För mer än ett år sedan presenterades utredningen “Som om vi aldrig funnits”. Den handlar om tornedalingar, kväner och lantalaiset - en av Sveriges fem minoriteter - och togs fram av den Sannings- och Försoningskommission som tillsattes av dåvarande kulturminister Amanda Lind (MP).
Som titeln antyder är tornedalingar, kväner och lantalaiset en grupp som i många avseenden osynliggjorts av svenska staten, framför allt under 1900-talet. Finska förbjöds i skolan, arbetsstugor sattes upp som internat för barnen, där de skulle försvenskas och assimileras i det svenska samhället, och de rasbiologiska idéerna ledde till en nedsättande syn på minoriteten.
Kommissionens rapport skickades på remiss och svaren speglar förstås titeln, “Som om vi aldrig funnits”. Det är förslag och stöd för insatser och arbete för synliggörande, deltagande, kulturfrämjande, språksatsningar och ett närmare nordiskt samarbete.
Man skulle kunna tro att regeringen skulle agera skyndsamt på dessa signaler. Men icke, snart ett år efter remisstidens utgång finns inget riktigt förslag, ingen anställd, inget projekt. Det finns en summa avsatt till länsstyrelsen för “arbete” under 2025 men ingen närmare hänvisning till vad, med vem och på vilket sätt.
Detta är helt oacceptabelt. Om ett stort antal människor lägger tid och kraft på att bidra till Sannings- och Försoningskommissionens arbete, så är det minsta man kan begära att det faktiskt händer något. Allt kan inte ske på en gång, men att påbörja, bemanna, avdela resurser för att skapa något bättre måste bara ske.
Vi förstår att minoriteten tornedalingar, kväner och lantalaiset känner sig förbigångna och osedda. Från Miljöpartiets sida kommer vi inte att släppa detta förrän vi ser att regeringen gör något.