Föregående vecka har Aftonbladet gjort reportage från Kiruna på temat “Kommuner i kris”.
Anledningen? Det är viktigt att hålla budgeten, oavsett hur det påverkar barnen. Det som händer i Kirunas skolor just nu närmar sig lagbrott. Beslutet om att göra sig av med uppemot 50 vuxna från skolorna på mindre än ett år har inte föregåtts av någon konsekvensanalys, varken vad gäller barnen i skolan, lärare eller annan skolpersonal.
På opponerande politikers frågor om hur det är tänkt att de barn som drabbas ska klara av sin skolgång har den nya kommunledningen svarat ”förstärkt Elevhälsa”. Och visst, med statliga medel som fördelats till följd av kritik från Skolinspektionen, pågår just nu en förstärkning av Elevhälsan med fem kuratorer, två sjuksköterskor och två psykologer. Det är viktigt och bra, men precis som facken påpekar, så ersätter Elevhälsans förebyggande insatser aldrig det stöd som elev- och verksamhetsassistenter ger i klassrum och skolkorridorer. Dessutom är majoriteten av dessa tjänster inte tillsatta än och gapar alltså tomma, samtidigt som fler och fler elev- och verksamhetsassistenter tvingas lämna.
Det är inte alls en dålig idé att se över hur elevassistenterna används i skolan. Ofta är det personer utan adekvat utbildning eller arbetslivserfarenhet som får barn som utmanar mest, utan desto mer handledning eller utvecklingsmöjligheter. Många sådana anställningar som gjorts på skolor i Kiruna de senaste åren har gett otillräckliga resultat för barnens skolsituation i förhållande till insatsen, där är vi överens. Men världen är som bekant inte svart eller vit och kommuner är tröga organisationer av en anledning.
Demokratiska förändringar behöver få ta tid att förankras hos dem de berör och för att nyttan ska balanseras mot minsta möjliga skada. Framför allt när det gäller våra barn. Det är direkt ovärdigt att låta prestigen i att snabbt kunna visa upp snygga budgetsiffror vinna över skyldigheten att tillgodose barnens rätt till undervisning, och dessutom kalla det för “handlingskraft” och “ansvarstagande”. Minska för all del på antalet elevassistenter där det visat sig ge minst resultat och utveckla arbetsmetoderna för hur övriga ska jobba, men låt inte barnen komma i kläm på vägen!
Just nu har Kirunas skolor barn med rörelsehinder som inte kan garanteras rätten till assistans för att kunna ta sig runt i skolbyggnaden. Assistenterna riskerar varsel. Detsamma gäller barn med andra funktionsvariationer som är så pass beroende av sina trygga personer och en anpassad studiemiljö att de inte kommer till skolan överhuvudtaget om assistenten är sjuk. Samtliga elever riskerar dessutom minskad trygghet och sämre studiero i takt med att färre vuxna finns tillgängliga. Eleverna får helt enkelt klara sig själva i än större utsträckning och läraren i klassrummet (för det finns som regel bara en) får göra så gott hen kan, så länge hen orkar. Sannolikt resulterar detta i att flera av barnen slutar komma till skolan överhuvudtaget, många av dem har den historiken sedan förut. Ska vi se det som en lättnad?
Den nya kommunledningen pratar gärna om att vi behöver bli fler Kirunabor. Skolorna behöver också fler behöriga lärare. Vilka signaler skickar det till omvärlden att det just nu sågas skoningslöst i Kirunas skolor, medan fler och fler lärare når bristningsgränsen? En budget i balans låter förstås fint, men på vems bekostnad?