En lika tidig punkt är målet att bygga upp beredskap för att möta konjunktursvängningar. För att klara det och för att kunna värna välfärden, möta en hotande svacka i konjunkturen och minska ojämlikheten i Sverige måste politiken aktiveras. Staten måste våga låna till investeringar och skatten tas ut efter principen ”skatt efter bärkraft”.
Hur den framtida skattereformen än utformas står det klart att de resurser som idag står till förfogande för att klara välfärden i form av sjukvård och omsorg, rättsväsendet med polis, åklagare och domstolar, skolan, kommunikationerna med fungerande järnväg och bra digi- och teleförbindelser, ett väl utbyggt försvar och satsningar som utjämnar de regionala skillnaderna inte räcker till.
De samlade skatterna måste höjas. Det finns ingen plats för vare sig jobbskatteavdrag eller borttagen värnskatt. Det liberalerna kravet att slopa värnskatten på fem procent på inkomster över 61 000 kronor i månaden kommer att öka inkomstskillnaderna och ge de absolut högst avlönade miljonbelopp i tillskott på årsinkomsten.
Den skattepolitik som hittills förts har inte bara urholkat resurserna till den gemensamma sektorn utan också byggt upp och fördjupat den ekonomiska ojämlikheten i Sverige. Professor Lars Calmfors konstaterar i en analys att de skattesänkningar som januariöverenskommelsen pekat ut riskerar att ytterligare öka inkomstskillnaderna i Sverige. För att motverka den utvecklingen och för att klara de mål regeringen satt upp för framtiden noterar Lars Calmfors att en ny fastighetsskatt måste införas och kapitalskatterna höjas. Han noterar också att den moderatledda alliansregeringens avskaffande 2007 av den tidigare fastighetsskatten inte grundade sig på någon ekonomisk analys alls utan gjordes enbart för att infria ett populistiskt vallöfte.
Att regeringen förklarat att det inför kommande år finns 25 miljarder att använda till reformer är en sanning med stora frågetecken. Det mesta av pengarna är redan i förtid inbokade till att klara den slopade värnskatten och andra i januariöverenskommelsen uttalade skattesänkningar. Det faktiska reformutrymmet för reformer riskerar att stanna vid omkring fem miljarder - en summa som slukas snabbt när verksamheter som rättsväsende, pensioner eller förvaret ska stärkas.
Lika väsentligt som det är att höja skatterna för möjligheten att ha kvar en väl fungerande välfärd är det att staten inför en hotande lågkonjunktur höjer statsskulden för investeringar i ny och modern infrastruktur. Allt från vägar och järnvägar till elnät och bredbandsutbyggnad behöver rustas. Stora delar av den svenska infrastrukturen börjar bli kraftigt sliten. Att i ett läge där det går att få långa lån till låga räntor är satsningar på landets infrastruktur inte bara ett sätt att möta en i sjunkande konjunktur ökad arbetslöshet utan också ett sätt att förbereda landet och göra Sverige attraktivt för företag inför nästa högkonjunktur.
Men både en skattereform med målet att höja kvalitén i den gemensamma sektorn som viljan att öka vår rekordlåga statsskuld för att satsa på återuppbyggnaden av en sliten infrastruktur kräver mod och vilja. Frågan är om den finns. Tyvärr talar innehållet i januariöverenskommelsen inte för det.