Nästan hälften av jordens befolkning lever i fattigdom. Det innebär att nästan varannan människa saknar tillgång till de mest grundläggande behoven: mat, rent vatten och ett tak över huvudet. För dem handlar det om en ständig kamp för att överleva från dag till dag. I Sverige lever cirka 470 000 personer i absolut fattigdom. Så behöver det inte vara. Enligt Världsbanken skulle vi kunna utrota fattigdom tre gånger snabbare om vi minskar ojämlikheten i världen.

I en tid då miljardärers förmögenheter växer i en ofattbar takt, borde vi fråga oss varför fattigdom fortfarande är så utbrett. Enligt Oxfams rapport Takers not Makers har de rikastes förmögenheter i världen ökat tre gånger snabbare än året innan. Oxfams rapport visar också att de rikaste dollarmiljardärerna globalt har en effektiv skattesats på endast 0,3 procent av deras förmögenheter. Det innebär att de betalar en minimal skatt på sina enorma rikedomar, vilket gör det ännu svårare att bekämpa ojämlikhet och på så sätt fattigdom.

Om någon av de tio rikaste miljardärerna förlorade 99,999 procent av sin förmögenhet, skulle den fortfarande vara miljonär och rikare än 98,5 procent av världens befolkning. Hur är det möjligt att försvara en värld som håller fast vid den nuvarande fördelningen av resurser? 

Fattigdom har visserligen minskat på global nivå, men det går för långsamt. Enligt forskning kan alla i världen få goda levnadsvillkor med bara 30 procent av dagens resursanvändning. Det gör det närmast oförsvarligt att acceptera att det tar ett sekel att utrota fattigdom.

Nedsippringsteorin, som är teorin om att de rikastes investeringar och framgångar kommer att gynna alla i samhället, fungerar inte enligt forskning och internationella institutioner. Det finns andra bättre lösningar.

Vi behöver införa fler rättvisa skatter för de allra rikaste, som en ny förmögenhetsskatt i Sverige på 2–5 procent på förmögenheter över 50 miljoner kronor. Det skulle generera ungefär 158 miljarder kronor. En sådan åtgärd skulle inte påverka de rikas livskvalitet avsevärt mycket, men skulle bidra till en omfördelning av resurser. Resurserna skulle kunna hjälpa de mest utsatta genom att kompensera länder i globala syd och stärka välfärden i Sverige.

Vi har resurserna och kunskapen för att utrota fattigdom. Det handlar inte om att vara idealistisk eller drömma om en utopisk värld. Vi har möjlighet att skapa goda levnadsvillkor för alla människor på jorden. Om vi har möjligheten att lindra mänskligt lidande, borde vi tveklöst göra det så snabbt vi kan.