Debatt: Varför lyckas inte skolan motivera elever?

Sommarlovet har börjat. Skolgårdana är tomma och ännu en kull niondeklassare har lämnat grundskolan. En efterlängtad frihet för många och början på ett nytt kapitel. Men för många innebär det också ett tyst misslyckande, de lämnar skolan med otillräckliga betyg och en känsla av att inte duga.

Trots år av rapporter, utredningar och löften om förbättringar har skolan återigen brustit i uppdraget att ge alla barn likvärdiga möjligheter. Det här handlar inte enbart om siffror i ett betygsdokument, det handlar om barn och unga som år efter år går igenom ett skolsystem där deras behov inte tillgodoses.

Elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, psykisk ohälsa, elever som behöver mer tid eller annan pedagogik och mer tydlighet, faller mellan stolarna i en skola där resurserna inte räcker till. När stödet uteblir växer känslan av misslyckande. Självförtroendet naggas i kanten varje gång man inte hänger med på lektionen och man inte får hjälp att förstå, varje gång man får höra att man måste "ta eget ansvar". För barn som redan kämpar är det ett dubbelt straff, de får inte bara sämre betyg, de får också bära skulden för det själva, trots att det faktiskt är de vuxna som bär ansvaret.

När de sen står där med ofullständiga betyg är skadan redan skedd. Många av dem bär med sig en sargad självkänsla in i vuxenlivet. De har lärt sig att skolan inte är en plats för dem. Att de inte är smarta nog. Att de inte passar in. Att de inte räcker till.

I Kiruna kommun gick cirka 24 % av eleverna ut årskurs 9 våren 2025 utan att vara behöriga till gymnasiet. Drygt var fjärde elev får alltså inte med sig de betyg som krävs för att gå vidare till gymnasieutbildning. Individuella programmet ökar mest på gymnasiet i Kiruna, detta visar att allt fler elever tvingas ta en alternativ väg efter grundskolan, ofta med sårad självkänsla.

Det är inte barnen som har brustit, det är systemet. Ett system där elever får kämpa för att ens bli sedda. Där special- och socialpedagogiska insatser är en bristvara och där lärare vacklar under arbetsbördan. Ett system där barn offras och vuxenvärlden väljer att inte ta ansvar.

Vi måste sluta skylla på elevernas "bristande motivation" och i stället fråga oss varför skolan inte lyckas motivera. Hur många fler barn ska vi tillåta gå igenom grundskolan och komma ut på andra sidan med känslan av att inte vara tillräckliga?
De förtjänar bättre. Vi kan bättre