Heliski. Helikopter. Fjäll. Helikopterskidåkning.
I debatten om helikopterskidåkning och rennäring i Kirunafjällen riskerar vi att förlora något större än en enskild näringsgren. Vi riskerar att förlora förtroendet för att olika intressen kan samexistera. Polariseringen måste brytas – och det kräver fakta och dialog, inte känslor och symbolpolitik.
Helikopterskidåkning har bedrivits i Kirunafjällen sedan 1960-talet. Det är en liten men viktig del av en lokal besöksnäring som skapar arbetstillfällen och livskraft i en kommun där alternativa verksamheter är få. På Niehku Mountain Villa har vi satsat stort med stöd från myndigheter och sysselsätter ca 35 personer under högsäsong och har verksamhet året runt. Utan veckorna med helikopterskidåkning hade vi inte kunnat hålla verksamheten igång resten av året.
Det är lätt att göra helikopterskidåkning till ett slagträ i en större maktpolitisk konflikt. Inte minst i media målas vi i branschen upp som samvetslösa galningar som kräver rätten att flyga runt bland nyfödda renkalvar och dräktiga vajor. Så går det naturligtvis inte till, och det vet Transportstyrelsen. Ska vi prata seriöst om fjällens framtid måste vi börja med att lägga fakta på bordet.
Faktum är att helikopterskidåkning utgör en mycket liten del av den totala flygtrafiken i fjällen. På grund av vädret flygs det långt ifrån varje dag. Samma piloter flyger dessutom betydligt mer för samebyarna själva, inte minst för renskötsel. Ska vi ha ett seriöst samtal om antal flygtimmar i fjällen och olika naturvärden, behöver vi lägga fram alla fakta. Hur mycket flygs? Av vem och i vilket syfte? Vem tjänar på att det flygs och vad för det med sig för bieffekter. Positiva som negativa. Kan vi vara utan heliskiing? Kan vi vara utan helikopterassisterad renskötsel? Vill någon överhuvudtaget det?
Fram till 2022 fanns ett väl fungerande samråd mellan helikopterskidoperatörerna och samebyarna, dessa leddes förtjänstfullt av Kiruna Lapland, en ekonomisk förening med de lokala turismföretagen. Vi hade gemensamma kartor, rutiner och direktkontakt på fjället för att undvika konflikter. Men inför vintern 2022 valde samebyarna att avsluta samråden och istället sa man ordagrant, att man nu skulle ”provtrycka systemet”, det innebar att begära flygförbud i områden där vi åker skidor – inte där renarna faktiskt finns. Men även att använda media för att kommunicera. Ett onödigt trubbigt tillvägagångssätt om syftet var att undvika eventuell störning mellan två näringar, där ett enkelt telefonsamtal i stället skulle få omedelbar verkan.
I vintras var betet i lågfjällen och skogen österut det bästa på länge. Trots det hävdades att större delen av hjorden befann sig i fjällområden där vi bedrev vår verksamhet. Transportstyrelsen, som är expertmyndighet med god insyn i frågan, underkände detta. Ändå valde Förvaltningsrätten i Linköping att införa ett omfattande flygförbud utan att ha varit på plats eller haft fakta på bordet.
Beslutet meddelades den sista timman innan alla myndigheter gick på första maj-ledighet, en tidpunkt som innebär absoluta högsäsongen för alla som jobbar med turism i fjällen. Så här har det fortgått i fyra år. Man vet aldrig när och från vilket håll beskeden om ett nedstängt luftrum kommer. Man provtrycker systemet med framgång. Om man med framgång menar att låta en näring utan hänsyn gå före en annan.
Vi har sedan Niehku startade 2018 inte haft en enda incident där renar störts. Vi har både före och efter det brutna samrådet gjort vårt yttersta för att undvika renhjordar, bland annat genom löpande men inofficiell dialog med renskötare ute på fjället. Flera av oss som jobbar på hotellet kommer från närområdet och är väl familjära med både rennäring och den känsliga fjällmiljön.
Samtidigt tillåter dagens otydliga regelverk att tillfälliga aktörer med begränsad kännedom om rennäring och annan störningskänslig verksamhet till fjälls kommer in och flyger intensivt under korta perioder. Det skadar både samebyarna och oss som försöker bygga långsiktig verksamhet med respekt för fjällens förutsättningar. Här vågar jag nog påstå att vi delar oro och frustration över situationen.
Det är hög tid för myndigheterna att kliva fram och sätta spelregler. Vi behöver ett långsiktigt ramverk för både helikopterskidåkning och skotertrafik, där alla parter – samebyar, myndigheter och lokala näringsidkare – deltar i en seriös dialog.
Norrbotten behöver fler livskraftiga näringar, inte färre. Vi vill vara en del av lösningen, inte ett slagträ i en större konflikt. Men då krävs att alla tar ansvar för att bryta polariseringen. Fjällens framtid är för viktig för att reduceras till ett nollsummespel mellan vinnare och förlorare.
Denna fråga kräver fler färger på paletten än bara svart eller vitt.
Låt oss börja prata med varandra igen.