Pensionsångest. Ordet används allt oftare. Människor oroar sig för om pensionen ska räcka, för hur de ska klara sig ekonomiskt efter ett långt arbetsliv. Det svenska pensionssystemet levererar inte vad som utlovades när det infördes på 90-talet. Vi ser nu effekterna: låga pensioner och ökande fattigdom bland äldre.
När det nuvarande pensionssystemet infördes lovades en kompensationsgrad på 60 % av slutlönen. Verkligheten är en annan. Dagens pensionärer får i snitt 44 %, och den siffran sjunker för varje generation. För unga i arbetslivet kan pensionen landa under 40 % av slutlönen om inget görs.
Detta är ett direkt svek. Många har arbetat ett helt liv men får ändå en pension som knappt går att leva på. Ensamstående kvinnor drabbas hårdast – med en genomsnittlig pension som ligger under fattigdomsgränsen. Hur kan vi acceptera att de som byggt vårt land tvingas vända på varenda krona medan överskottet i pensionssystemet växer till 2 000 miljarder kronor?
Det finns pengar – men de används inte till pensionerna
Samtidigt som pensionerna är för låga går miljardbelopp som betalas in till pensionssystemet rakt in i statskassan. Arbetsgivarna betalar pensionsavgifter för hela lönen, men den del som överstiger inkomsttaket används inte till pensioner. Det är en dold beskattning som urholkar systemets legitimitet.
Dessutom finns det ett enormt överskott i AP-fonderna. Dessa fonder är avsedda att säkra pensionerna, men istället ligger pengarna orörda samtidigt som dagens pensionärer kämpar med ökade kostnader för mat, el och boende. Vi måste införa “pensionsgasen”, en mekanism som gör det möjligt att använda överskottet för att höja pensionerna. Det finns ingen anledning att bygga en ännu större buffert när människor redan nu inte klarar sig på sina pensioner.
För många blir tjänstepensionen den enda räddningen. Men detta skapar orättvisor. Alla har inte lika goda möjligheter att förhandla fram bra tjänstepensionsavtal. Den allmänna pensionen ska vara grundplattan, inte en svältkost som kräver komplettering. Staten får inte abdikera sitt ansvar och lämna pensionerna helt i arbetsmarknadens händer.
Pensionsgruppen blockerar förändring – det är dags för riksdagen att ta över
Pensionsgruppen, där åtta partier ingår, har visat sig vara ett hinder snarare än en lösning. Om en enda part säger nej kan inga reformer genomföras. Det har lett till en politisk låsning där viktiga reformer skjuts på framtiden medan pensionerna sjunker. Om gruppen inte kan leverera högre pensioner nu, måste frågan lyftas till riksdagen och hanteras som vilken annan politisk fråga som helst.
Det finns lösningar som kan genomföras direkt:
- Höj pensionsavgiften till 18,5 % – idag är den bara 17,2 %, vilket inte räcker.
Inför pensionsgasen – låt överskottet i AP-fonderna höja pensionerna.
- Jämställ skatt på arbete och pension – dagens system är oöverskådligt och orättvist.
- Säkra garantipensionen – ingen ska behöva leva i fattigdom efter ett långt arbetsliv.
Dessa reformer är fullt möjliga. De hotar varken ekonomin eller statsfinanserna. Det som krävs är politisk vilja.
Dags att ta pensionsfrågan på allvar
Förändring sker inte av sig själv. Vi behöver göra pensionsfrågan till en valfråga 2026. Socialdemokraterna har särskilt ansvar att driva på för reformer – inte minst vid den kommande partikongressen. Pensionssystemet var en gång en av arbetarrörelsens största landvinningar. Idag är det en av våra största besvikelser.
Pensionärerna förtjänar bättre.
Pensionerna sviker – vi behöver en reform nu
Pensionssystemet var en gång en av arbetarrörelsens största landvinningar. Idag är det en av våra största besvikelser, skriver Thomas Hartman, ordförande i Umeå S-Tjänstemannaförening.
Thomas Hartman (S), Ordförande, Umeå Socialdemokratiska Tjänstemannaförening
Foto: Patrick Trägårdh
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.