affärsmässigt tänkande. Statsmakten har sagt att bidrag kan utgå endast till långsiktiga åtgärder. Statsmakten menar enligt min mening att fisket och fiskevården måste bära sina egna kostnader. Lokala myndigheter och likställda har inte visat någon medvetenhet om behovet av affärsmässigt tänkande. Det är inte fel att ha i åtanke att myndigheterna inte är beroende av fisket för sin överlevnad eller av den avkastning fisket kan ge, då dessa i huvudsak tar sin näring via våra skattsedlar.
Sträva mot topp-tio i världen.
Slutprodukten bör inte utan ska vara ett slagkraftigt fiske som är jämförbart med eller bättre än de fisken som f.n. räknas som de bästa i världen. Vi har inte råd att avstå. De naturliga förutsättningarna finns redan, medan kompetensen behöver förfinas en aning. Vi ligger bra till geografiskt i förhållande till marknaden. Man kan resa till oss med flyg, tåg, bil eller till fots. Till allt detta behöver vi service av allhanda slag. Det kan ju kännas bättre att inverstera om det kommer folk med högre betalningsvila. Allt beror på om vi vill satsa på en hög kvalitet på fisket.